Audrey Tautou - klädd för succé

När hon knycker käckt på nacken och kvittrar ett snällt ”Absolument!” på en intetsägande startfråga är det som om Amélie från Monmartre har klivit in den löjligt eleganta hotellsviten i centrala Paris. Men när hon spänner sin svarta blick i intervjugruppen och plötsligt behärskar hela rummet är det som om den strama madame Chanel återvänt från de döda.

Den 33-åriga aktrisen Audrey Tautou har en ovanlig förmåga att utstråla ett slags benfast självklarhet i varje roll hon gör. Hon ”är” alla sina roller, oavsett om det är fiktiva personer som den romantiska hjältinnan i slejfskor och nätt, röd basker i genombrottsfilmen ”Amélie från Montmartre” eller verkliga personer som den emblematiska modeskaparen från rue Cambon, förevigad i ”Coco före Chanel” som får svensk premiär i dag (läs även Kerstin Gezelius recension på filmsidorna).

Men även i verkligheten har den superspäda, på gränsen till anorektiska, kvinnan en sällsamt stark närvaro.

– Om det finns någon likhet mellan mig och Coco Chanel? Ja, det skulle vara att även jag har ett mycket stort behov av frihet. Jag behöver känna mig självständig, det är extremt viktigt i det här yrket, säger Tautou.

Hon är klädd i blekta Acnejeans som hänger över de smala höfterna och bär en turkos­beige-blommig blus. Det enda som verkar Chanelaktigt är den blåvitrandiga ylletröjan som hänger över stolen. En cola light, ett paket Marlboro och en stickad pojkmössa kompletterar outfiten som för tankarna till den unga, gamängaktiga Chanel hon spelar i filmen – som fokuserar på modeskaparens ungdom vid sekelskiftet.

Audrey Tautou är, kanske inte oväntat, full av beundran över Coco Chanels gärning.

– Det som gjorde henne till en helt exceptionell kvinna är att man får känslan av att hon var en kvinna av i dag, fast född för 130 år sedan. Hon var extremt intelligent, modig och stark. Hon ville vara fri, självständig och oberoende av sociala konventioner på ett sätt som var närmast otänkbart när hon var ung, säger Tautou på franska. Trots sina Hollywoodäventyr med ”Da Vinci-koden” tycks hon inte lita till sin engelska utan låter sig tolkas.

– Chanel var en sann avantgardist. Hon var feminist långt före många andra och med sina kläder drog hon definitivt sitt strå till stacken för att befria sin tids kvinnor, menar Tautou och bekräftar att hon kände sig hemma i de strama, volangbefriade kläderna – i flera scener herrpyjamasar – som filmens unga Chanel bär. Tautou har fått erbjudanden förr om att spela Coco Chanel i andra projekt men tackat nej eftersom hon inte har velat göra en traditionell ”biopic” från vaggan till graven – i synnerhet inte som Coco Chanel blev hela 87 år gammal. Men när regissören Anne Fontaine (”Kemtvätten” och ”Nathalie” har visats i Sverige) kom med sin då fortfarande manuslösa idé tackade hon ja på stört.

– Tanken att göra en film som koncentrerar sig på de år som formade Chanel, både som människa och som modeskapare, tyckte jag var briljant och dessutom handlade det om den i mitt tycke mest intressanta delen av hennes liv, säger Tautou.

Coco Chanel var en kvinna som var mån om att dölja sina spår och som alltid berättade olika, ofta helt lögnaktiga, historier om sitt förflutna. I synnerhet sin barndom och ungdom. Det var både ett problem och en paradoxal frihet, menar Tautou.

– När jag förberedde mig för rollen läste jag förstås bland annat Paul Morands ”The Allure of Chanel”, Edmonde Charles-Rouxs biografi över henne och så författaren Colettes porträtt, ”Ir­régulière”. Men överallt finns så många motsägelser att jag slutligen gav upp och försökte bilda mig en egen uppfattning. Hon tycks alltid ha hållit en viss distans. Hon ville aldrig prata om sina föräldrar, bröderna och annat som hade med hennes ursprung att göra. Jag pratade till exempel med Morand, som kände henne, och han berättade att om man frågade Chanel något om staden Vichy där hon bott som ung så kunde hon säga: ”Vichy, vad är det för en stad?"

– En annan sak som jag hört, och delvis sett i hennes lägenhet, var att hon älskade en sorts japanska, dekorerade vikskärmar. Om någon frågade henne om hur hon upptäckt de exklusiva föremålen kunde hon svara att hon haft dem sedan hon var liten flicka. Men sanningen var ju att hon delvis växte upp på barnhem.

En asiatisk kollega runt intervju­bordet frågar:

Varför tror du att hon gillade just japanska och kinesiska antikviteter, hon reste ju inte särskilt mycket?

– För att hon hade smak, säger Tautou och ser ut att tänka ”är du dum, eller”.

En stor händelse för landsortsflickan Gabrielle ”Coco” Chanel var när hon äntligen tog sig till Paris och etablerade sig där. Hur minns Audrey Tautou, som är uppväxt i Montlucon i mitten av Frankrike – inte långt från Chanels födelsestad – sitt första Parisbesök?

– När jag var sju år var jag helt besatt av Eiffeltornet och tjatade ner mina föräldrar genom att kalla alla höga hus i vår stad för Eiffeltorn. Så det var en stor upplevelse att få komma dit och se det riktiga tornet. Andra gången var jag 17 år och skulle gå på teaterkurs. Min mamma fick följa med. Då var jag mest upptagen av att jag tyckte att alla kvinnor jag såg var så enormt vackra, långa och välklädda. Jag fick en känsla av att alla som bodde i Paris var ett under av perfektion. Det var först när jag åkte hem som jag fattade att jag hade bott 50 meter från modellagenturen Elite.

Vilkel del av Chanels livshistoria har rört dig mest?
– Det är nog mötet med den engels­ke affärsmannen Boy Chapel (i filmen spelad av Alessandro Nivola). Han var inte bara hennes livs kärlek utan mötet med honom blev en total vändpunkt i hennes liv, som jag har förstått det. Han var den förste mannen som betraktade henne som en speciell människa och inte bara som en clown, en lustig underhållningsdetalj i sällskapslivet. Hon var en sådan som kämpade mot kärleken och alltid sade att hon aldrig ville gifta sig, men i sitt hjärta var hon nog väldigt romantisk, tror jag. Om hon i realiteten haft en chans att gifta sig med Chapel är jag inte säker på att hon hade sagt nej.

Tror du själv på äktenskapet?

– Tror och tror, det är väl ingen religion heller? Men om man verkligen ska gifta sig någon gång så ska man förstås tro på något, säger Audrey Tautou och ler ett tvetydigt leende.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut