Det är grått som i en Wallander-film när IG-chefen Peter Ågren öppnar dörren till Södermalms polisstation. Han hälsar med ett fast handslag och styr raka vägen mot kaffeautomaten.
– Usch, jag vet inte om det är särskilt hälsosamt att dricka kaffe ur sådana här apparater, säger den twittrande polisen, grimaserar lite, tar sig för magen, medan det becksvarta koffeinet strilar ner i koppen.
Peter Ågren är chef för Ingripandesektionen på Södermalmspolisen i Stockholm. Sedan i somras har han också blivit twitterstjärna med sina små mikrobloggar på kärv, humoristiskt polisprosa. Inte helt olikt jargongen i en genomsnittlig Beckfilm. Men IG-chefen känner ingen kollegialitet med filmsnutar på duken.
– Jag har aldrig uppfattat att Beckboxarna vandrar runt i omklädningsrummet bland grabbarna. Svenska polisfilmer är något av det sämsta som finns, det är fel på fel, på fel. De går inte att ta på allvar. Vilka poliser kör med polissirener i skogen eller går in i lägenheter och gör sök ensamma? undrar Peter Ågren.
– Och vad hette den där … Berenett? Ja, just det kommissarie Hassel – fullständigt värdelös! Han sätt att sköta radiokommunikationen som ett telefonsamtal var skrattretande!
Själv har Peter Ågren straffat ut sig från familjens tv-soffa eftersom han bara sitter och påpekar alla fel. Egentligen kan han bara komma på en enda svensk polisserie som går fri.
– Den enda som kändes hyfsat relevant var ”Lasermannen”, den var faktiskt riktigt bra; miljöerna, hur man bedriver spaning, tidsaspek-ten. Och de gamla krimmarna var trovärdiga; de såg inte särskilt hippa ut, mer som gamla gubbar i fula skjortor och tråkiga frisyrer, i den mån de hade hår, säger han.
– I övrigt tycks svensk polisfiktion vara hämtad från amerikanska polisfilmer med öppna gräl mellan olika chefsnivåer. Jag har väl i och för sig varit med om att det kommer in herrar och damer från Länskriminalen men aldrig som det framställs på film, säger han och skakar på huvudet.
Ågren ler också åt kriminalfiktionens romantiserade framställning av polisyrket. En bild som påverkat allmänhetens syn på polisen.
– Visst kan jobbet vara spännande, men folk tror att vi kan lösa ett case på samma tid som ett tv-avsnitt. Ingen tänker på hur mycket som måste skrivas efter ett ingripande, det är som att skriva ett helt filmmanus. I Beckfilmerna är det väldigt mycket våldsanvändning och väldigt lite skriva.
Ironiskt nog tycks polisfiktionen fungera som en inkörsport till Polishögskolan.
– En av våra rekryterare berättade om en kille som på fullaste allvar sökte till Polisskolan med Beckfilmerna som enda referens till yrket, säger Peter Ågren.
Trots att han ler åt den anglosaxiska ”snutifieringen” av svenska polisserier så är amerikanska och brittiska serier det enda han står ut med.
– Det kanske blir bättre när man inte vet hur deras poliser jobbar i verkligheten. Jag ska i alla fall köpa ”The Wire”-boxen, den ska vara riktigt bra har jag hört, säger Peter Ågren innan han lotsar mig ut igen.
Oavsett vad Peter Ågren tycker så fortsätter den svenska polisfiktionen att blomstra. Numera är det så många inspelningar att det behövs en armé av statister.
I sitt högkvarter i Hova, Östergötland, sitter Johan Tildemyr och basar över 200 poliser i sitt bemanningsföretag. Hittills har cirka .7 000 sökt sig till hans polisstatistkurser i Horn och Åmål.
– Det är en blomstrande marknad, särskilt i Norge där jag är ensam, säger Johan Tildemyr som berättar att han kan erbjuda helhetslösningar som bland annat innefattar nio polisbilar – varav flera norska ”Politi”-bilar – samt ambulanser och sjukvårdspersonal.
Själv har han medverkat i ett 50-tal filmer – från ”Wallander” och ”Graven” till ”Millennium”-trilogin och ”Snabba cash”. Just nu jobbar han med inspelningen av Liza Marklunds ”Livstid”.
– För många som söker sig till mina kurser är det en gammal barndomsdröm att bli polis. Många har sökt polisskola och inte kommit in, så nu tänker de: ”Detta är mitt kall, att bli filmpolis”, berättar Johan Tildemyr.
Precis som för IG-chefen på Södermalm har jobbet gjort Johan Tildemyr till en yrkesskadad felfinnare. Han kan tycka att det är lite frustrerande att det blir fel i polisfilmerna trots att han vet hur det ska vara i verkligheten.
– Jag brukar reta mig mest på avspärrningarna i svensk polisfilm. Oftast är det ett alldeles för litet område som spärras av för att det ska vara trovärdigt. Dessutom är det alltid för mycket folk på plats som trampar omkring och förstör bevismaterial. De står nästan på liket. Men jag tycker att ”Johan Falk” är ganska bra, ganska verklighetstroget.
I Tildemyrs polisskola får aspiranterna lära sig moment som ”insättning i och uttagning av misstänkt ur bilar”, ”dra ett vapen och söka igenom en byggnad”, ”spärra av brottsplats när någon blivit skjuten eller dödad”. Att vara polis är högstatus i statistvärlden, menar han.
– En polis står i högre rang än en allmän statist som bara går mellan punkt A och punkt B. När du är polisstatist får du agera lite mer, berättar han.
Så, hur ska den perfekta polis-statisten vara?
– Först och främst går jag på utseendet, kroppsformen och hållningen. Man ska helst vara som en reserverad teaterapa. Agera, men aldrig spela över så att man stjäl uppmärksamheten. Det handlar om att göra enkla saker på ett naturligt sätt i bakgrunden; plocka med ett block, peka lite, ta en kaffe och mima med läpparna, berättar han.
Brukar du kolla upp dina aspiranters bakgrund?
– Haha, nej jag har inte slagit i polisregistret, men de som jobbar för mig har aldrig ställt till med några scener. Det är klart, det finns de som har pratat för mycket under inspelningen och tagit över skådespelarnas jobb. Men de jobbar ju inte någon mer gång.