Jag tror vi måste börja med ”Swingers”. Man kommer inte förbi den om man skriver om Vince Vaughn. Inte jag i alla fall.
”Swingers” från 1996 är en lågmäld komedi om ett gäng arbetslösa, måttligt framgångsrika skådiskompisar och deras jakt på kärleken och lyckan i Los Angeles. Det är en film som om man ser den vid rätt tillfälle i livet kommer att finnas med som en följeslagare under återstoden av det. Som man bär allra närmast hjärtat, även om man på ett rent intellektuellt plan förstår att, säg, ”Citizen Kane” eller ”Persona” är större och viktigare.
Förmodligen borde jag inte berätta det här, men under andra halvan av nittiotalet och det tidiga nollnolltalet hade jag och en kompis traditionen att se ”Swingers” varje gång vi fått nobben av en tjej. Och utan att säga alltför mycket om mitt och min kompis kärleksliv under den där perioden, så är nog ”Swingers” en av de filmer vi har sett allra flest gånger.
”Swingers” får en att om så bara för de 90 minuter filmen pågår hitta tron och hoppet att kunna gå vidare efter att ha misslyckats. Skrapa på den flabbiga och grabbiga, rätt osäkra visar det sig, ytan hos kompisgänget och där finns en närmast ömsint skildring av manlig vänskap, uppbrutna relationer och att våga satsa igen. Att filmen på svenska döptes om till ”Du, var är brudarna?” är en av titelsättarhistoriens värsta missuppfattningar, ett direkt hån mot filmens innehåll.
Jon Favreau skrev den väldigt självbiografiska ”Swingers” och byggde den dels på erfarenheterna av ett uppbrutet förhållande, dels på hans spirande vänskap med Vince Vaughn efter att de träffats under inspelningen av filmen ”Rudy”. De båda spelade huvudrollerna som den kärlekstörstande Mike (Favreau) och den kaxige, utlevande, ofta vansinnigt roliga kvinnokarlen Trent (Vaughn). Trots minimal budget blev filmen en oväntad succé. Utan ”Swingers” hade Vaughn inte varit där han är i dag.
Grand Hotell, 2009. En bit över 190 centimeter Vince Vaughn kämpar med att se bekväm ut i en soffa som sin kropp är alldeles för stor för. Soffan ser ut som en dockmöbel när han byter sittställning.
Pratar många fortfarande med dig om ”Swingers”?
– Det är konstigt. När vi gjorde ”Swingers” kom vi inte med i Sundance-festivalens program, det var inte någon omhuldad indiefavorit bland kritikerna, men ju längre tid som gått, desto mer framstår den som en av de viktigaste oberoende filmerna av vår tid. Den började leva ett eget liv. Så, ja, folk pratar fortfarande om den med mig och Jon.
– Vad vi gjorde med ”Swingers” var att vi tog allt det fåniga och pinsamma med att vara kär och bli lämnad och lade in det i en komedi. Jag tror det var det som gjorde att så många kunde relatera till den och gav den en sårbarhet och ärlighet som alla kan känna igen sig i.
Vaughn senaste film, den han är i Stockholm tillsammans med svenska motspelerskan Malin Åkerman för att intervjuas om, heter ”Trubbel i paradiset” och handlar om tre par som åker till en resort på en paradisö för att rädda ett av parens krisande äktenskap. Efter ”Swingers” och gangsterkomedin ”Made” är ”Trubbel i paradiset” den tredje filmen Vince Vaughn och Jon Favreau (mer eller mindre) skrivit ihop och spelar huvudrollerna i – och det är nog så man måste se den för att man ska ha något större utbyte av den. Som en del i en större historia om vänner som växer upp. Utan det sammanhanget är ”Trubbel i paradiset” som vilken halvkul relationskomedi som helst, lika beige som sin svenska titel.
– Det finns en historia som gör att våra filmer hör ihop, de handlar om relationer och vänskap, men tonen är olika, menar Vaughn. ”Made” var bitvis ganska mörk, medan ”Trubbel i paradiset” har en ganska hoppfull ton när det gäller relationer. Vi försöker säga: kanske kan man inte lösa alla problem i ett förhållande, så varför inte försöka ha roligt i stället?
I ”Swingers” och ”Made” spelade Vaughn den älskvärde buffeln: högljudd, inte alltid så smart, men tveklöst charmig med sina rappa skämt. Favreau däremot spelade den mer förnuftige och sensibla. I de senaste filmerna de gjort ihop – förutom ”Trubbel i paradiset” också komedin ”The break-up” – har rollerna snarare varit de motsatta.
När jag intervjuade Jon om ”The break-up” pratade vi om att ni nästan bytt plats i era filmer på senare år. Han har blivit den färgstarke galningen, du alltmer den städade romantikern. Varför har det blivit så?
– Som skådespelare försöker man få fram så många olika sidor av sig själv som möjligt. Jon kan spela den jordnära killen, men kan också vara väldigt rolig och extrem. Och det är samma sak med mig, jag gillar de färgstarka karaktärerna, men kan också spela mer nedtonat.
Komedin ”Swingers” gav Vaughn ett rejält genombrott, men under några år gjorde han sedan nästan enbart dramatiska, inte sällan ganska mörka, roller. Men efter att ha återvänt till komiken i den skruvade ”Old school” (väldigt framgångsrik i USA och precis som ”Swingers” direkt släppt på dvd här) har pendeln svängt tillbaka och Vaughn har nästan enbart gjort komedier.
– Jag skulle gärna göra fler dramatiska roller, men de flesta jag har blivit erbjuden de senaste, säg, tio åren har inte varit så tilltalande bara. I stället har jag verkligen fått tillbaka lusten att göra komedier, må det vara ”Dodgeball” eller ”Wedding crashers”.
– Jag är visare och kunnigare nu, men min humor är nog ganska snarlik med hur den var för tretton år sen. Det är bara tonen som ändrats. En sak som jag tycker många missat när de kritiserat ”Trubbel i paradiset” är att många av mina tidigare filmer som ”Swingers” och ”Made”, men även ”Wedding crashers” och ”Old School”, var ganska hårda komedier. Den här filmen är en helt annan sak, vi berör vuxna ämnen, men gör det på ett helt annat, mjukare sätt. Vi ville försöka göra det utan svordomar och explicita sexskämt. Det var utmaningen: att inte förlita sig på chockeffekter.
”Trubbel i paradiset” föddes ur en idé Vaughn fick. Han ville göra en komedi om äktenskap, som han sedan presenterade för Favreau som gärna hjälpte till. Men att arbeta exakt som de gjorde med ”Swingers”, när de båda var unga och arbetslösa, är svårare. Vaughn har blivit en storstjärna som komiker, Favreau har alltmer inriktat sig på regissörsrollen, bland annat gjorde han superhjältefilmen ”Iron man”.
– Vi försöker jobba på ungefär samma sätt nu som då. Men det är ju lite annorlunda. Jon gjorde ett första utkast till ”Trubbel i paradiset”, sen var han tvungen att börja regissera ”Iron man 2”.
Killen är uppe i smöret nu…
– Han klarar sig hyfsat. Och Jon är verkligen värd framgångarna. Dessutom tycker jag fortfarande att han baserar alla sina filmer på förhållandena mellan människor lika mycket, om inte mer, som på iögonfallande action. Även i en blockbusterfilm som ”Iron man” fanns det ett djup i alla relationer.