En av vår tids största regissörer sitter häktad i Schweiz för ett 32 år gammalt sexbrott. I kulturvärlden har dignitärer rasat mot gripandet. Franska och polska kulturministrar har i sällskap av filmgiganter som Woody Allen, David Lynch och Pedro Almodóvar krävt att Polanski frias. Samtidigt höjs kritiska röster. Kan en konstnärlig gärning, hur oomtvistad den än är, verkligen ursäkta ett ostraffat övergrepp på ett barn?
Polanski är fransk medborgare, och trots att franska regeringen 2008 införde ett verkligt livstidsstraff för vissa sexbrott, efterlyser samma regering medlidande med regissören. Kulturminister Frédéric Mitterand talar om Polanski som ”en underbar person och regissör” och om gripandet som ett tecken på ”USA:s farliga sida”. Om själva brottet vill ingen yttra sig. I stället framhålls flickans egen önskan att slippa mediecirkusen och lägga det hela bakom sig.
Journalisten Katarina Wennstam har tidigare skrivit om sexualbrottslingar i böckerna ”En riktig våldtäktsman” och ”Flickan och skulden”. I januari kommer hon med en ny bok, ”Alfahannen”, om machokulturen i svensk filmbranch. Hon hävdar att om en manlig regissör eller skådespelare anses vara tillräckligt bra, åtnjuter han ett slags immunitet vad han än gjort sig skyldig till.
- Brottet vägs mot den konstnärliga gärningen. Ställt mot filmer som ”Rosemary’s baby” och ”The pianist” kan ett 30 år gammalt sexbrott väga väldigt lätt, säger hon.
- Det är fascinerande att samma kulturpersonligheter som i andra fall värnar om demokratiska grundpelare, som till exempel att vi alla är lika inför lagen, i sådana här fall ställer sig på gärningsmannens sida och inte på offrets eller rättvisan.
Brittiska the Guardians Jon Henley menar att just Polanskis hemland Frankrike har en lång tradition av att behandla sina konstnärer lite annorlunda än vanligt folk. Han påminner om franske poeten och dramatikern Jean Genet, allmänt betraktad som en av 1900-talets största litterära talanger, som efter upprepade lagbrott och fängelsestraff riskerade att buras in på livstid. Lyckligtvis för Genet hade han kända vänner – bland dem Jean Cocteau, Pablo Picasso, och Jean Paul Sartre, som skrev ett passionerat upprop till stöd för sin kollega. Genet friades i domstol, fick en ursäkt från högsta politiska instans , och ett löfte om att aldrig mer behöva sitta bakom galler.
Jon Henley medger att en liknelse mellan värstingen Genet och Polanski inte är klockren. Men den kan ändå fungera som en förklaring på reaktionerna efter häktningen av Polanski. Historien om Genet, skriver Henley, visar att ett ”konstnärligt geni ofta kan komma undan med nästan vad som helst”.
Katarina Wennstam håller med om att det är så, men säger att hon ser samma fenomen överallt i kulturvärlden, från Hollywood till lilla Sverige.
- Vi har skådespelare som misstänks, blivit åtalade eller dömda för våldsbrott mot kvinnor och som samtidigt står på Dramatens stora scen och hyllas av kultureliten för sina prestationer.
Roman Polanski föddes i Paris men växte upp i Krakows ghetto. Han förlorade sin mamma i Auschwitz och senare sin gravida fru, Sharon Tate, i ett brutalt och mycket omtalat mord. Hans mörka bakgrund har ofta ansetts ha relevans för hans oomtvistat viktiga konstnärskap. Flera av hans försvarare anser också att den mildrar hans kriminella handling. Ann Applebaum skriver i Washington Post att visst kan man anklaga Polanski för att ha flytt konsekvenserna av sina handlingar, men man måste också ha i åtanke att Polanskis förintelsebakgrund: ”Polanskis mor dog i Auschwitz. Hans far överlevde Mauthausen. Han har fått sin beskärda del av orimliga straff”.
En förklaring som amerikanska kultursajten Salon.com:s Kate Harding avfärdar: ”Att dömas efter att ha erkänt att man utnyttjat ett barn är snarast definitionen på rimligt straff”, skriver hon.
Katarina Wennstam misstänker att det till och med kan vara så att kultureliten inte bara ser mellan fingrarna på geniförklarade konstnärers brott – våldshandlingar, på samma sätt som en svår barndom, hjälper också till att bygga myten om det manliga konstnärliga geniet. Man förundras över ”bad guys”, talar om sex- och våldsbrott som ingredienser i deras personliga tragedier, menar Katarina Wennstam.
- Det talas ständigt om dessa mäns jäkla ”mörker”, när det egentligen handlar om rent kvinnoförakt.
Hon är inte ute efter att nedvärdera Polanskis konstnärliga storhet eller förringa hans bakgrund, men tycker att fler borde fundera över anledningen att han faktiskt sitter häktad. Och över vad etablissemangets försvar av regissören innebär i längden.
- Det är knappast första eller sista gången något sådant här händer. Vad skickar vi för signaler till andra unga flickor som utnyttjas av högt uppsatta män om vi ställer oss på gärningsmannens sida?