I strandhytt 526 på Hotel Du Cap är luften så mättad av cynism att ett litet djur skulle kunna dö av ett andetag. Knappt tjugo journalister trängs på pinnstolar och dricker gratis-coca-cola.
Vi väntar på att Robert De Niro ska komma och säga ingenting.
Robert De Niro har världsrykte som dåligt intervjuobjekt. I drygt trettio år har han varit en av de största filmstjärnorna. Under den tiden har han gett minimalt med intervjuer. I dem han gett har han gett minimalt av sig själv.
Den internationella journalistkåren har i princip gett upp om De Niro. Det lilla bordet där framme är belamrat med inspelningsapparater, men vi vet alla att det viktigaste med att vara här är att det möjliggör en mening om fem ord: "Jag träffade Robert De Niro."
De Niro är i Cannes med festivalens avslutningsfilm, "What just happened?". Barry Levinson, som vi får träffa före De Niro, har regisserat komedin där De Niro spelar pressad Hollywoodproducent. Filmen bygger på en självbiografisk bok av producenten Art Linson.
Honom ska vi intervjua tillsammans med De Niro. Det blir vi upplysta om när vi är i säkert förvar på Du Cap, ett hotell som tronar femton minuter utanför Cannes som den felande länken mellan lyxhotell och en mindre stat.
"What just happened?" är hyggligt underhållande. Bitsk dialog, några roliga skådespelarinsatser, Levinson har tidigare gjort bland annat "Diner" och "Rain man" och är en bra hantverkare. Några journalister tar dock ut sin vrede över att sprattla hjälplöst i mediecirkusen på filmen. Den kommer att gå "direkt till dvd" förkunnar en självutnämnd expert. "Dee-vee-dee", filmen strimlas mellan konsonanterna - och plötsligt står en äldre Du Cap-gäst i tjock mörkblå bomullskofta och grått hår med testar som spretar uvlikt i trappan till strandhytten.
Robert De Niro armbågar sig fram till sin stol bakom bordet. Han följs av Art Linson, som ler urbant, men efter tidigare rundor fått klart för sig att journalisterna betraktar honom som en krukväxt där framme.
Linson är inte glad, och backar inte för att under de knappt trettio minuterna ta ett mobilsamtal. Det sker just som er utsände lyckas ställa sin briljanta fråga: Mr De Niro spelade på sjuttiotalet filmbolagsbossen Stahr i Elia Kazans filmatisering av Scott Fitzgeralds "Den siste magnaten", fanns några paralleller?
- Det var i en annan tid, en annan sorts film. För mig var det en stor - riing! Linson svarar - lägger på - stort skratt i strandhytten.
Ny journalist, ny fråga. Har De Niro upplevt huvudpersonens problem när De Niro själv producerat film med det egna bolaget Tribeca?
- Som i den här filmen? Det är annorlunda. Yeah, det är annorlunda.
Kommatangent behövs när man skriver ut De Niro-svar. Som här, på frågan om De Niro känt av den i filmen skildrade skräcken för att halka utför, fast han aldrig bott i Hollywood:
- Well, man fruktar alltid något, så jag är inte - jag har aldrig bott där, fast det handlar ju inte om platsen, men jag är New York-bo, jag bor hellre i New York, och jag Där finns en fysisk skillnad, Los Angeles är bolagens stad, egentligen, eller i alla fall delarna där vi rör oss, som Washington, så eller som Detroit är för bilindustrin, för vissa delar av den så aah jag antar att Det är Hur var frågan nu igen?
Ny journalist, ny fråga.
I augusti blir De Niro sextiofem. Han har börjat bli lite kutryggig, ser ut som en gammal björn där nere i hörnet. Vi, journalisterna, petar med föga övertygelse på honom med våra pinnar till frågor, för att se om vi kan få honom att röra sig.
Jag har mött andra stjärnor under liknande spektakelartade förhållanden: Robert Mitchum, John Ford, Catherine Deneuve. Det brukar ändå vara en sorts upplevelse. Man går därifrån med ett intryck.
Här kommer jag mitt i frågandet på mig med att fortfarande vänta på De Niro.
Det är ändå något lite sorgligt med detta upptåg. "Gudfadern II", "Taxi driver", "1900", "Tjuren från Bronx", "Maffiabröder", "Casino", "Jackie Brown", De Niro har signerat några av populärkulturens viktigaste porträtt. Det borde finnas ett sätt att kommunicera med honom.
En fråga till från mig: Hur mycket betyder jobbet, han filmar ju ständigt?
- Inte så mycket som man kan tro, faktiskt. Jag är ledig ibland.
Tja, det var så nära jag vågade mig frågan alla här visligen sväljer: Varför alla struntroller?
En journalist trasslar in sig i en fråga om att fatta svåra beslut.
- Det är alltid svårt att fatta ett svårt beslut, säger De Niro, och tycker att det låter kul. Ansiktet skruvas till: det fantastiska, halvgalna Robert De Niro-grinet gör entré.
Och, ja, det var speciellt att se det i verkligheten. Till sist fick vi se det vi kommit för att beskåda: ett monument.