Kritiker gör en pudel
Publicerat 2008-01-10 10:36
DN:s Fredrik Strage tar tillbaka sin trea i betyg till filmsuccén "Arn - tempelriddaren", ber biopubliken om ursäkt och ger biljettpengarna tillbaka ur egen ficka.
Relaterade artiklar
- Läs mer
Dyraste filmprojektet i Sverige någonsin
"Arn - tempelriddaren" hade premiär på juldagen på över 200 filmsalonger i Sverige. Den bygger på Jan Guillous romansvit om den svenske medeltidshjälten Arn Magnusson som skickas som tempelriddare till Det heliga landet medan hans älskade Cecilia blir tvångsnunna i ett kloster.
Filmprojektet är Sveriges dyraste någonsin. Den har setts av cirka 670.000 besökare.
I den andra filmen, "Arn - riket vid vägens slut", återvänder riddare Arn hem för att skapa enighet och fred i sitt eget land och äntligen gifta sig med Cecilia. Även denna är regisserad av dansken Peter Flinth och får premiär i höst.
"Arn - tempelriddaren" fick en trea i betyg av Fredrik Strage (DN 19/12), han önskar att han gett den en tvåa.
På julafton hörde jag en röst i huvudet. Den tillhörde mitt samvete. "Du förtjänar inga julklappar", sa den. "Du gav den svenska medeltidsfilmen 'Arn' en trea i betyg när den förtjänade en tvåa. Du förleder folket. Hur kan du leva med dig själv?"
Jag försökte ignorera rösten. Jag ursäktade mig med att ha skrivit recensionen på ett par timmar och inte haft chans att smälta filmen. Det gick bra tills ett DN-citat blåstes upp i bioannonserna: "Arn vinner fajten!" Visserligen var det bara rubriken till min text, som jag inte satt själv, men när jag såg förväntansfulla människor köa utanför biograferna kände jag en iskall klump i bröstet. De enda som vunnit någon fajt var SF:s marknadsavdelning.
Jag försökte intala mig själv att jag gjort en insats för svensk film, att "Arn"-producenten Johan Mardell haft rätt när han sagt att det var kritikernas skyldighet att skriva snällt om en film som kostat 210 miljoner: "Lyckas inte det här blir det svårt att göra stora satsningar framöver. Det borde vissa korkade recensenter begripa." Jag försökte också tänka på de bra scenerna i filmen: ökenstriderna, tvekampen mot Emund Ulvbane, Bibi Anderssons diaboliska abbedissa. Men ingenting hjälpte. "Arn" förtjänade inte en trea i betyg.
Lyckligtvis finns det rakryggade kritiker att inspireras av när man känner sig som en filmbolagshora. I boken "Confessions of a Cinema Heckler" skriver den amerikanske filmjournalisten Joe Queenan om hur han grips av medlidande när han ser en gammal man vackla ut från en biograf som visar "Gone fishin': den som fiskar efter mycket", en helvetiskt usel komedi med Joe Pesci och Danny Glover. Det gör så ont i Queenans hjärta att han tar fram plånboken och ger den gamle mannen nio dollar, priset för biljetten.
Sedan bestämmer sig den berömde kritikern för att hjälpa fler besvikna biobesökare. Han skaffar sig en ny identitet, Skräpfilms-fen, och hänger utanför biografer där han ger pengarna tillbaka till folk som uthärdat "GI Jane" och "Motorsågsmassakern 4" - filmer som enligt Queenan har "high suckitude", hög sugfaktor.
Så kass är inte "Arn". Däremot är den olidligt långtråkig. Jag skrev visserligen att dess två timmar och nitton minuter kändes som en hel medeltidsvecka, men filmens monumentala seghet uppenbarade sig först när jag såg om den (utan att anteckna, vilket ibland får tiden att gå fortare).
En regnig januarikväll väntar jag med en sedelbunt i näven utanför biograferna Rigoletto och Filmstaden Sergel i Stockholm. När publiken slussas ut efter respektive föreställning dyker jag på folk och frågar vad de tyckte.
- Urusel! Fjantig! Extremt, extremt klichéig, säger Tom Rask och Chi Poon, ett par tjugoåriga killar vars sura miner jag raskt suddar bort med var sin hundralapp och en ursäkt för betyget i DN.
Mer än hälften av dem jag pratar med gillar filmen - främst för att den är "realistisk", "spännande" och innehåller "fina kostymer". Några byter åsikt när deras missnöjda pojk- eller flickvän fått pengarna tillbaka ("vid närmare eftertanke tycker jag att den var ganska värdelös"). Men jag låter mig inte luras utan skyndar vidare till nästa sällskap.
- Det var det tristaste jag sett. Så långsam! Så deprimerande! Det var som att se "Mio, min Mio" i ultrarapid, säger Elinor Skogsfors.
Sedelbunten blir allt tunnare och mitt hjärta allt lättare. Jag kan visserligen inte ge folk två timmar och nitton minuter tillbaka av deras liv, men ersättningen för biobiljetten får saliga leenden att sprida sig över besvikna ansikten. Efter att ha lämnat ifrån mig tretton hundralappar mår jag förträffligt.
- Jag vill också ha pengarna tillbaka! Filmen var skitdålig, säger Marina Lundgren som tycker att huvudrollsinnehavaren Joakim Nätterqvist bara hade ett ansiktsuttryck.
- Och var de tvungna att låta det regna bara för att visa att han var ledsen? Kom igen! Hur kunde du ge den här filmen en trea?
- Jag hade bråttom när jag skrev.
- Skäms!
- Din recension var en styggelse, säger Gustav Platzer. Men nu har du gjort bot.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
