Englands kanske mest kände – och mest excentriske – kritiker AA Gill jagar inte bara exakta och eleganta formuleringar. Nu även primater. Nyligen sköt han en babian under en safari i Tanzania.
AA Gill skriver i en restaurangrecension i Sunday Times att han gjorde det för att ”få känna på hur det skulle kunna vara att döda någon”. Strax innan skribenten avlossade det dödande skottet kände han lusten att döda ”för nöjes skull”.
Gill berättar att han åkte på jaktturen "i hatt, med onda avsikter och i en lastbil full med vapen och ett gäng andra snubbar i hattar” när "jägaren Josh" plötsligt föreslog att de skulle ta livet av en babian.
– Moraliskt är det här är helt oförsvarbart. Om han vill veta hur det känns att skjuta en människa borde han sikta på sitt eget ben. Att döda för att äta är en sak. Men det här är dödande för att det är kul, säger Steve Taylor, talesman för League Against Cruel Sports som kämpat mot tjurfäktning och rävjakt med hundar, till The Guardian.
Men Taylors invändningar verkar inte ha bekymrat Gill i stundens hetta. Han träffade babianen strax under armhålan och punkterade primatens lunga. ”Han föll ihop och kanade åt sidan. Jag har fått veta att de kan vara knepiga att skjuta: De springer upp i träden och försöker klara livhanken. De är svåra att döda, babianer. Men inte den här.”
Den sporthatande AA Gill är en fruktad tv-kritiker och matskribent som snarare framstår som en berömd film- och rockstjärna än journalist. Förra året hyllade DN:s Johan Croneman hans oförsonliga tv-krönikor som då getts ut samlade i bokform: ”Han har elegans, espri, skärpa, humor.”
Det är dock inte bara babianer som kan förtjäna att avlivas med bly enligt Gill. Han utdelade följande sågning av "Brideshead revisited", av många ansedd som världens bästa tv-serie: "Herregud, den är så fruktansvärd, så fullständigt löjeväckande och smaklös, så konstlad, så full av motbjudande skådespelarinsatser, och med ett manus som skulle behöva en intravenös dos av fikonsirap - eller bara en kula".
Gill medger att inget kan ursäkta hans tilltag i Tanzania men förklarar att han drevs av nyfikenhet:
”Man ser det i alla de där filmerna: vapen och döda kroppar, knappt en närbild på eftertanke eller tvivel. Hur känns det egentligen att skjuta någon, eller någons nära anhörig?”
Något tydligt svar på den frågan fick nu skribenten inte genom att ha ihjäl människosläktingen. Men, konstaterar han, som så ofta i livet är det det ömkansvärda och vardagliga som slår en när man satt förstoringsglaset mot det outgrundliga. Gill betraktade den döda apans finlemmade händer med samma förundran som när han såg sina nyfödda barn.