1726 publicerade Jonathan Swift sin satiriska klassiker ”Gullivers resor”. Sjöfararen Gulliver gör inalles fyra resor, men många upplagor – speciellt dem för barn – innehåller bara de två första.
Det rör sig förstås om resorna till lilleputtarnas respektive jättarnas land. Mer aktuella som satirer är emellertid de två senare resorna. Resa nummer tre går till bland annat vetenskapsstaden Laputa, medan Gulliver i den sista resan träffar det ädla hästfolket houyhnhnmerna och den vidriga rasen yahooerna, som är människor i sin renaste form. Här firar Swifts antipatier gentemot det mänskliga barbariet triumfer.
Laputa – vetenskapsstaden som är byggd på en enorm, svävande klippa – är en fascinerande skapelse med en befolkning som alltmer påminner om vår.
I Laputa går vetenskapsmännen i djupa tankar omkring med ena ögat riktat inåt och det andra mot himlen. Så djupt upptagna är de med djupa tankar och inre resonemang att de behöver betjänter för att överleva. Betjänterna använder sig av ett speciellt redskap – en sorts skramlande kalebass på en stång – med vilket de kan styra sina herrar. Vid konversation puttar betjänterna på örat hos dem som skall lyssna och på munnen hos dem som skall tala. Det största problemet för Laputa är att vetenskapsmännen är alltför teoretiska och världsfrånvända för att vara till någon som helst praktisk nytta. Den största mödan för vetenskaparnas betjänter är att se till att deras herrar inte ramlar över kanten.
På söndagskvällen räddade jag möjligen ett liv. Det var en kille som stod på perrongen vid Hornstulls t-banestation och swischade på sin mobil. En dam med resväska och barn passerade förbi, killens sensorer uppfattade rörelsen och han backade för att lämna plats, fortfarande swischande.
Eftersom jag för tillfället var vid medvetande – min Ipod hade laddat ur – kunde jag sträcka ut en hand och hindra honom från att dråsa baklänges ner på spåren.
Det är en Swiftsk bild av de sociala medierna som kommer att bli allt vanligare. Men snarare än att ha ett öga riktat inåt och det andra mot skyn, har dagens laputianer bägge ögonen fastlödda mot skärmen. Likheterna är annars stora. Man kan se dem på perronger och trottoarer där de ryckigt går fram, som sömngångare eller druckna, och törnar in i stolpar, barnvagnar och cyklar.
Ibland stannar de tvärt. Då vet man att de har svårt att hitta den akuta accenten på nummerplattan.
Jag antar att rollen som deras betjänter tillkommer oss kontolösa, vi utan vänner messa, utan liv att uppdatera. Vi, det digitalsociala proletariatet.