– Ni ska veta, sa österrikiske skådespelaren Christoph Waltz och tittade allvarligt på journalisterna, att det här är århundradets roll!
Vad är det som gör att människor kring Quentin Tarantino tappar huvudet?
Waltz spelar ond naziofficer i Tarantinos nya film ”Inglourious basterds” och var en av flera förhäxade skådespelare DN fick träffa under några timmar i Cannes, då ensemblen och Den Store själv ställdes till pressens förfogande.
Waltz har i och för sig dragit en oväntad vinstlott. Hans roll överskuggar stjärnan Brad Pitts. Filmen lanseras som en berättelse om en liten trupp amerikanska judar som under andra världskriget nästlar sig in i Tyskland för att döda nazister, ledda av Pitt. Men många sidohandlingar gör att Pitt och hans män tar långa pauser från filmen. Waltz överste, däremot, dyker upp runt varje hörn och till sist inser man att han tagit över huvudrollen.
Det är en kupp. Men ändå:
– Århundradets roll? undrade jag.
– Århundradets roll!
– Det är ganska mycket sagt.
– Det är det. Jag anser denna roll vara i nivå med de största rollerna i den dramatiska litteraturens historia.
Det är något med Quentin Tarantino som gör att människor får lust att tappa huvudet. Han är känd för sin utstrålning av snudd på manisk entusiasm, orden som sprutar ut tre på samma tid som en normal människa säger ett, ivern när han får tala om ämnet han älskar: film.
Då allt fungerar finns den intensiteten med i hans filmer. Klart att folk vill bli en del av denna totala hängivenhet.
När han tog plats vid bordet i hotell Carltons Sharon Stonesvit på sjunde våningen, helt klädd i svart inklusive svart slips men med en röd ros i knapphålet, var han exakt som han framstår i alla intervjuer och framträdanden. Han kom in i rummet baklänges, ännu talande med journalisterna han lämnade bakom sig.
Han hade tidigare sagt att en rollfigur i filmen, den tyska filmstjärnan Bridget von Hammersmark, var inspirerad av ungerska aktrisen Ilona Massey. Nu fick han förklara sig: alltså, han tänkte på Masseys halvlyckade Hollywoodkarriär, hon kom till Hollywood på 1940-talet för att bli en ny Jeanette McDonald men det tog sig aldrig ...
– ... och min tanke var att en sån karriär skulle Bridget ha fått, om hon åkt till Amerika.
Det lät som om han beskrev en lek med klippdockor. Och det lät som om han hade kul.
Händerna fladdrade och for under intervjun. På det där karakteristiska Tarantino-sättet vispade och viftade de hela tiden. När högern stillnade for genast vänstern ut. Tarantino har en lustig gest: han vänder händerna mot kroppen med krökta fingrar och får det att se ut som om han handgripligen vill fånga alla känslor han försöker uttrycka och dra ut dem.
När Tarantino talar om film uttrycker han sig slående, roligt, och väl, samtidigt som han kan bli så ivrig att orden stockar sig som hos ett barn: ”Så, så den här graden våld passade för den här storyn och det här upplägget.”
Skådespelarna bekräftade att energin räcker hela inspelningen:
– Han sitter bredvid filmkameran och skrattar åt vartenda skämt. Ibland glömmer han sig och vi blir tvungna att ta om därför att Quentins skratt kommer med på ljudbandet, sa Diane Kruger, som spelar Bridget.
Det räcker inte med skämten i filmen. Under inspelningen hade det dessutom riggats en ”Skammens vägg”. Där hamnade speciella foton: den som under inspelningen hittades sovande fotograferades på ett sådant sätt att det såg ut som om han eller hon hade en löspenis i munnen. Brad Pitt ska finnas på en sådan bild – börja googla nu!
Tarantino gör som han vill. I ”Inglourious basterds” tar han sig stora friheter med historien. Historiska personer hamnar, kan vi säga för att inte avslöja för mycket, i situationer de definitivt aldrig varit i.
Så långt brukar inte filmmakare gå:
– När man skriver, särskilt när det gäller filmmanus, är man bildligt talat på en väg där rollfigurerna rör sig. Vid olika passager i scenariot finns ställen där vägen kan dela sig. Där kan det finnas sidovägar. Många manusförfattare har satt ut vägspärrar på vissa vägar. Jag har aldrig haft några sådana vägspärrar. Jag tror att det är en av poängerna med mitt skrivande.
Allt behöver väl inte vara så logiskt heller. Även här höll Tarantino fast vid sin vägran att förklara varför bägge orden i titeln är felstavade:
– Det är en liten konstnärlig släng, all right, och att försöka förklara en konstnärlig släng är att mosa den och då hade man lika gärna kunnat strunta i den från början.
Filmen är nog den rakaste, den med minst utstuderade klipp och bilder, som Tarantino gjort sedan ”Jackie Brown”.
– Jag tyckte det var den rätta visuella stilen för filmen. Jag har gått tillbaka till, även om jag gör det på mitt eget sätt, en mer klassik epok i filmhistorien. Jag trodde att jag skulle influeras av 1960-talets mer actionfyllda krigsfilmer: ”Djävulsbrigaden”, ”Tolv fördömda män” – sådana filmer. Men jag upptäckte att jag inspirerades mer av dem från 1940-talet, gjorda under kriget.
Så kom den där eviga videobutiken upp, den där Tarantino jobbade någon gång på åttiotalet. Tänkte Tarantino ibland tillbaka på den, tänkte han att han aldrig kunnat tro att han skulle komma så här långt?
– Alltså, sanningen är att jag tänkte mig att jag skulle kunna komma så här långt. Jag visste inte om jag skulle bli framgångsrik, men jag hoppades hela tiden det. En av dom jag beundrade var Bob Dylan. Jag ville bli för filmen vad Dylan varit för musiken. Jag hoppades att jag skulle bli mer än en kultregissör. Det var vad jag ville. Men jag fick inse att jag nog bara skulle bli känd bland cineaster. Jag hoppades att jag i bästa fall skulle kunna bli lika framgångsrik som Brian De Palma var på sjuttiotalet. Inte alla i USA eller världen vet vem Brian De Palma är, men många gör det.
Till och med innan han nått fram till kameran hade Tarantino så kalibrerat och måttat in sig själv på filmparnassen att han såg precis vilken filmregissörkostym han troligen skulle passa in i. Det är klart att människor, många människor, vill ryckas med av Quentin Tarantino, att de vill lära av hans exempel, och dela hans hängivenhet.
Det kan bli lite tokigt om man inte är Tarantino.
"Inglourious basterds" har svensk premiär 21 augusti.