Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

Kvalitet på lång sikt. Kortsiktigt att stirra sig blind på publiksiffror, skriver Jan Holmberg

Bioaktuella ”Yarden” inleds med att huvudpersonen gör en trevande poesiuppläsning för en håglös publik, vars antal kan räknas på ena handens fingrar. I senaste numret av filmtidskriften FLM frågar sig Jacob Lundström, i en lysande intervju med filmens regissör Måns Månsson, om inte den scenen är en bild av den aktuella svenska filmdebatten.

”Debatt” är visserligen mycket sagt, om man med det förstår ett samtal där olika genomtänkta åsikter ställs emot varandra. Nog för att där finns positioner. Å ena sidan har vi en del som ynkar sig över den publikföraktande eliten. Dessa debattörer brukar också, utan att säga det så högt, tycka att dystra filmer om barnamördare och förnedrade arbetare tar för mycket pengar från systemet.

Eliten å sin sida beklagar den stora publikens dåliga smak, men också bara tyst för sig själv. Hörs något alls från dess företrädare, så är det en frammumlad klagovisa om biografmonopolet.

Men resultatet tycks oavsett läger alltid bli detsamma: det måste göras bredare filmer av hög kvalitet! Alla verkar överens om att lösningen på det mesta är fler filmer som får en stor publik och ändå är bra. Väntan på denna tulipanaros är som en thriller. Men ni kan börja andas igen, för här kommer spoilern: sådana filmer har knappt funnits, och kommer knappt att finnas.

Regeringens nya filmproposition, som lämnades till riksdagen i tisdags, bärs av en vision: ”Svensk film ska ha hög kvalitet och uppvisa en sådan bredd och mångfald av berättelser att den angår alla. Svensk film ska vara ett självklart och tillgängligt val för publiken i hela landet och attraktiv internationellt.”

Det är svårt att inte instämma. Något för alla! Både svenska gubbar (Åsanissar, hundraåringar, Ovar) och de där deppiga feelbadfilmerna som ingen går och ser. Men när propositionen också börjar tala om att motverka polariseringen mellan smalt och brett blir jag orolig. Då finns nämligen risken att politikerna själva, tjänstemännen på Filminstitutet eller branschen får för sig att det smala och breda ska samsas i en lämplig form.

Hellre då ungefär som det ser ut nu. Det är nämligen inte dåligt, ur varken den ena eller andra synpunkten. ”Flugparken” (1.000 biobesökare), ”Flocken” (3.000) eller ”Efterskalv” (8.000) är lysande svenska filmer. Och när 200.000 människor löser biljett till ”Turist”, och nästan lika många till ”Återträffen” – vad är då problemet? Särskilt när 1,5 miljoner människor ser ”En man som heter Ove” och hälften så många ”En underbar jävla jul”.

Det är de berömda gungorna och karusellerna. Det finns ingen anledning att klaga över motsättningen mellan smalt och brett; det är nämligen en motsättning. Behöver jag påminna om att James Joyces ”Odysseus” först trycktes i bara 1.000 exemplar, av vilka få såldes? Att Orson Welles ”Citizen Kane”, Jean Renoirs ”Spelets regler” eller Alfred Hitchcocks ”Studie i brott” (liksom de flesta andra av de filmer som nu anses som världens bästa någonsin), floppade på bio?

Jag var på van Gogh-museet i Amsterdam nyligen, ibland förvillande likt en nöjespark eftersom den konst ”Vincent” (han kallas så på museet) producerade under sitt korta liv gudbevars är så populär. Påminnelse: van Gogh sålde en enda tavla under sin livstid.

Inte sällan har kvalitet en fördröjd utlösning, och hämtas hem först under eftermarknaden, som potentiellt kan sträcka sig hundra, tusen år framåt. Därför är det kortsiktigt, för andra än de som omedelbart skall tjäna pengar på det hela, att stirra sig blind på publiksiffror.

”Kvalitet” uttalas i dag helst med en elegant utspottad fnysning, följt av ett ”kvalitet för vem?” Också jag ryggar för ett begrepp som ”kvalitetsfilm”. Men snarare för att det jävar själva konstarten; ingen skulle till exempel få för sig att tala om ”kvalitetskonst”. Däremot är jag av den bestämda uppfattningen att film liksom annan konst kan bedömas, att dess kvaliteter kan utläsas. Det innebär i sin tur att viss konst inte är för alla, men ändå bäst. Samt att andra slags förströelser kan få ett enormt och rimligt genomslag, utan att för den skull också avkräva beröm från kritiker.

Vilket för oss tillbaka till det där med publikens storlek. Att så bra filmer som flera av dem jag nämnt ännu inte fått en större publik är oerhört synd, men ingen kulturpolitisk skandal. De har dessutom sin belöning att vänta.

Att räkna en publik är enkelt. Jag önskar ibland ett annat instrument som mätte intensiteten och varaktigheten i åskådarnas intryck. Med en app (eller vad vet jag) skulle man småningom få reda på hur ofta en person tänker tillbaka på en viss konstupplevelse, och hur mycket denna har förmått henne att, med Rilkes ord, ändra sitt liv.

Du som läser detta (det är ju DN Kultur) har säkert konstupplevelser som skulle få den där appen att skicka push-påminnelser för jämnan. De är erfarenheter vi bär med oss genom livet – ibland som små nödvändiga muskler, ibland som skavande eksem. Så finns alla de andra tidsfördriven, som lyckliggör oss för några ögonblick utan att lämna några bestående men. Också de behövs, för vad skulle vi annars göra med våra korta liv?

Sluta tala om brett och smalt! Erkänn att skillnader finns, och försök inte utjämna dem. Det hela balanseras nämligen ofta över tid, där stora succéer glöms bort och mästerverk lever kvar. Vilka de senare är, kan ibland vara svårt att veta i dess samtid. I Ingmar Bergmans ”Nattvardsgästerna” (en flopp, för övrigt) håller prästen Tomas en predikan han inte tror på inför en församling av några få, distraherade själar. Men han gör det ändå, för vem vet?