Jag hade hört talas om den tuffa Cannespublikens skoningslöshet. Efter två dygn började jag undra om det var en nostalgisk myt. Publiken applåderade lika artigt efter meningslösa sömnpiller som efter mästerverk.
Sen kom ”Antichrist” av Lars von Trier, som väckte hånfulla skratt och äcklade vrål i en avslöjande blandning. Applåderna avbröts av burop. Folk gick demonstrativt men blev hängande kvar innanför dörrarna för att se hur den danske bråkstaken skulle ta sig upp ur det träsk av splatter, psykoanalys, satanism och kvinnoskräck som han hade gått ner sig i.
Charlotte Gainsborough och Willem Dafoe spelar ett par som ger sig av till en hydda i skogen för att sörja sin förolyckade son. Det skulle de inte ha gjort. Filmen är en attack på den naiva föreställningen om naturens godhet. Det är en komplex och genialiskt uppbyggd psykologisk thriller som von Trier saboterar så ofta han kan med kitsch, verfremdung, äckel och komik som ingen vet säkert om den är ofrivillig.
Man kan skriva många essäer om ”Antichrist” eller såga den direkt. Men ingen annan film har väckt så mycket diskussioner på kaféerna. Och ingen lämnar så obehagliga bildspår i medvetandet. von Trier är en hängiven pedagog, beredd att utstå burop och löje, bara vi någon gång lär oss hans lektion: människan är inte god. Eller i vart fall kan vi inte vara säkra på saken.
I Ang Lees ömsinta komedi ”Taking Woodstock” är alla goda. Nakenhet och lerbrottning befriar i stället för att döda. Fokus ligger på den lilla familj som erbjöd sitt skabbiga hotell och ett träsk bakom huset till några som ville ha konsert och sen blev invaderade av samtiden. Lee ville skildra den totala tillit som rådde mellan över en miljon unga människor på den historiska musikfestivalen. Tillit till den mänskliga naturen och till Moder jord, som han sa.
Det var dagen innan von Trier visade sin syn på urmodern, så ingen skrattade. Dessutom lyckas Ang Lee gestalta sin optimistiska tes bättre. Hans huvud- och birollsinnehavare är så hundra procent närvarande att vi börjar tro på peace, love and understanding som för första gången.
Det är en prestation. Tyvärr står det lite för stilla lite för länge för att också vara en sensation.
I Jacques Audiards ”Un prophète” är naturen reducerad till lite sand i internen Maliks sko efter en permission. Det är festivalens hittills mest fokuserade film. Natur, kvinnor och barn är definitivt förpassade till bakgrunden. Den utspelar sig till nittionio procent i ett fängelse, och handlar om manliga gruppbildningar, riter och vägval.
Låter det som om man har sett det förut? Det har man inte. Audiard faller inte i många av mansfilmens fällor. Ingen katharsis genom blodbad, ingen katolsk nåd, ingen ironi, inga sexualiserade vapen. Bara en ung man med änglalikt, nästan enfaldigt ansikte som tar sig genom språkbarriärer och fängelsemurar med Bressonsk metodiskhet och går från jagad, illitterat hund till en gangsterboss med självrespekt.
Alla benämningar, alla definitioner är fängelser, säger Ang Lee, som byter genre och sexuell läggning för varje film och har rötter i tre länder.
Vi är vad vi är: djur, säger von Trier.
Audiard adlar till frihet detta tvång. Det gör honom filosofiskt oslagbar. Och filmen andlöst spännande. Om inte Frankrike hade vunnit Guldpalmen förra året hade ”Un prophète” varit en given vinnare. I alla fall fram tills för två timmar sedan när applåderna för Ken Loachs ”Looking for Eric” rev ner taket på Grand Théâtre Lumière.