Vi bad fyra skribenter minnas programmet som bjöd på djupa mysterier, sköna timmerstadsvyer och riktigt gott kaffe.
Åsa Beckman: Än i dag tittar Bob förbi
Så här brukar en vännina och jag stämma av dagsformen.
”Hur är läget?”
Inget vidare. Bob flyttade in förra veckan.” Nästa samtal är ofta allt redan ljusare. ”Bob har flyttat ut.”
Vi har pratat så sedan de där kvällarna för tjugo år sedan då svenska folket satt i tv-sofforna och såg något de aldrig tidigare sett. Så oerhört coolt och snyggt. Med en läcker 80-talsyta som gick igen i Agent Coopers slicka utseende och de släta rutiga golven. Och så var det den där Bob som ett helt samhälle försökte bortse från, men som dök upp i en spegel eller glasruta när man minst anade det, en demon som åt av andras olycka. Så här i efterhand kan man se Bob som det som 80-talet försökte tränga undan. Det bortträngdas hemska återkomst.
Det är därför alla som följde ”Twin Peaks” fortfarande är rädda för Bob. Vi anar att han finns. Det spelar ingen roll hur mycket vi fondsparar eller försäkrar familjen eller kollar födelsemärken. Rätt som det är tittar Bob förbi i form av en tumör eller en finanskris eller två flygplan på väg in i en skyskrapa.
Då hjälper inte ens en kopp gott, hett, svart kaffe.
Nils Hansson: Jag föll som en fura
Jag föll fullständigt för ”Twin Peaks”. Mitt under första säsongen var jag på långresa och jag minns hur jag på en gata i Jakarta plötsligt kom att tänka på de fyra nya avsnitt som videobandaren var programmerad att spela in, och omedelbart längtade hem.
Här var en thrillerserie som avvek från alla andra, som tog sig alla möjliga sorters friheter utan att ändå ge avkall på spänningen. Som varvade extrem vardaglighet med skruvad surrealism och hade ett magnetiskt soundtrack av dallrande, retrofuturistisk musik som lyckades sätta en gemensam stämning för alltsammans (och lansera artister som Julee Cruise och Moby).
Ju fler besynnerliga personer som introducerades, ju fler märkliga vändningar den komplicerade handlingen tog, desto mer fascinerad var jag. Och imponerad. Jag kunde inte förstå hur David Lynch skulle kunna knyta ihop alla dessa trådar i slutänden.
Sen visade det sig att det kunde han ju inte. Han verkade knappt ens intresserad av det, som om själva den bisarra resan var målet. Och visst, den var väl värd att åka med på. Men något i mig gick sönder.
Sebastian Suarez-Golborne: Skräcken bakom soffan
Den rena ondskans ansikte blir mindre otäckt med åren. Eller så blir jag bara mindre rädd för den ondska man kan sätta ett ansikte på.
Jag lärde känna Bob 1991. I en klassisk scen gick han så nära kameran att det kändes som att han var på väg att gå rätt igenom tv-skärmen för att äta upp, våldta eller åtminstone flå tittaren.
Tolv år gammal gjorde jag det enda rätta och gömde mig bakom tv-soffan.
Det året var Bob – i konkurrens med en och annan solglasögonprydd general – det läskigaste jag visste. FBI-agenterna i tv-serien drog slutsatsen att han var ”the evil that men do”, en demon som tog män i besittning och tvingade dem att göra ondskefulla saker.
Men i dag tror jag inte längre på demoner, och dessutom ser Bob egentligen inte värre ut än valfri övervintrad heavy metal-sångare på Sweden Rock Festival.
Men är han kanske i stället en fantasifigur som ett incestoffer hittat på för att förklara sin tragedi? Är Bob en påminnelse om människans vilja att hitta symboler att rikta ilskan mot i stället för att ta itu med ondskans bakomliggande mekanismer? I år, när hatet riktas mot Jimmie Åkesson snarare än anledningen till att hans parti blomstrar, känns det mer läskigt.
Helena Lindblad: Samma mörker i skogen
Twin Peaks, 1990. Bon Temps, 2010. Till och med namnen på de små orterna, hemsökta av övernaturligheter, påminner om varandra. Den ena är en liten men burgen timmerstad omgärdad av de stora skogarna i nordvästra USA. Den andra en äkta sydstatshåla djupt inbäddad i träskångande växtlighet.
David Lynch var kanske inte först med att mytologisera och sexualisera skogen, men inom tv-dramatiken tog han pionjärkliv bort från de upptrampade stigarna och in i en tät terräng. Utan den banbrytande ”Twin Peaks” skulle Alan Balls vampyrserie ”True blood” knappast existera i dag.
Med ”Twin Peaks” lärde vi oss att både älska och frukta mörkret under stora trädkronor. Där dväljdes både hopp och fasa; The log lady, The White Lodge liksom The Black Lodge med mera.
När ”True blood” manar fram en Pan-liknande figur, ett mytiskt väsen som river, transformerar och lockar fram vild lusta hos de goda invånarna i Bon Temps, tolkar jag det som en hommage till ”Twin Peaks” – serien som tog en erotiskt färgad naturmystik till en helt ny nivå.