Film & TV

Lekfull dans och politisk aktivism

Sara Jordenös prisbelönta ”Kiki” skildrar den unga, subkulturella dansrörelsen voguing i New York. På måndag öppnar filmen Tempofestivalen i Stockholm.

Under fyra år följde Sara Jordenö den så kallade Kikirörelsen i New York, en färgstark subkultur präglad av rasifierade hbtq-ungdomar som blandar dansträning, egenhändigt modeskapande och uppträdanden med politisk aktivism. Det är en ungdomsledd del av det som kallas Ballroom, mest förknippad med dansformen voguing som bland annat Madonna plockade upp i början av 90-talet.

Hur fick du kontakt med den här världen?

–  Jag höll egentligen på med ett annat projekt i Harlem med min partner. Vi besökte en organisation som bland annat håller på med hiv-prevention. Och så såg jag de här personerna som bara lyste... Det visade sig vara Twiggy Pucci Garcon och Chi Chi Mizrahi från Kikiscenen. Det uppstod genast en bra kemi mellan oss och när de hörde att jag var dokumentärfilmare frågade de om jag ville dokumentera deras rörelse, berättar en svartklädd Sara Jordenö som just landat från New York där hon bott under de senaste tio åren.

– Först var det tänkt som en liten grej, men när jag började hänga med dem förstod jag att det här kunde bli en riktigt stor film. Allt det här med dansen och kostymerna är spektakulärt. Men det som intresserade mig mest när jag började arbeta med dem är deras politiska aktivism kring utanförskap och hur deras speciella ledarskap fungerar – ett samhälle i samhället med något som nästan fungerar som en egen regering. ”Kiki” handlar också mycket om att växa och växa upp.

Kan du förklara lite mer vad Kiki går ut på?

– De som tillhör Kikiscenen träffas flera gånger i veckan och tränar på olika uppträdanden. Deras kultur centreras kring baler som är ett slags tävlingar där deltagarna använder sig av olika performativa uttryck, som bland annat voguing. Man tävlar i lag, eller ”hus”. Vinner någon får hela laget pengar.

– Både Twiggy och Chi Chi är till exempel ”founding mothers” av var sitt hus. De är häpnadsväckande nog otroligt bra på att få fram träningslokaler där de kan träffas och öva mitt i det gentrifierade New York. En gång i månaden är det bal och de kan äga rum lite överallt, från Bronx till Brooklyn eller i Chelsea där vi bodde. Det är också modemässigt en riktigt gör det själv-rörelse. Minuterna innan de ska in och uppträda är otroligt hektiska, det limmas och sys och pysslas i kulisserna, ha ha, säger hon.

Vad var det hos dig som gjorde dig engagerad?

–  Hm... Jo, jag vet precis vad det var. Jag träffade Twiggy och Chi Chi när jag själv funderade väldigt mycket på familj och alternativa familjestrukturer. Jag blev gravid under tiden som jag filmade. Som queer person var jag inte så där jättebekväm, men Kikiscenen är ju ett matriarkat, så alla bara jublade: ”Åh, du ska bli mamma!” Det var en fin miljö att få sitt första barn i, säger Sara Jordenö med varmt leende.

Var det en fördel eller nackdel att vara en svensk filmare?

– Absolut en fördel. Det var helt klart lättare att vara vit svensk än vit amerikan i de här miljöerna eftersom det fortfarande finns sår i det amerikanska samhället.

I filmen så framstår många av ungdomarna som extremt vältaliga kring svåra frågor som hemlöshet, polisvåld, hiv, missbruk med mera. Hur har de blivit så politiskt medvetna?

– Vältaligheten har att göra med att de tränar såväl dans som ledarskap. Ofta framställs de som enbart intresserade av yta och mode, men de utför politiska handlingar. De gör ofta en komplex resa in i en femininitet som på många sätt är livsfarlig. I de flesta miljöer som Kikiungdomarna kommer ifrån är det helt förbjudet för biologiska pojkar och män att utforska de feminina världarna. Det är därför de har hittat varandra.

–  Jag tänkte mycket på hur Kikiungdomarna lyckas skapa sina egna rum i staden. Om man tittar på Beyoncés senaste video ”Formation”, som välte internet, så kan man se att den är inspirerad av det som kallas ”activism in the margins”. Ungdomarna i min film kommer nästan alla från låginkomstfamiljer i utkanten av samhället, menar Sara Jordenö.

”Kiki” utstrålar en varm känsla av gemenskap. Visste du redan tidigt att du ville göra en feel good-film?

– Kiki betyder faktiskt att ha kul. När vi har visat filmen är det många som säger att de längtar efter en sådan gemenskap. På det sättet är ”Kiki” inte bara en film om hbtq-frågor utan en film om sammanhållning och strategier som alla möjliga grupper kan inspireras av. Och vi hade otroligt roligt när vi gjorde filmen, vilket jag hoppas att publiken känner.

Det känns ändå lite som om det finns ett ”men” här?

– Ja, jag kände en hel del press av att klippa fram mycket fler dansscener, vi blev kontaktade av modetidningar och så vidare. Men för oss var det viktigt att visa att det finns mycket allvarliga livsberättelser i bakgrunden också. Det går inte att bara ta de färgstarka bilderna av de här ungdomarna, man måste också ta deras aktivism på allvar.

Nicholas Wennö tipsar om fem filmer på Tempofestivalen.

”Don Juan”

Regi: Jerzy Sladkowski

1 Originellt, ömsint och tragikomiskt om en dominant mamma som försöker hjälpa sin kärlekskranka, 22-åriga autistiska son. Vann pris för bästa dokumentär på IDFA i Amsterdam, världens största dokumentärfilmfestival. Regissören besöker visningen den 11 mars.

”Mona Lisa story”

Regi: Jessica Nettelbladt

2 Kärlek, heroin, kamplust. Under åtta år följde Nettelbladt Malmökvinnan MonaLisa, en medelsvensson som tappade lusten att leva och började självmedicinera heroin. En film om vägen tillbaka: kampen mot drogerna och det sociala arvet och drömmen om kärleken.

”Speglingar”

Regi: Sara Broos

3 Efter Lars Lerin-dokumentären ”För dig naken” vänder Sara Broos blicken mot sin egen mamma, konstnären Karin Broos. Resultatet är en naken uppriktig och komplex mor–dotter-skildring fylld av speglingar, självbilder och projiceringar.

”In Jackson Heights”

Regi: Frederick Wiseman

4 I sin 40:e dokumentär riktar den samhällsengagerade 85-åriga regiveteranen blicken mot det multietniska vardagslivet i Jackson Heights, Queens, som är ett av USA:s mest mångkulturella områden där det talas 167 olika språk.

”Hopptornet”

Regi: Maximilien Van Aertryck & Axel Danielsson

5 Ett antal personer ställs inför valet att hoppa från tian i denna finurligt konstruerade studie av människans inneboende kamp mellan mod och försiktighet. Vann Startsladden i Göteborg och tävlar nu om Tempo short award.

Läs mer på www.tempofestival.se

Sara Jordenö.
”Don Juan”.

Född 1974 i Robertsfors. Bor och arbetar i New York och Göteborg.

Konstnär, dokumentärfilmare, lärare på Akademi Valand.

Konst i urval: ”Persona-projektet”, dokumentärinstallation på Moderna museet 2010 med Ingmar Bergmans film som utgångspunkt. ”The diamond people project 2005–15” om en diamantfabrik i Robertsfors.

”Kiki” fick världspremiär på den amerikanska Sundancefestivalen och vann queerpriset Teddy award för bästa dokumentär på filmfestivalen i Berlin. Inviger Tempo dokumentärfestival på måndag kväll den 7 mars.