Strax efter kl 7.15 den 7 augusti 1974 vandrar lindansaren Philippe Petit ut på en vajer som spänts mellan tvillingtornen vid World Trade Center på södra Manhattan. Under nära 45 minuter balanserar den excentriske fransosen 400 meter ovanför marken helt utan skyddsnät. Hans ”konstnärliga kupp” hade föregåtts av samma typ av minutiösa förberedelser som inför ett avancerat bankrån.
Efteråt kunde Petit inte svara på varför han hade riskerat livet och brutit mot lagen.
– För mig är detta 1900-talets största konstnärliga kupp, säger James Marsh på telefon från ett hotellrum på Manhattan med ”fantastisk utsikt”. Petit gjorde något mycket vackert. Om man inte genast förstår varför detta är vackert så borde man inte ställa frågan .
Under sina 14 år som Manhattan-bo hörde den brittiska regissören då och då talas om Petits häpnadsväckande performance. Lindansen vid WTC hade blivit som en mytologisk folksaga som ändrade innebörd när tvillingtornen kollapsade den 11 september 2001.
Fem år senare, 2006, blev Marsh uppringd av en producent i London som ville att han skulle filma Philippe Petits självbiografi ”To reach the clouds”. Petits mycket subjektiva och personliga bok förvandlades till en film som påminner lika mycket om en nervig ”stora stöten”-film som traditionell dokumentär. ”Man on wire” är en lika spännande som poetisk genrehybrid som blandar stillbilder och arkivmaterial med färska intervjuer och en dramatisering av hur hela kuppen genomfördes. Marsh lånade inspiration till berättarstrukturen från filmer som Tarantinos ”Reservoir dogs” och Kubricks ”The killing”.
– Mitt jobb som regissör är att skapa nerv och spänning, så jag ville skildra alla detaljer på samma sätt som man gör i en kriminalthriller, säger Marsh som i slutscenerna låter Petit balansera under molnen till Erik Saties ”Gymnopédie No 1”.
Ironiskt nog hade ”Man on wire” premiär i New York samtidigt som ”Batman” i juli 2008.
– För mig är Petit en mycket större superhjälte än Batman. Petit gjorde saker utan hjälp av dataanimerade effekter och är så mycket mer intressant än ännu en superhjältestory från Hollywood, säger James Marsh.
På Manhattan blev ”Man on wire” en kultsuccé som spelade i åtta månader på biograferna.
Kanske fungerar filmen som en form av sorgeterapi, menar Marsh.
– Ett av filmens viktigaste teman är förlorad oskuld. Filmen kastar oss tillbaka till en tid när staden höll på att falla sönder – men det var fortfarande möjligt att göra romantiska och utflippade saker. I dag skulle ingen komma undan med falskt leg, att ta spaningsbilder av monument och ta med en pilbåge i handbagaget på flygplatsen. Vi har förlorat allt detta, säger han.
För några år sedan flyttade Marsh hem till Europa. Han älskar USA, men tycker att åren med Bush förändrade USA till ett Orwellskt land. Precis som alla andra minns han 11 september med fasa.
– Jag hade oturen att bo i Brooklyn och såg tvillingtornen rasa framför mina egna ögon, jag hörde smällen, kände lukten. Därefter filmade jag efterspelet för BBC och såg hemska, fasansfulla saker. Så för mig har den här filmen också en personlig resonans, säger han. Ändå, eller just därför, valde han att utelämna alla katastrofbilder på de kollapsande tvillingtornen.
– Jag ville inte att publiken skulle koppla samman dessa två händelser i ”Man on wire”. Jag ville gå bortom bilderna av förödelse och katastrof, berätta historien om hur en liten man på lina kunde erövra de här enorma byggnaderna. Petits akt har inget med dödslängtan och destruktion att göra utan är en unik och livsbejakande konstnärlig handling, säger han.
Den behärskade engelsmannen och den eldiga fransosen hittade varandra under en lång vinlunch hemma hos Petit.
– Philippe är en briljant ficktjuv och snodde min plånbok. Då insåg jag att vi skulle ha mycket kul under inspelningen. Det fanns intressanta kulturella skillnader mellan oss, inspelningen var också mycket turbulent med gräl, men vi blev vänner och har enorm respekt för varandra, säger James Marsh.
Förra året kom Marshs hyllade avsnitt i ”Red riding”-trilogin efter David Peaces uppmärksammade kriminalböcker om ”The Yorkshire-ripper”. Teveserien ska få amerikansk biopremiär och göras i nyinspelning av ”Gladiator”-regissören Ridley Scott.
– Böckerna och manuset är briljanta. David Peace är norra Englands svar på James Ellroy. Hans böcker är helt organiskt sammanlänkade med det engelska landskapet. Peace försöker varken imitera amerikanska deckare eller fylla sina böcker med Guy Ritchies larviga seriefigurer som pratar på ett löjeväckande sätt.