En blinkning för "ja". Två blinkningar för "nej". När Elle-redaktören Jean-Dominique Bauby vaknade upp ur koman efter en kraftig stroke var han totalförlamad, så när som på höger öga. Många har läst hans gripande bok "Fjärilen i glaskupan" från 1997 som han blinkade fram med hjälp av en talpedagog som skapade ett särskilt "ögonalfabet".
Julian Schnabels ("Basquiat") filmatisering "Le Scaphandre et le papillion" (Dykarklockan och fjärilen, i direkt svensk översättning) är en av de hetaste kandidaterna till guldpalmen. Den lyckas med det tuffa uppdraget att förvandla Baubys livsöde till en visuellt stark och oändligt vacker film i flytande, levande och drömlika bilder. En stor del av filmens bilder är subjektiva, vi ser världen med Baubys enda öga och känslan av att vara instängd med honom i hans inre glaskupa får tårarna att rinna.
Mathieu Amalric är lysande som i ena stunden egocentrisk, trendig tidningsredaktör och nästa stund paralyserad krympling. Och Max von Sydow laddar sina få scener med maximal närvaro och sentiment i rollen som Baubys åldrade far.
En mer existentiell glaskupekänsla återkommer i så skilda filmer som Gus van Sants "Paranoid Park" och Roy Anderssons "Du levande". Skejtarkillen Alex driver omkring med sin bräda i Portland. En dag vågar han sig till "Paranoid Park" där hardcore-åkarna håller till. Innan dagen är slut har han oavsiktligt dödat en medelålders säkerhetsvakt. Filmen blir ett skulddrama avlägset besläktad med Dostojevskijs "Brott och straff? "- utan febern, men med en intensiv känsla av instängd skuld och tyst förtvivlan. Med exakt känsla lyfter Gus van Sant på glaskupan till tonåringarnas egen värld - precis som han tidigare gjort i guldpalmsvinnaren "Elephant".
I sällskap med Wong Kar-wais förra fotograf Christopher Doyle har hans bildspråk mer experiment, en slags förhöjd och lite klaustrofobisk realism. Hans närbesläktade guldpalmsvinnare "Elephant" (2003) var ännu starkare, men "Paranoid Park" kommer förmodligen vinna andra priser.
Roy Anderssons människor i "Du levande" är också avskurna från varandra. De sitter i sina tomma, gråbelysta funkislägenheter och ropar på hjälp. De vill bli sedda, de vill tala om livet och döden, människovärde och allas lika rättigheter. Men vem lyssnar? "Du levande" fortsätter tematiskt och estetiskt där "Sånger från andra våningen" slutade, minus det tunga ideologisk-politiska budskapet om kollektiv och individuell skuld, utan talar lite enklare om vad vi gör med varandra och varför vi inte tar vara på livet mer. Den är öppnare och lättare, har ett mer humoristiskt och drömskt tilltal, men saknar möjligen den massiva, koncentrerade kraften i den förra filmen.
Den extremt påfrestande stumheten och långsamheten i ungraren Béla Tarrs Georges Simenon-tolkning "The Man from London" får Roy Anderssons film att likna en salongskomedi. Tarr har en liten trofast beundrarskara, bland annat Gus van Sant, men gör ingenting för att lämna sin glaskupa och kommunicera med någon som inte redan är trogen.
Problemet för flera av årets tävlingsfilmer är att regissörerna ofta redan vunnit med tidigare, filmer. Quentin Tarantino är förstås en av dem. Ingen tror nog på allvar att han någonsin kommer tillbaka med något lika originellt som "Pulp fiction" som vann redan 1994, men bagatellen "Death proof" har i alla fall mycket humor. Kraschande bilar och stöddiga brudar gör den till en underhållande modernisering av kvinnliga hämnarfilmer även om den är gjord som en fejkad 70-talsfilm.
Samma sak gäller den turkisk-tyske Fatih Akin, som hyllades överallt för sin "Mot väggen" för några år sedan. Hans nya film "Auf der anderen seite" (På andra sidan) är en elegant strukturerad historia där en grupp människors öden korsar varandra mellan Turkiet och Tyskland. Imponerande och driven, men utan samma nervösa energi som gjorde den förra filmen unik.
En av årets överraskningar är "Persepolis", en animerad filmatisering av den iransk-franska Marjane Satrapis självbiografiska serieböcker som skildrar hennes uppväxt i Iran i skiftet mellan shah-tiden och revolutionen. Filmen skiljer sig åtskilligt från böckerna, men fungerar som en exotisk och estetiskt övertygande kvinnlig "coming-of-age"-historia med universiellt tilltal om en kaxig tjej som vågade utmana patriarkala och religiösa strukturer. En guldpalm till den filmen skulle vara en tuff utmaning för fundamentalistiska krafter på olika platser i världen.