Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Film & TV

Många kritiska röster mot Filminstitutets identitetspolitik

Genom kvotering har Sverige blivit världsledande i jämställd filmproduktion. Men i branschen menar många att Svenska Filminstitutets identitetspolitik är ett hot mot både kommers och konstnärlig kvalitet i svensk film.

Baker Karim sjunker ner i en av fåtöljerna på sitt tjänsterum med en belåten suck. Han har just presenterat Filminstitutets miljonsatsning Fusion på en pressträff. Intresset var fickljummet. En handfull tystlåtna journalister fanns på plats. Efter sammankomsten var det gott om bjudbullar över. Utanför fönstret breder Gärdet ut sig under en smutsgrå och livlös himmel.

Men Baker Karim ser nöjd ut. Han utsågs till långfilmskonsulent 2013. När han fick uppdraget utbrast han ”Bam! Plötsligt händer det. Obama blir president. Baker blir filmkonsulent” i ett pressmeddelande. Nu lyser det om hans ögon när han berättar vidare om Fusion.

Projektet är ett filmlaboratorium för normkreativ processutveckling. Budgeten ligger på 2,8 miljoner kronor. Sex personer antas. Sökande ska identifiera sig som kvinnor och ha erfarenheter av att rasifieras i Sverige. Filmens vithetsnorm ska utmanas – och manlighetsnormen.

– Fusion är ett exempel på vad ett filminstitut bör göra, satsa på forskning och utveckling av nya innovativa metoder för att göra film, säger Baker Karim.

Fusion är bara ett av flera identitetsrelaterade projekt som Filminstitutet lanserat. 2012 undertecknades ett filmavtal som gjorde gällande att produktionsstöden skulle fördelas jämnt mellan kvinnor och män. En ordning som Sverige var först i världen med.

2014 uppnåddes målet. Då fick lika många kvinnliga som manliga regissörer stöd. Något som skapat internationellt eko. Tidigare i höstas intervjuades Filminstitutets vd Anna Serner av New York Times där hon konstaterade att bakgrunden till genusbalansen är att Sverige slutat prata och börjat agera.

Men fokuserandet på identitet har också mötts av skarp kritik genom åren. Det är en av de bärande anledningarna till den klyfta som uppstått mellan branschen och betongpalatset. Filmfredag har pratat med flera tunga aktörer inom svenskt filmliv och nu verkar missnöjet ha tilltagit. En delikat omständighet är att några inte vågar framträda med namn. Många av de som DN har pratat med är inte beredda att framföra sin kritik offentligt med argument som ”Det är en liten bransch ...” och ”men det hoppas jag att du begriper att du inte kan skriva”. Undertexten är tydlig: man biter inte den hand som föder en.

Det märks att Harry Scheins drygt 50-åriga skapelse är en fortsatt maktfaktor. Producenten och manusförfattaren Börje Hansson dömer ut kvoteringen som en skrivbordsprodukt utan verklighetsförankring.

– Den är bland annat skadlig för att den är rigid. Det måste vara fifty-fifty, vilket är ett helt hopplöst urvalskriterium när det gäller kreativt material. Följden blir att det inte är de bästa projekten som kommer fram, säger Börje Hansson.

– Jag har fått besked som ”Åh, vilket bra projekt! Det hade vi gärna velat stödja. Men det är ju en manlig regissör, så det går inte”.

Börje Hansson framhåller att Filminstitutet ålagts att uppnå en jämn könsfördelning. Men han påminner också om att det bara är en av många anslagna punkter i filmavtalet. Där poängteras bland annat att svensk film ska vara konkurrenskraftig.

– Filminstitutets ledning har själv satt upp jämställdheten som mål nummer ett och sedan i princip glömt bort de andra målen. Men det här är en fråga som har stigmatiserats. Den som invänder blir anklagad för att vara antifeminist, säger Börje Hansson.

I augusti skrev Tomas Eskilsson på Film Väst en debattartikel tillsammans med Producentföreningen och SVT som publicerades i Göteborgs-Posten. Där betonades vikten av att samtliga mål i den nuvarande filmpolitiken får ett genomslag. Enligt Tomas Eskilsson är det framför allt svensk films publika attraktionskraft som blivit lidande när Filminstitutet koncentrerat sig på identitetsfrågor.

– Jämställdhet och mångfald när det gäller berättarperspektiv – oavsett om vi pratar klass, kön, etnicitet – det är faktorer som ska spela en viktig roll. Men det får inte ske på så sätt att man spelar bort all publik eller att man inte lyckas nå de riktigt stora konstnärliga framgångarna.

Tomas Eskilsson understryker att det är särskilt viktigt att de filmer som manifesterar normkritik och kulturell mångfald får en stor publik.

– Om man bara når en övre bildad medelklass i de största städerna, som redan är utpräglat normkritisk, då har man inte åstadkommit någon normkritik, säger Tomas Eskilsson och nämner Danmark som ett föregångsland när det gäller konsten att skapa högkvalitativ mainstream.

– I Sverige har det tyvärr uppstått en olycklig tudelning där allting som ens har andats stor publik har hänvisats till det nuvarande automatstödssystemet. Sedan har konsulentsystemet under ett antal år fokuserats alldeles för mycket på det som kan vara intressant men som inte kommer att nå en stor publik.

Tomas Eskilsson säger att en dimension av jämställdhets- och mångfaldsfrågan är vilka som är kreatörerna bakom filmen.

– Men om jag ska vara helt ärlig så är det inte något som publiken bryr sig särskilt mycket om. De bryr sig om vad de ser. Om de ser en berättelse om starka kvinnor som förändrar världen så har det också en betydelse. Ska man reflektera över jämställdhet på ett intelligent sätt så måste båda dessa aspekter belysas. Jag vill hävda att flera av de mest intressanta filmerna om kvinnor som gjorts i Sverige är regisserade av Lukas Moodysson.

Hittills i år har svensk film krattat ihop en marknadsandel på runt 15 procent. En katastrofsiffra. Nu håller hela branschen tummarna så att de får träningsvärk för att komedin ”En underbar jävla jul” och filmatiseringen av ”En man som heter Ove” ska staga upp statistiken.

Den tilltagande publikkrisen avhandlades nyligen grundligt av Kerstin Gezelius (DN Filmfredag 22 oktober). I arbetet med sin text pratade hon med flera producenter. Hon kunde då konstatera att många anser att Filminstitutets identitetspolitik hämmar berättandet redan på manusstadiet. Susann Jonsson, vd på Filmpool Nord, instämmer.

– Under 90-talet hade vi en regionalpolitisk era inom svensk film. Nu är vi inne i en identitetspolitisk period. Jag har själv stått på barrikaderna för att fler kvinnor ska få regissera film, men när så mycket av diskussionen utgår från vem som gör i stället för vad man gör så påverkar det alla som funderar på att vända sig till Filminstitutet med ett projekt. Det blir väldigt ängsligt. Det leder till att man gör film för konsulenterna, säger Susann Jonsson.

Regissören Ruben Östlund är inne på samma linje. Han tycker att dagens konsulentsystem i viss mån handlar om att två personer bedömer vilka filmer som ska göras utifrån egen smak.

– Den starka bidragskultur som vi har i dag gör att filmerna varken blir konstnärliga eller kommersiella. Jag tror systemet leder till att filmare spekulerar i bidrag snarare än i publik.

Tillbaka hos Baker Karim. Väggarna i hans tjänsterum är kala och vita med undantag för en stor plansch. Det är filmaffischen till ”Dyke hard”. En lesbisk actionkomedimusikal med science fiction-inslag, som regissören Bitte Andersson själv har beskrivit sin långfilmsdebut.

”Dyke hard”, som beviljades 1,85 miljoner kronor i stöd av Baker Karim, har en symbolisk laddning i debatten om Filminstitutets fokus på identitet. Den har kallats en mångfaldsorgie. Den har också avfärdats som ett internt kompisprojekt som inte hör hemma på bio. Publiksiffrorna är blygsamma. 1 890 personer har sett filmen. Det är frestande att dra paralleller till det där trädet som faller i skogen när ingen är där.

Jag frågar Baker Karim om det är Filminstitutets uppgift att styra svensk film med identitetspolitiska verktyg.

– Det är att konstruera frågan fel. Det här handlar inte om identitetspolitik. I grunden handlar det om att vi dras med olika idéer om oss själva, om andra och om samhället som när de upprepas begränsar den konstnärliga blicken. I dag har vi ett skrå av filmmakare som inte förstår att bilder har en historisk kontext, de förstår inte de ideologiska underströmmar som alla bär på och hur de påverkar bildskapandet. Det här är en bildningsfråga. När vi producerar bilder måste vi förstå var vi har fått dom ifrån.

Menar du att filmen inte löser de här frågorna av egen kraft? Att det måste till en styrning?

– Men det är inte styrning vi ägnar oss åt. Vi uppmuntrar till processer.

Är inte kvotering en styrning?

– Nej. Vad vi behöver göra är att kvotera ut de mediokra. Vi behöver se till att de mediokra inte kommer in i systemet, på grund av att de är män. Att räkna och faktiskt hålla reda på hur många kvinnor jag väljer in är ett av de bästa verktygen jag har som konsulent för att bevara kvaliteten på mina bedömningar. Jag är precis som alla andra. Omedvetet så tycker jag att en vit man som kommer in här och sätter sig på mitt rum är mer trovärdig än en svart kvinna. Jag tycker inte ens att man kan kalla det här för kvotering.

Vad vill du kalla det?

– Jag vill kalla det …

Han blir tyst en stund.

– Jag vill att kvoteringen upphör när vi uppnår 50/50. Grejen är ju att man inte vill räkna. Men nu behöver vi det. Om vi inte gör det så förlorar vi en massa talang. Men trots att vi har de här reglerna så fattas besluten snabbare när det gäller män och en högre andel av pengarna går till manliga projekt. Dessutom faller kvinnornas projekt betydligt oftare. Systemet bygger på att vi litar lite mindre på kvinnor.

Filminstitutets vd Anna Serner håller inte med om att man skulle ägna sig åt identitetssatsningar.

– Vi satsar på kvalitet. Delar av branschen hakar upp sig på detta med jämställdhet och tror att det är anledningen till att de inte får stöd, i stället för att fundera över vad de har inkommit med. Har man i alla tider fått stöd för en viss typ av idéer som gick bra på biograferna förr i tiden så vill man gärna tro att de ska fungera nu med, säger Anna Serner.

En återkommande åsikt bland de som Filmfredag pratat med är att det görs viktiga filmer i Sverige men att de har en alldeles för liten publik. Anna Serner är av samma mening.

– Det här handlar om att få de normkritiska filmerna att, i alla fall ibland, vara mer mainstream och de publika filmerna att bli mindre stereotypa. Men de som kan lösa det är filmbranschen. De gör filmen. De tar fram berättelserna.