Mad, bad and dangerous to know.” Det låter som en rubrik till ännu en Charlie Sheen-artikel men är en karaktäristik av lord Byron, nedtecknad i älskarinnan lady Lambs dagbok 1812.
Så för 199 år sedan sammanfattades ett fortfarande ytterst gångbart mansideal – den Byronske hjälten. Även om Byron själv drog upp ritningarna, och lady Lamb gav honom en slogan, har ingen gjort så mycket för att sprida denna begärliga maskulinitet som Charlotte Brontë.
Romanen ”Jane Eyre” (1847), om passionen mellan den föräldralösa Jane och godsägaren Mr Rochester, erbjuder en katalog av läsningsmöjligheter. Det är inte ens säkert att den ska betraktas som en renodlad kärleksroman. Lika mycket är den en anvisning till en ny sorts människa i den tidiga individualismens era – den egna moralen är viktigare än kollektivets. Hyllad är viljan att bli något mer än det man fötts till. Ändå är det samhällspolitiska arvet efter ”Jane Eyre” knappast lika tydligt som det romantiska.
I kapitel tolv kommer Rochester inridande i romanen, i en månbelyst skog. Han är en vägarnas man, en rastlös och nästan förlorad själ. Inte fager men med ”considerable breadth of chest”, och på det sättet en riktig karl. Rik, men ingen degenererad ädling.
Just nu strålar hans dunkla ljus från bioduken, genom skådespelaren Michael Fassbender, i regissören Cary Fukunagas vackra klassikertolkning. Man sitter i matinémörkret och suckar hänfört. Man går ut, genom ljusa parker, och ser dubbelvikta män som ömt justerar sina barns ben i bebisgungorna. Där uppstår en kontrast. Inte till parkpappans fördel.
För hur komplex Brontës roman än är, har den i mer än 150 år bidragit till skapandet av en noggrant definierad begärsmodell hos generation efter generation av kvinnor: ”Han ska vara ensam, depressiv, otillgänglig, full av oförlösta känslor och redo att göra sönder något i sitt eget eller omgivningens liv. Hans våldsbenägenhet ska pulsera under huden, fast han håller tillbaka när det gäller just mig. Han bär på en tung historia. Bara jag kan läka honom.”
Mr Rochesters maskulina kapital är så stort att kulturen aldrig har slutat investera i honom. Litterära klassiker långt efter Brontës debut har modellerat nya gestalter med honom som förlaga – som Sherlock Holmes, som Kristin Lavransdotters make Erlend, som Gösta Berling. Framför allt är han i våra dagar följetongsfiktionens älskling. Just nu, kan man säga, är Mr Rochester aktuell i minst ett par populära amerikanska tv-serier:
Han syns som vampyr i ”True blood”. Där heter han Mr Compton, en mörkrets herre som släpat sig fram i århundraden, mest i sällskap av dåliga kvinnor. Han gråter blod när han minns sin förlorade mänsklighet, och bara i den ljusa, jungfruliga Sookies armar räddas han från den han har blivit.
Och ja, tyvärr, men man kan inte diskutera Rochester utan att nämna Don Draper. ”Mad men”-mannen är inte bara ett frosseri i 1960-talets mansideal och könsrollskriser. Lika mycket är han arvtagare till den Byronska/Rochesterska kvarlåtenskapen: den svarta bakgrundshistorien, misstanken att det bara är den jämförelsevis oskuldsfulla Peggy som kan frälsa hans själ.
Han är en enmansdramaturgi manusförfattarna kan tacka sin lyckliga stjärna för – släng in en Rochester, och du har konflikter färdiga för flera säsonger. Sammanfattad på det här sättet ter sig Rochestermannen parodiskt formelartad. Men såsom en av kulturens mest uthålliga könsstereotyper är han ohyggligt effektiv, med en än så länge ohotad förförelsekapacitet.
I destillatet av Charlotte Brontës fantasifigur, finns fortfarande en nyckel till samtidens mansideal. Inte det samhällspolitiska idealet men väl det sexuella och romantiska. För under de ungefär fyra decennier som gått sedan feminismen började påverka också männens självbild och livsvillkor, har inte särskilt mycket hänt i produktionen av manliga sexsymboler.
Den här klyvningen i två separata mansobjekt – det politiska och det erotiska – syns tydligt i Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 2”, till exempel när han skriver om hur förfärligt det är att som man gå på babysång, som om det vore kastrerande. Till viss del förstår jag Knausgårds rysningar. Gränsen mellan ansvarstagande far och parklekens största fjant är knappast rolig att överskrida.
Ingen man är så långt ifrån Mr Rochester som pappagruppens hängivne kille. Det finns inga sexuella raster att lägga över honom. Han är tillgänglig. Han skrattar. Han har ingen historia äldre än ett årsgammalt barn. Han står på knä, men inte för en kvinna. Han blir suddig i könskonturerna och därmed irriterande.
Kanske befinner vi oss i begynnelsen av manlighetens hora/madonna-komplex, fast typiskt nog i omvänd tappning: pappan/hingsten. Hingsten känner vi, han är besvärlig, men begärlig. Pappadelen, däremot, är fortfarande en bortträngd och svårhanterlig del av helheten.
Till protokollet – detta är inte en bekännelse från en feminist som i smyg sörjer ”den gamla goda tiden”. Snarare handlar det om konsten att objektifiera enligt den tid man lever i. De män man får syn på vid gungorna, mäts med mallarna man fötts upp på, och de är allt annat än nya. Mad, bad and very, very old.