Marias stora ögonblick

Filmen famnar brett: Ett Sverige i början av förra sek­let. Ingrodd fattigdom och fickljummen brännvin. Överhet, våld och hamnstrejker. En klassresa för Maria Larsson, Sigfrid - hennes svåruthärdliga fyllskalle till make - och deras sju barn. Drömmar. Flera kärlekshistorier. Mellan Maria och männen i hennes liv och mellan Jan Troell och hans kamera.

Maria Heiskanen har hoppats på huvudrollen i sex år. DN:s Johan Croneman berömmer i sin recen­sion att "hon gräver sig metodiskt in i sin Maria Larsson, och står till slut triumferande med hela filmen i sin hand. Hon löser allt på eget vis."

Jan Troells hustru Agneta Ulf­säter-Troell kontaktade henne redan 2002 och berättade att hon börjat skriva boken "Att människan levde" om sin fars släkt. Hon bad om ett fotografi.

- Hon ville ha bilden av mig framför sig när hon skrev, sade hon. Hon "tänkte på mig" under arbetet och ville att jag skulle ha rollen som hennes fars faster Maria om boken skulle bli film. Jag kände mig så hed­rad, men kunde inte riktigt förstå hur en finska som jag skulle kunna spela denna kvinna. De kunde ju ha valt någon berömd skådespelerska. Jag försökte undvika att tänka på rollen, medger hon - späd, blek och i jordtoner - när vi ses för lunch. En lucka i schemat mellan vimmel, pressövningar och de egna gallerirundorna.

Den färdiga boken förvandlades till manus av Niklas Rådström. Inför inspelningen fick Heiskanen en tjock bunt utskrifter av samtalen mellan Ulfsäter-Troell och Maria Larssons dotter Maja, i filmen spelad av debutanten Callin Öhrvall.

- Jag fick också se Marias underbara foton. Fantastiska bilder. Det är porträtt på alla hennes familje­medlemmar och folket i byn utanför Göteborg där hon bodde. Det var det allra allra bästa material jag kunde få. Samtidigt är man tvungen att lämna allt det där bakom ändå; man ska tolka - inte kopiera.

Hon kallar Jan Troell för sin mentor. Avgörande för hennes yrkesliv.

Maria Heiskanen växte upp i Kuopio, i östra Finland, tre syskon, pappa svetsare, mamma kontorist. Via sitt heta intresse för marsch­musik och tränandet på klarinett och altsaxofon upptäckte hon teater, och sökte - mot föräldrarnas vilja - till teatergymnasium i Helsingfors, femtio mil bort. Rollen som Minna i Jan Troells Åmseledrama "Il capitano" (1991) fann hon av en slump och i en tidning.

- Jag råkade se en jobbannons i Helsingin Sanomat två timmar innan provfilmningen började. Det enda som stod om den kvinnliga huvudrollen var hur lång roll­innehavaren skulle vara. Jag bara rusade i väg; jag förstod aldrig att det var Jan som satt där alldeles tyst och koncentrerad bakom kameran …

Den Guldbagge- och Silverbjörnsbelönade "Il capitano" blev ett genombrott i meningen att hon växte som skådespelerska. De karriär­mässiga effekterna var inte lika givande för Maria Heiskanen.

Hon kunde fortfarande inte tala svenska. Jobberbjudandena uteblev. Efter flytten till Stockholm försörjde hon sig som diskplockerska på restaurang Tobias Sergel respektive städare på Viking Lines båtar. Efter ett påhugg på SR:s finskspråkiga redaktion fick hon projektanställning på Riksteatern. Hon blev kvar i sju år och spelade bland annat Tjechovs "Måsen" i regi av Lars Norén.

Jan Troell skrev därpå en roll för henne i "Vit som en snö" (2001). Hon skulle ha varit ett annat slags skådespelare utan hans obrutna förtroende. Han har fått henne att lita på intuitionen. Den kommer före teknik och de andra sceniska verktygen.

- Det är också det här med tvivlet; jag har tvivlat så mycket på mitt skådespeleri och om jag gör rätt eller fel. Under inspelningen av "Il capitano" ville jag hoppa av när det var som värst. Men Jan har fått mig att förstås att tvivlet ingår. Man måste igenom det. Tvivlet har ett kreativt värde för det leder till eftertanke. Han har lärt mig mycket. Min 86-åriga moster säger att jag bara ska jobba med "den där Trollen, ingen annan". Gör jag det kommer Hollywood att ringa lovar hon (skratt).

Det finns ett starkt humanistiskt budskap i filmen. Till och med den notoriskt otrogne, våldsamme Sigfrid går det att tycka om.

-Det är därför den berör, det är inte ofta man får se så sammansatta personligheter på film. Men ingen är svartvit. Inte heller min roll­gestalt Maria är enbart ett helgon. Och en hel del av hennes styrka syns inte så tydligt, utan kommer ut lite … på sidan, sådant intresserar mig. Sådana kvinnor finns det i min släkt.

Filmen är en Troellsk kärleksförklaring till kamerans magiska kraft, ett drömverktyg. Maria Larsson förtrollas av kameralinsen, dras till fotoateljén inne i staden, men mäktar inte att bryta sig ur sin vardag. "Maria Larssons eviga ögonblick" är tillika ännu ett Jan Troell-porträtt på en människa med drömmar:

Från Kristinas och Karl Oskars i "Utvandrarna" via ballongfararen S A Andrées över nordpolen, flygpionjären Elsa Anderssons drömmar i "Vit som en snö" till Maria Larssons.

- Maria vet att hon inte fullt ut kan förverkliga sina drömmar om fotografin. Kameran representerar all hennes längtan ut mot det som hon inte kan och vågar ta steget mot. Men hon talar ändå med sina barn om att det går att uppfylla det man önskar. Hennes dotter kan gå hur långt som helst.

Maria Heiskanen vill göra mer film nu. Frilanseri i stället för institutionsteater. Efter "Il capitano" bodde hon i Stockholm under fjorton år och blev klar över skillnaderna mellan den svenska och finska skådespelartradition. I hemlandet finns inget av "den här kungliga hovteatern". Det är en mer folklig tradition som länge påverkat uttrycket. Robust. Jordnära. Själv står hon med ett ben på vardera sidan Bottenhavet.

- Det är inte riktigt bra för ens karriär i Finland att tala den svenska jag talar. Jag arbetar nästan bara på finska, jag har faktiskt bara fått en enda roll på svenska i Finland. Mitt uttal är inte finlandssvenska utan rikssvenska med finsk brytning. I Sverige är det tvärtom exotiskt och inget problem. Kanske borde jag flytta hit igen …

Oavsett munart ser hon närvaron som sin största tillgång som skådespelare. Att kunna koncentrera sig på nu inte sen. Inte hur det man gör i ögonblicket kommer att se ut efteråt. Jan Troell talar berömmande om hennes "äkthet".

Vad är det äkta när man spelar teater?
- Kanske att våga lita på sin intuition, fast man är ful, äcklig eller ond i sin roll … eller jag vet faktiskt inte vad det är. (Tystnad). Det är väl bara något man har, säger hon och bannar sig sedan för att hon försökte verka märkvärdig.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut