Ljudet var oroande vid Cannesvisningen av Ruben Östlunds ”Play” tidigare i veckan. Det var skarpt, och dialogen var ibland svår att uppfatta.

På Filminstitutets fest på Skandinaviska terrassen hittade jag en av ljudteknikerna som mixat filmen. Det skulle inte låta så där, sa han, bland annat var diskanten vid visningen uppvriden för högt. Han hade sprungit till maskinrummet för att justera – och funnit rummet tomt.

Maskinisten föreföll ha lämnat biografen.

Jag tror att det var Francis Coppola som konstaterade att hur många som än arbetar på en film så är det maskinisten som verkligen bestämmer vad publiken får se.

På föreställningarna i jättesalongerna i festivalpalatset är annars filmen verkligen kung. Inför visningarna uppmärksammar den mest hypnotiskt behagliga kvinnostämma från ovan oss ”ladies and gentlemen” på att ”the screening is about to begin”. Filmerna visas från a till ö: sluttexterna rullar i totalt mörker. Ljuset tänds inte förrän den sista punkten flämtat på en i övrigt ofta svart duk. Ett enkelt men genialt sätt att väcka lite extra vördnad för Filmen.

Åtgärden sätter regelbundet några hundra filmjournalisters liv på spel. Det är säkert femton meters fallhöjd från den extremt branta balkongen ner till salong, och mörkt eller ej är det många som sammanbitet trevar mot utgången för att hinna till presskonferensen eller nästa visning. Filmjournalister är inte atleter. Förr eller senare kommer någon bakfull representant för tredje statsmakten att tumla över räcket. Blir det jag hoppas jag att jag landar på någon som tyckte om ”Sleeping beauty”.

I Cannes kan man se hur den digitala tekniken år för år flyttar fram ställningarna sedan förra gången. I år sände Lars von Trier, som tävlar med ”Melancholia”, för första gången en film i digital version till festivalen. En av von Triers medarbetare berättade för mig att de jämfört en filmkopia med en digital. Den digitala versionen var underbar, kristallklar, utan minsta skavank – ”det var inget att snacka om”.

Och det är numer nödvändigt med en Facebooksida för varje film, fick unga independentfilmare höra vid ett panelsamtal i American Pavilion.

Som Facebookrepresentanten uttryckte det: ”Tragedin är inte om ingen gillar din film”, sa han allvarligt. ”Tragedin är inte ens om någon missar den. Tragedin är om någon älskar den och inte säger det till någon!” De unga filmarna bleknade.