Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Östasiatisk film älskar sina bedrägligheter

Vissa filmer är som en stor sväng. De börjar med en scen, gör sedan en vid cirkel, och slutar med att vi fullständigt förstår scenen i början, som då får en helt annan innebörd än den hade nittio minuter innan.

Animerade japanska ”Your name” är ett färskt exempel. Två tonåringar, en flicka och en pojke, byter ofrivilligt liv och kroppar med varandra. De försöker få kontakt men något tycks komma emellan. De kommunicerar genom att skriva meddelanden i varandras mobiltelefoner. Den labyrintiska historien är på väg att bli 2017 års animesuccé – men vänta... Började inte allt det här i Venedig 1951?

När jag sett ”Your name” slog det mig att denna sorts ringlande historier har utvecklats till en östasiatisk specialitet. Parallellt med ”Your name” går i Stockholm ”The handmaiden”, Park Chan-wooks långsamt glidande bedrägerikarusell förlagd till 1930-talets Korea. Alla lurar alla. Sarah Waters romanförlaga ”Ficktjuven” utspelar sig i det viktorianska England och BBC har tidigare gjort tv-serie av den.

Men berättelsen var som gjord för Park Chan-wook. Han fick sitt internationella genombrott med mystiska ”Old Boy – hämnden” (2003). En man hålls inspärrad i femton år utan att vare sig han eller åskådaren förstår varför. När man sett klart filmen inser man att man missförstått i stort sett allt fram till de sista två minuterna.

Några år tidigare hade Hongkongregissörerna Andrew Lau Wai-Keung och Alan Mak Siu-Fai på liknande sätt varit jobbiga mot biopubliken med ”Infernal affairs” (2002). En ung polis nästlar sig in och jobbar undercover i en brutal liga. Samtidigt har ligan fått in en medlem som jobbar undercover hos polisen – vem ska först avslöja den andra?

Just som handlingen kommit i gång byttes dessutom skådespelarna i huvudrollerna ut mot andra

Inför ”Infernal affairs” gällde det att hålla i minnet vem som var skurk och vem som var hjälte. Dessutom: just som handlingen kommit i gång byttes dessutom skådespelarna i huvudrollerna ut mot andra. Rollfigurerna hade åldrats några år. Det användes som förevändning, fast mer förvirring var vad som eftersträvades. Till nyinspelningen ”The departed” (2006) avstod Martin Scorsese från det tricket.

I ”Berättelsen om Pi” (2012) återberättas historien om ett skeppsbrott. Den överlevande för ordet. Efter en lång besynnerlig berättelse vänder i sista ögonblicket allt och vi får en helt annan bild av vad som hänt. Taiwans stolthet Ang Lee filmade boken av den spanskfödda kanadensaren Yann Martel. Succé; Lee vann Oscar.

Från västlig synvinkel ter det sig onekligen som om östasiatisk film är särskilt bra på denna sorts mystifikationer, där inget är vad det synes vara och sanningen visar sig vara bedräglig. I östasiatisk film är det ett återkommande tema, på ett annat sätt än i amerikansk eller europeisk.

Och dessa berättelser borde sannerligen ha en särskild plats i framför allt japanska filmares medvetande. Ett av de största ögonblicken i den japanska filmhistorien är då Akira Kurosawa i Venedig 1951 vinner Guldlejonet för det som blivit genrens paradexempel, ”Demonernas port” (originaltitel ”Rashomon”). Ett mord skildras ur fyra olika synvinklar. Alla berättelserna är olika. Poängen är att sanning är något ogripbart.

Priset i Venedig, senare även en Oscar, gjorde att den utanför landet i princip ignorerade japanska filmen steg ut på den internationella scenen. Enligt Kurosawas memoarer säkrades även hans då osäkra karriär.

Få filmer har haft sådan inverkan på filmhistorien som ”Demonernas port”. Den finns garanterat i bakhuvudet på varje japansk regissör. Kanske är den ännu en hemlighet i ”Your name”.

Läs mer: Your name av Makoto Shinkai 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.