Det är kallt som i ett bårhus i den lyxiga men dystra salongen på hotell Hassler. Utanför Roms mest fashionabla hotell gassar oktobersolen som på en svensk högsommardag. Jag oroar mig för att Martin Scorsese, som ser lite kall och ensam ut, fryser i det luftkonditionerade jättekylskåpet i källaren.
- It keeps me awake, säger den 63-årige regissören lite torrt.
Han är klädd i svart kostym och slips och bär enorma, buteljbottnade tokbrillor. Jag har tjuvkikat på Scorseses program i ett obevakat ögonblick och vet redan att han just kommit från en lunch med Sergio Leones familj, men också har hunnit med en timmes "grooming in the room" på schemat. Det kanske är därför han ser så proper och välkammad ut med de stora svarta ögonbrynen prydligt trimmade.
Med "The Departed" är Martin Scorsese tillbaka i en filmisk undre värld av våld, svek och organiserad brottslighet som gav honom kultstatus en gång i tiden. Trots att han älskar kostymfilmer och gärna vill berätta episka historier är det de blodsprängda, katolskinspirerade gangsterdramerna om död och försoning som han är mest älskad för.
Scorsese vill gärna se sin nya film, ett blodigt triangeldrama mellan Jack Nicholsons diaboliske gangsterkung och hans två professionella "söner" (Leonardo DiCaprio, Matt Damon) som ett slags undersökning av vad han kallar "moral ground zero" med bäring på tidsandan i USA efter 11 september.
- Det här var egentligen inte den filmen jag ville göra, jag ville helst till 1600-talets Japan, men den historien var inte klar. Det som fick mig att hela tiden återvända till manuset för "The Departed" var den känsla av förtvivlan och bedräglighet som finns i varje scen. Ingen rollfigur i filmen uppför sig i någon mening moraliskt, oavsett vilken sida av lagen de befinner sig på, säger Scorsese.
- Jag tyckte filmen på ett intressant sätt speglade känslan av det slags moralupplösning vi politiskt sett lever i i dag, där ont bekämpas med mer ont tills det inte tycks finnas några "goda" alternativ kvar.
"The Departed" är hans första samtidsskildring på tjugo år, vilket var en smula besvärande, berättar han.
- Jag vet inte hur folk klär sig längre. Jag har samma kläder nu för tiden som min egen far alltid hade, skjorta, slips och putsade skor. I dag har alla gympadojor, huvjackor, sådant som jag inte begriper, säger Scorsese och skakar på huvudet.
Men den stora utmaningen för Scorsese var att jobba med thrillerformen.
- Det var ett experiment för mig eftersom jag är van vid att berätta längre, omfattande historier. Men här var jag tvungen att snabbt visualisera den ganska komplicerade intrigen, med två unga poliser som på olika sätt spelar dubbelspel, så att publiken skulle hänga med.
Hur har du behållit energin under alla år?
- För trettio år sedan var det otroligt upphetsande att bara göra en film. Jag avskydde själva produktionen, jag var alltid orolig för vädret eller för att någon skulle bli sjuk, medan jag älskade efterarbetet. I dag är det arbetet med skådespelarna som håller mig uppe. Det första vi gjorde med manuset var att bygga ut karaktärerna. När skådespelare som Leonardo DiCaprio, Jack Nicholson, Vera Farmiga, Marc Wahlberg, med flera, ger mig något riktigt speciellt blir jag otroligt nöjd.
- Har jag tur och samtidigt lyckas göra en riktigt snygg tagning så är det svårt att sluta för dagen, säger han på sin kulsprutesnabba Manhattan-dialekt och ser plötsligt betydligt varmare och mer levande ut.
"The Departed" är en remake av Hongkong-succén "Infernal Affairs". Scorsese är extra glad över att manusförfattaren William Monahan ("Kingdom of Heaven") har omplacerat det kinesiska triad-dramat till just den irländsk-amerikanska kulturen i södra Boston.
- Den miljön är otroligt intressant, kanske för att jag känner mig hemma i den. Jag gillar irländarnas fatalistiska humor och den irländska katolicismen, även om jag inte kan tala om exakt hur den skiljer sig från det religiösa liv jag är uppväxt med. Det får man fråga prästerna här i Rom om, och de är ju många, säger han och skrattar.
- Vi bodde sida vid sida med irländarna när jag växte upp. Vi delar samma syn på familjen, hela klantanken om man säger så, men det var också ständiga konflikter mellan de olika etniska grupperna. De irländska grannarna hade ju hunnit assimilera sig mycket tidigare än min italienska föräldrageneration, de tillhörde makten, etablissemanget ur vårt perspektiv eftersom de ofta var till exempel poliser.
Martin Scorsese berättar också att han alltid känt sig dragen till den irländska kulturen.
- Jag läste James Joyce som tonåring och när det gäller filmhistorien har ju många av mina hjältar koppling till Irland, som John Ford och Carol Reed till exempel Det är därför jag låter en snutt av Fords superkatolska "The Informer" fladdra förbi på en tv-ruta i "The Departed", det passar i en film som denna där ingen får syndernas förlåtelse, ha ha.
Den unga asiatiska filmgenerationen har ett särskilt förhållande till Martin Scorsese. Och kärleken är besvarad.
- Jag ser knappt amerikansk film längre. Jag har inte tid, vänner med gott omdöme får säga om det finns något särskilt att se. Jag har mest lust att se asiatisk film nu för tiden. Och iransk! Jag blir otroligt inspirerad av till exempel Abbas Kiarostamis filmer, jag gillar människorna, deras moral. Jag får en känsla av renhet när jag ser dem, och en särskild upplevelse av själva livet.
- Hongkong, fastlands-Kina och Taiwan har gjort fantastiska filmer de senaste decennierna, som Wong kar-wai förstås. Men jag gillar också de mer hårdkokta sydkoreanerna, Park Chan-wooks filmer till exempel. Eller Chan-ok Parks "Jealousy is My Middle name". Strålande. Jag kan inte göra sådana filmer, men jag blir ofta fullständigt överväldigad och inspirerad av dem. Det är den vägen min energi går, det är sådana visuella grepp jag vill prova i framtiden, säger Martin Scorsese som förbereder en asiatisk resa tillbaka till 1600-talets Japan där hans kommande film "The Silence" ska utspela sig.