”Att äta good mat är att vara nära Gud”, utbrister Primo i krogrullen ”Big night” som utspelar sig i 50-talets New Jersey. I filmen sätter två pressade italienska krögarbröder (Stanley Tucci och Tony Shalhoub) allt på ett kort för att charma sångaren Louis Prima – och samtidigt rädda sin krisdrabbade restaurang som håller på att konkurreras ut av en medioker grannkrog.
Till sist visar det sig vara den sista middagen som serveras på deras restaurang och vägen dit är fantastisk. Med alltmer eggade smaklökar får publiken följa deras minutiösa arbete i köket för att skapa den perfekta måltiden, bland annat en gudomlig skaldjusrisotto och paradrätten timpano (en gigantisk timbal fylld med köttbullar, korv, köttsås, pasta och ost som tar två dagar att förbereda). Precis som ”Råttatouille”, ”Babettes gästabud”, ”Sideways”, ”Mat, dryck, man, kvinna” och andra foodiefavoriter sammanfattar ”Big night” allt det som matkultur egentligen handar om; njutning, passion och vänskap.
I jämförelse framstår den svenska filmen som ett lökigt gatukök. Trots tidernas krogboom och svårartad matfetischism är det fortfarande fyra nyanser av brunsås som gäller. Utan att googla är det svårt att komma på minnesvärda svenska matscener över huvud taget.
Visst finns det gott om urspårade midsommarkalas och kräftskivor som i ”Att angöra en brygga” och ”En kärlekshistoria”. I svensk film utgör maten annars minimalistiska inslag, som repliken ”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam” i Moodyssons ”Tillsammans”, scenen när Nils Poppes gycklarfamilj äter smultron i ”Sjunde inseglet” och Thommy Berggren och Pia Degermark som doppar hallon i grädde i Widerbergs ”Elvira Madigan”. Och så här i tider av GI-ideal och medelhavsdiet känns det stora tabberaset i Katthult och det överdådiga julbordet i ”Fanny och Alexander” hopplöst omoderna.
Kanske blir det ändring på svensk films usla matvanor. Om ett par veckor börjar Tre Vänners inspelning av må bra-succén ”Små citroner gula”, baserad på Kajsa Ingmarssons lättsmälta chic-litbok, ett slags litterär tröstmat som sålt i svindlande 800.000 exemplar. Producenten Pontus Sjöman beskriver filmversionen som en romantisk komedi som korsar ”Bridget Jones” och ”Råttatouille” med den visuella stilen från “Amelie från Montmartre”.
– Det kommer att bli en sagoartad, förhöjd verklighet med mycket ”food action”. Maten kommer att vara drivande både visuellt och dramaturgiskt i hela filmen. Det blir gott om scener med vibrerande näsborrar och tår som krullar sig, lovar Pontus Sjöman, som bland annat är inspirerad av just Stanley Tuccis och Campbell Scotts ”Big night”.
Han är själv överraskad över den usla matstandarden i svensk film med tanke på den kulinariska revolution som pågått sedan 1990-talet då kockarna fick stjärnstatus, vi började överdosera kokböcker, krognotan växte sig skyhög och mat-tv invaderade våra vardagsrum.
Filmens regissör Teresa Fabik har inte ett enda starkt matminne från svensk film.
– ….eh nej, faktiskt inte en enda scen. Det är lite märkligt med tanke på att mat kan vara en mycket tacksam metafor för olika sorters känslor. Jag gillar matkulturen och den varma känslan i boken och tänker ta fasta på det magiska, säger Teresa Fabik som tidigare har regisserat ”Hip hip hora!” och ”Prinsessa”.
Själv har hon ett kluvet förhållande till matlagningskonsten.
– Jag föredrar att äta mat som andra har lagat, men ibland när jag får storhetsvansinne så lagar jag mat hemma inför gäster. Jag har en liten störning som gör att jag måste testa alla konstiga råvaror, som larver, maneter, aligator, kobrablod och aphjärna. I Vietnam drack jag en hiskeligt äcklig vätska som visade sig vara svalspya … fast det var riktig överkurs, haha.
Samma faiblesse för machogastronomi har inte den romantiska hjältinnan Agnes. ”Små citroner gula” handlar om hur hon startar egen restaurang och hittar sig själv genom maten efter att ha fått sparken av den sexistiska restaurangbossen (Johan Rabaeus) på den prestigefyllda Michelinkrogen Baton Bleu, misstänkt lik Operakällaren. Under inspelningen kommer också Operakällarens kökschef Simon Weinberg att fungera som konsult för ett särskilt filmteam som enbart filmar matscenerna.
Huvudrollen görs av Rakel Wärmländer som bland annat gjorde rollen som Elin i Helena Bergströms ”Se upp för dårarna”. Till skillnad från Agnes i ”Små citroner gula” kommer hon inte från en familj där livet kretsar kring maten.
– Nej, eftersom jag kommer från en mikromatfamilj så är maten den stora utmaningen för mig. Arbetet med filmen har öppnat en helt ny värld. Att skapa en perfekt krogmiljö där allt stämmer är nästan lika svårt som att skapa en film, säger Rakel Wärmländer.
För att få det rätta handlaget var hon tvungen att praoa i ett restaurangkök. Nyligen avslutade hon en tuff praktikperiod på Oljebaren vid S:t Eriksplan i Stockholm. Där fick hon lära sig skinna stora laxar, grilla kyckling på träkol och bränna av crème bruléer i turbofart.
– För rollen var det viktigt att få in det rätta handgreppet med vispen och ha rätt hand med kniven så att det inte känns konstlat. Jag har fått upp ögonen för att mat kan vara magisk – även visuellt. Det ska bli spännande att få gestalta den där hettan som uppstår i ett kök, säger Rakel Wärmländer och går loss med gasbrännaren.