Somewhere utspelar sig nästan helt och hållet på det legendariska hotellet Chateau Marmont i änden av Sunset Boulevard i Los Angeles. Det är inte första gången Sofia Coppola fastnat för symbolladdade hotell. Redan som tonåring skrev hon manus tillsammans med fadern Francis Ford Coppola för episodfilmen ”Life without Zoe”, en åttiotalistisk uppdatering av den klassiska flickboksserien om Eloise som lever sitt liv på Hotel Plaza i New York.
Sofia Coppolas genombrottsfilm ”Lost in translation” från 2003 utspelar sig till stora delar på det skyskrapehöga Park Hyatt Hotel i Tokyo. Coppola har till och med försökt, i sinnet i alla fall, göra om själva Versailles till ett gigantiskt hotell när hon gjorde ”Marie Antoinette” 2005 .
Under filmfestivalen i Venedig bor hon naturligtvis på det klassiska hotell Daniele, granne med San Marco-platsen och vars rosaskimrande stenfasad vetter rakt ut mot lagunen och de guppande gondolerna.
Med sin festivalaktuella film är den 39-åriga tvåbarnsmamman Coppola tillbaka, inte bara i sin favoritmiljö, utan även i barndomen.
– Jag älskar verkligen hotell, jag växte delvis upp på hotell världen runt när vi följde min far på hans filminspelningar. Jag var mycket på Chateau Marmont som barn och ung. Det är en miljö som fascinerar mig, människorna som arbetar där är ofta speciella. Den ”sjungande servitören” som finns med i filmen finns på riktigt och han har sjungit för mig, säger Sofia Coppola.
Hon är klädd i en mörkblå kort flickaktig klänning och bär en svart handväska. Hon har axellångt hår och ler milt. När pressen hurrade och hojtade åt henne tidigare vid presskonferensen såg hon nästan förskrämd ut.
”Somewhere”, som får svensk biopremiär senare i höst, ansluter till temat om män som fastnat i tillvaron, ”lost in translation”. Den handlar om den framgångsrike skådespelaren Johnny Marco som förgäves försöker fylla tomheten i sitt liv med strippor, sprit och vilda fester på sitt hotellrum. Han har sporadisk kontakt med sin 11-åriga dotter, till den dag mamman får nog och dumpar dottern på faderns sunkiga hotellrum. Tonen är dröjande, mycket händer i realtid. När den kedjerökande huvudpersonen tänder en cigarett dröjer scenen tills han har fimpat. Coppola har för första gången samarbetat med Gus van Sants husfotograf Harris Savides (”Elephant”) som förstärker den melankoliska känslan med strama helbilder.
Huruvida Sofia Coppola själv känt sig bortvald av fadern i sin barndom berättar hon inte. Däremot säger hon att hon känner igen sig i rollen som en flicka vars far ständigt är omsvärmad, uppmärksammad och eftersökt. Filmen talar möjligen därvidlag för sig själv.
Om fadern Francis Ford Coppola har sett filmen?
– Absolut. Han sade att han tyckte om den. Han sade att ingen annan än jag hade kunnat göra just ”Somewhere” och att alla ska göra de filmer som bara en enda person kan göra, säger hon.
Från den rörliga barndomen kommer förmodligen också intresset att gestalta rollfigurer in ”transition”, i övergångsperioder.
– Jag har alltid intresserat mig för att gestalta människor som är på väg någonstans, som känner sig isolerade, ensamma, som befinner sig i mellanlägen i livet. Det slags improviserade liv som man lever på hotell är en annan sida av samma intresse, säger hon.
Att Parisbon Sofia Coppola gjort en film som delvis porträtterar hemstaden Los Angeles, beror mycket på att hon flyttat till Europa. Och ser hemstaden och Hollywoodkulturen med lite främmande ögon.
– När jag bodde i Los Angeles skrev jag om främmande platser. Nu är det tvärtom. Det kanske handlar om hemlängtan. När vänner har varit i Paris och hälsat på har de ofta haft amerikanska tabloidtidningar med sig, som US Weekly. Det sättet som de tidningarna beskriver världen fick mig att tänka på att jag ville göra en film som utspelar sig i det geografiska Hollywood, säger hon. Bland hennes favoritfilmer som skildrar hemstaden finns bland annat ”American Gigolo” och ”Schampo”.
Om filmvärlden satiriseras friskt (men helt realistiskt) när det gäller presskonferenser och intervjuer som den slitne Johnny Marco går igenom, är det ingenting mot hur Sofia Coppola brutalt skojar med den italienska tv-världen. Vid ett tillfälle reser Marco till Milano med dottern i släptåg för att ta emot ett tv-pris, Telegatto, och får sin beskärda del av skrikiga tv-reportrar och flinande bikinibrudar i direktsändning.
– Jag ville visa den delen av italiensk showbiz, den sortens ”glitz” som finns i tv-världen, säger Sofia Coppola med sitt typiskt återhållna och lite prövande tonfall.
– Men jag älskar Italien, jag har rest här så mycket och hälsat på mina föräldrars släktingar, tillägger hon lite tröstande.
Det självbiografiskt färgade barndomstemat är inte den enda drivkraften i filmen, berättar Sofia Coppola.
– Manuset till ”Somewhere” är det första jag skrev efter att ha fått min första dotter, Romy, och det är klart att jag ville spegla den erfarenheten – att bli förälder – i filmen.