Över tio år har gått sedan den klantiga galaxhjälten Kenny Starfighter i Johan Rheborgs gestaltning 1997 steg in i tv-apparaterna. De sex halvtimmeslånga avsnitten har med tiden gjort honom till kultförklarad antihjälte.
– När serien gått i repris har det visat sig att den har en trogen fanskara med 500.000–600.000 tittare, säger Carl Åstrand som tillsammans med Mats Lindberg skapat konceptet ”Kenny Starfighter” och som ända sedan serien först sändes jobbat på en fortsättning.
Kennys blonda hårsvall ligger fortfarande slätt som en hjälm på hjässan. Men filmen är ingen uppföljare i traditionell mening. I stället utspelar allt sig före tv-serien, när Kenny är galaxhjälteelev som fått gå om flera år i skolan och som, när ytterligare en examen närmar sig, inser att han är farligt nära att som sin bror Lenny sluta som frisör på mamma Jennys salong, snarare än som galaxhjälte med eget rymdskepp.
För att komma undan beger sig Kenny i ett sista försök ut i rymden och mot jorden på ett livsfarligt uppdrag – beväpnad med två hairminators, silversprejade hårtorkar med klistermärken och magliteficklampor klistrade uppe på, i hölstret. Till sin hjälp får han pubertetsoffret Pontus (Bill Skarsgård) som genom av en händelse fått både snygg yta och kraft efter att ha rört vid en grön kraftkristall.
– Allt bygger på att det ska vara fränt och nördigt på samma gång. Om man heter Starfighter, som är ett coolt namn, måste man också heta Kenny, som är ett nördigt namn, och ha hårtorkar som pistoler och tvålkoppar på ryggen, säger Carl Åstrand.
– Eller som att ha en glasslastbil som flyger i rymden. Det är skitkul. Blandningen blir ironi, säger Mats Lindberg.
Scenografen Maria Sohlman Wikman, som tidigare bland annat jobbat med ”Lasermannen” och som också gjorde scenografin till ursprungliga ”Kenny Starfighter”-serien, ligger bakom det som syns i filmen.
– Jag har hittat allt i verkligheten. Ofta handlar det om tillfälligheter att saker blir som de blir. Den här gången fick vi exempelvis tag på ett tivoli som skulle läggas ned, säger hon.
Ett gäng karusellvagnar blev efter rosa och guldig färg helt galna frisörstolar och en krockbil blev ett litet rymdskepp. Ärkeskurken Rutger Oversmarts elektriska stol-liknande ”kraftkristallextraheraren” har byggts av tre silvermålade värmeelement och något som liknar ett avgasrör. Ikeabackar och badkar har fått ny funktion som domedagsmaskin.
– Från början blev ”Kenny”-scenografin som den blev på grund av ekonomi och kreativitet. Den här gången var det en större produktion men ändå klart att vi skulle jobba på samma sätt. Men tyvärr finns det inte så många skrotar längre, som när vi gjorde serien, säger Maria Sohlman Wikman.
I stället har sakerna, och miljöerna, letats upp på nätet. Och så har det blivit mycket loppisar.
– Man skapar det man hittar. Som när jag skulle hitta vapen till Kejsar Zings armé och ramlade över tio gamla dammsugare på en loppis. Eller som på en överskottsförsäljning där jag hittade lock till wokpannor utan knoppar, som sedan blev hjälmar till samma armé.
Kennys bälte i tv-serien var ett sådant som det annonseras om i tv-shoper, som pulserar i magtrakten för att man ska gå ned i vikt och få ett sexpack där.
– Men till filmen gjorde vi en kopia. Vi hade bara ett och vågade inte använda det i ifall det skulle gå sönder, säger Maria Wikman Sohlman.