När Lars först tackade nej till denna intervju gjorde han det dels för att han inte tycker om att bli intervjuad, dels för att han inte vill prata om vad resten av filmbranschen gör. "Jag har bott på landet länge, jag ser för lite, jag har ingen koll", sa han.
Men under semestern har Lars Jönsson, Sveriges just nu utan jämförelse mest framgångsrike filmproducent, funderat på saken och kommit fram till att han ändå har ett och annat att säga. Och, ska det visa sig, det har onekligen med resten av filmbranschen att göra.
Framför allt vill han tala om vikten av passion i filmskapandet, om sin besatthet av att göra film med kvalitet.
Visserligen tycker han som så många andra att svensk film är underfinansierad. Men samtidigt talas det, tycker han, alldeles för sällan om filmernas innehåll:
- Jag har aldrig sovit dåligt på grund av rädsla för en films ekonomi, eller för att inspelningen ska gå över budget. Däremot kan jag bli sjuk av oro när jag grubblar över om filmen kommer att bli tillräckligt bra eller inte.
Vi träffas i lunchrestaurangen på nästan osannolikt grönskande Norrvikens trädgårdar, tre kilometer utanför Båstad.
Där inleder Lars Jönsson vad som i princip är en enda lång monolog, där mina frågor mer får honom att komma av sig än hjälper ordflödet framåt.
Memfis Films arbetsmodell, som han beskriver mångordigt och ivrigt, går ut på att de inleder samarbeten med begåvade, intressanta personer oavsett om de har gedigen filmbakgrund eller inte.
- Vad det är jag letar efter är inte helt lätt att beskriva; en berättarbegåvning, en originalitet, och att det finns något mycket meningsfullt i vad de vill säga. Det kanske låter självklart. Men ser man på svensk film i dag är det uppenbarligen inte så.
När denna talang har lokaliserats påbörjas ett långsiktigt samarbete, som också är ett slags filmskola, betalad av Memfis Film.
Lukas Moodysson gjorde först en kortfilm, sedan skrev han manus efter manus, i jakt på ett som verkligen fungerade. Resultatet blev "Fucking Åmål", svensk films största publik- och kritikersuccé på många år.
Innan Maria Blom spelade in "Masjävlar" gjorde hon en intern övningsfilm, för att lära sig vad en filmproduktion innebär.
Samma sak med Josef Fares. Under den här långa förberedelsetiden blir det uppenbart om regissör och producent verkligen passar ihop.
- Det viktigaste för mig är att man har samma vision av filmen som ska göras. Om man har det, då kan man hjälpa och stödja varandra. Då kan man hela tiden gå tillbaka till den ursprungliga visionen; blir det bra, gripande, roligt - är detta filmen vi sa att vi skulle göra? Då kan jag som producent vara ett par extra ögon och ett känsligt sinne; då blir man starka tillsammans. Drar man däremot inte åt samma håll, då är mitt jobb lönlöst.
Detta slags nära samarbete mellan en producent och regissör tycks inte vara så vanligt i branschen i övrigt, konstaterar han. Vilket kan vara ännu en orsak till överflödet av "slarvigt gjorda filmer".
Lars hämtar andan, och jag sticker emellan med att fråga varför han så ofta har jobbat med relativt oetablerade filmare. Är det för att han trivs med att visa vägen själv? Lars Jönsson skruvar motvilligt på sig, tvekar en stund. "Nej", säger han sedan. Snarare har det att göra med att han alltid "känt ett visst utanförskap i förhållande till resten av filmbranschen."
- Det kanske låter löjligt nu, när Memfis är en tydlig del av etablissemanget. Men jag har alltid sett oss som en egen liten ö. Kanske beror det på att jag inte har kommit in i filmbranschen den vanliga, långa vägen. Du vet, att man börjar med att jobba sig upp på inspelningar, steg för steg innan man sedan får chansen att producera.
Nej, Lars Jönsson beskriver sig som självbyggd. Passionen för film drabbade honom när han var fjorton femton år, i mitten av sjuttiotalet, då han började gå på filmstudion i Ängelholm och utsattes för ett stort antal av decenniets bästa filmer.
Sedan tog det honom många år att förstå att film också är något man kan jobba med. Först läste han till journalist. Det var sedan på Nordiska folkhögskolan i Kungälv som han, "som en uppenbarelse", fick en videokamera i sin hand.
Sedan följde flera år av sökande, prövande, innan han insåg att det är producent han bör vara. Den första långfilmen kom till efter att han tagit kontakt med en då okänd engelsk filmare vid namn Colin Nutley - "Änglagård" blev resultatet.
Sedan har det blivit ungefär en film per år och sammanlagt fyra Guldbaggar i prishyllan.
- Att göra film är en väldigt lustfylld process men också oerhört plågsamt. Det är ett arbete som är mycket lek men också blodigt allvar. Det är ett slags känslomässig berg och dal-bana där jag både har en superstark tro på min regissör och försvarar honom eller henne mot omvärlden, men där jag samtidigt kan vara väldigt kritisk och ifrågasättande.
- Varje film har sina stunder av stora problem och misströstan. Men detta smärtsamma leder sedan till att man fattar beslut som gör att resultatet blir bra. Oftast i alla fall.
Sedan, menar han, måste man ha klart för sig att varje enskild film inte kan bli ett mästerverk. Lars Jönsson vill se det som att han producerar "regissörsskap" snarare än enstaka filmer.
- Ta Lukas Moodysson, han kommer säkert att göra många filmer framöver. Vissa stora, andra små, vissa publika, andra extremt experimentella. Men alla kommer att vara intressanta, på något sätt. Helheten - hans samlade filmografi - hoppas jag ska bli enastående. Och jag vill vara med om att göra den enastående.
- För mig är det rätt så självklart att om ett sådant förhållningssätt vore vanligare så skulle det leda till bättre filmer. Branschen är rastlös; man satsar hela tiden på nya regissörer, som kanske får göra en film alldeles för snabbt. Funkar det inte? Nehej, då försöker man hitta en ny.
Så är vi alltså där igen: Vad fungerar och vad fungerar inte i svensk film i dag?
- När jag började, säger Lars Jönsson, stod SF och Sandrews för nästintill all filmproduktion. I dag ligger ett stort gäng små filmproducenter bakom det mesta. Det är en stor och grundläggande förändring, som på många sätt är positiv. Om alla dessa bolag kunde göra en eller två filmer per år, av god kvalitet, då skulle helheten bli bra, och Sverige skulle dessutom kunna få fram ett par riktigt lysande filmer varje år.
Problemet är bara att många av produktionsbolagen har så svag ekonomi att de inte kan satsa tillräckligt på förarbetet, som manusutveckling. Dessutom är risken stor att de hamnar i händerna på distributörerna.
- Jag är stolt över att kunna säga att vi i alla år har lyckats undvika att finansieras av SF, Sandrews eller Sonet, säger Lars Jönsson bestämt. Att inte ta in en distributör som samproducent är ett mycket medvetet val. Gör man det är risken stor att det kommer krav på att slipa av kanterna på projektet.
- Och det är ju kanterna som är det intressanta. Det är det fula, aparta och konstiga som får filmen att spraka. Jag avskyr det som är mainstream redan i utgångsläget. Vi har gjort populära, publika filmer, men tittar man på projekten som de var på idéstadiet var det inte alls givet att många skulle se dem.
Inte minst var det arbetet med Lars von Triers "Breaking the waves" som lärde honom vikten av klok finansiering. Då fick de erbjudanden om pengar från USA och Frankrike, men investerarna ställde krav som skulle ha kunnat förstöra filmen fullständigt.
Pengar är makt, med andra ord. Att Filminstitutet i Sverige på senare år har valt att satsa pengar i allt fler filmer, men med mindre belopp, är en olycklig utveckling, menar Lars Jönsson.
Det görs helt enkelt för många filmer i Sverige i dag, med för liten budget. En rimlig produktionsnivå vore runt trettio långfilmer, att jämföra med fjolårets fyrtiofem.
- Kanske är det därför vi har sett så mycket som är mediokert på senare år. Filminstitutet borde analysera detta noga. Vad innebär denna förändring, för branschen, för filmutbudet?
Vi har blivit sittande länge på Norrvikens trädgårdar. I ganska exakt två och en halv timme har Lars Jönsson talat om sitt arbete, sin vision av hur film bör göras. Till sist är vi alltså framme vid formell filmpolitik, vilket han egentligen skulle vilja undvika.
Men det är svårt att låta bli. Nästan motvilligt låter han orden komma:
- Vi har en kulturminister som inte brinner för film. Och vi har en vd och en styrelseordförande på Filminstitutet som aldrig har jobbat med film tidigare. Det är ett ganska unikt läge. I dag krävs det dessutom att Filminstitutets ledning klarar av att verkligen utmana politikerna, för att försvara filmen, för att få till stånd vettigare och bättre finansiering. Man får hoppas att Cissi Elwin (Filminstitutets nya vd) har den begåvningen och uthålligheten.
Roligare är det att tala om annat. Som att även Memfis Film står inför förändringar. Bolaget ska flytta från Vasastan till nya kontor i Gamla stan, vilket sammanfaller med att Lars Jönsson själv kommer tillbaka till Stockholm efter flera år på landet. Samtidigt planeras nya satsningar.
- Primärt ska jag och min kollega Anna Anthony förstås fortsätta att göra film med de regissörer vi redan arbetar med. Men kanske har vi nu utrymme för något eller några samarbeten till, inte minst med manusförfattare.
- Vi har varit stängda utåt i flera år, eftersom vi har haft fullt med vårt. Men nu är vi öppna igen, på jakt efter ny talang.