Visserligen kommer inte pjäsförfattaren Andrew Upton och inte hans hustru skådespelerskan Cate Blanchett heller, som Bergmanfestivalen hade hoppats. Men Michael Attenborough kommer. Han är regissör och teaterchef på Almeida Theatre i London och läser scenanvisningarna när ”Through a glass darkly” läses inför publik.

Filmen ”Såsom i en spegel” gjordes 1961 och är en av de filmer som stämmer med definitionen av Ingmar Bergman som ”den existentiella ångestens mästare”, som engelsmännen gärna kallar honom.

– Jag vill ha den skarp, snabb – och emotionellt gripande, säger Michael Attenborough. Vi har inte försökt att lägga oss nära filmen och vi har tagit bort bitar. Den ska vara stark och ganska kort.

– Det publiken får bevittna är ett led i en arbetsprocess. Andrew Upton som har skrivit pjäsen/bearbetningen och jag har arbetat mycket med texten och nu visar vi frukterna av det arbetet speciellt för festivalen.

Andrew Upton är en pjäsförfattare som specialiserat sig på adaptioner, bearbetningar av klassiska pjäser. Men nu har han alltså valt ”Såsom i en spegel” som inledde Bergmans ”gudstrilogi”. Och Andrew Upton och Cate Blanchett är båda konstnärliga ledare för Sydney Theatre Company och äger tillsammans med ett par and­ra australiska teaterproducenter rättigheterna till denna version av ”Through a glass darkly”.

”Såsom i en spegel” är känd som en av de filmer där Bergman brottas med frågan om en guds frånvaro eller snarare grymhet, men Upton och Attenborough har tagit fasta på något annat.

Varför valde ni just den filmen?
– Det är surrealismen som fa­scinerar mig, samtidigt som det är en mycket mänsklig historia: Smärtan hos en ung kvinna som lider av schizofreni och inte finner någon tillflykt i den verkliga världen. Hon är omgiven av tre män som borde vara de mest lämpliga att hjälpa henne. Men varken hennes far, hennes bror eller hennes make förmår att nå henne.

– Jag är fängslad av hennes dilemma, valet mellan den verkliga världen som bara orsakar henne smärta och den andra världen där hon känner sig trygg, en värld som är kärleksfull, religiös, tydlig och erbjuder försoning.

Men i filmen finns ingen försoning …
– Jag vet inte … kanske är hon lyckligare när hon lämnar deras ö i en helikopter på väg till sjukhuset, än med de tre männen. Historien handlar lika mycket om deras misslyckande att hjälpa henne som om hennes eget psykologiska tillstånd.

Michael Attenboroughs avsikt är att sätta upp pjäsen på Almeida Theatre i London inom ett år, men de fyra skådespelare som festivalpubliken får se spelar troligen inte då. De är vad Michael Attenborough kallar i absolut ”Rolls Royce­klass” och det skulle han inte ha råd med.

– Vi har inte de pengar som Ro­yal Shakespeare Company har – och ännu mindre som de kommersiella teatrarna i West End. De kan betala en skådespelare flera tusen pund i veckan. Almeida kan betala 450 pund.

– Ruth Wilson, John Bowe och Alex Jennings som deltar i läsningen tjänar mycket bättre på film och teve. Så de vill inte stänga in sig med usla löner på en teater i ett eller två år, konstaterar Michael Attenborough.

Men visst kan det finnas en konstnärlig vinst i att arbeta i en teateruppsättning. Ibland ger det också en framgångsvinst. Som när Ralph Fiennes gjorde en ”Hamlet” på Almeida 1995 som sedan fortsatte till Broadway.

– De plockar körsbären och vi teat­rar slåss om dem under de perioder då de känner att de kan arbeta för teaterlöner.

Attenboroughs Almeida är en teater som vill vara djärv och ener­gisk; hellre det oväntade än traditionerna. Teatern vill söka sig en yngre och socialt sett bredare publik, som speglar det engelska samhället. Det typiska är lokalen, byggd 1837, en stor yta som först var läsesalar för allmänheten. Så gränsen mellan publik och scen är uppbruten.

– Vi ska göra pjäser som inte and­ra gör. Vi har gjort Ödon von Horvath och Molière, när jag nu sätter upp ”Lika för lika ” av Shakespeare, gör jag något helt annat än Royal Shakespeare Company. Vi gör moderna klassiker som Harold Pinter, Tom Stoppard och Michael Frayn, men också mycket nyskrivet. Jag vill bryta den engels­ka isoleringen och självgodheten. Detta är ett sätt: en australisk dramatiker gör engelsk teater av en svensk cineastfilm.

– Jag försöker först och främst att vara oförutsägbar.