När Michael Fassbender var sjutton år satte han upp en scenversion av Quentin Tarantinos ”Reservoir dogs” för en intet ont anande landsortspublik hemma i irländska Killarney. Själv tog han på sig rollen som den paranoida juveltjuven Mr Pink (Steve Buscemi). Fassbenders intresse för tvetydiga och dialogdrivna rolltolkningar började tydligen redan där. Liksom för fysiska och psykiska utmaningar. Ingen som har sett honom som den självutplånande, maniskt hungerstrejkande IRA-kämpen Bobby Sands i genombrottsfilmen ”Hunger” glömmer det.

I dag sliter alla i det 34-åriga irländs­ka underbarnet med den spensliga kroppen, den nervösa energin, de skarpskurna kindknotorna och den isblå blicken. Tarantino, som har näsa för udda skådespelare, var redan tidigt ute och returnerade Fassbenders intresse genom att be honom göra den stela engelske, under­coverlöjtnanten Archie Hicox i nazijägarfilmen ”Inglourious basterds” (2009).

Indiefilmarna är lika mycket på hugget som de amerikanska filmbolagen när det gäller att tilldela Fassbender, som många tycker är den bästa i sin generation, roller. Häromdagen twittrade The Guardians Peter Bradshaw att ”the heterogay hysteria” som omgärdar Fassbender har nått nya höjder vid nyheten om att han var på väg ned till den pågende filmfestivalen i spanska San Sebastian. På motorcykel.

Tidigare i år spelade Michael Fassbender seriefigur i ”X-Men. First class”, i höst dyker han upp som den tillknäppt mystiske Mr Rochester i ”Jane Eyre”, självdestruktiv, sexmissbrukande finansman i Steve McQueens nya ”Shame” och som Carl Jung i David Cronenbergs ”A dangerous method”, ett dialogdrivet triangeldrama mellan Jung, dennes andlige far Sigmund Freud (Viggo Mortensen) och deras gemensamma patient Sabina Spielrein (Kiera Knightley). (Svensk premiär efter jul).

– Det svåraste med att spela Carl Jung var att försöka se riktigt smart ut, skrattar en överraskande uppspelt och skämtglad Michael Fassbender efter premiärvisningen på Venedigs filmfestival häromveckan.

– Jag har själv bara gått till en tera­peut någon enstaka gång, men jag är extremt intresserad av den processen. Självanalys är bland det viktigaste som finns för skådespelare. Det mest intressanta jag vet är att försöka förstå mina rollfigurers psyken, deras motiv och vad som driver dem. Jungs faderskomplex visavi Freud var intressant. Man kan tänka på vad de skulle ha åstadkommit om de inte brutit med varanda.

– Min syster, som arbetar med neuropsykiatri, var till stor hjälp när jag började läsa in mig på Jungs teorier, även om jag var tvungen att börja med typ ”Jung för barn”, ha ha, säger Michael Fassbender i en trädgårdsomgärdad villa i Venedig. Trots den 30-gradiga hettan är han korrekt klädd i kritstreck, vit skjorta och väst.

Från seriefigur i ”X-Men. First class” till Carl Jung. Hur väljer du dina roller egentligen?

– Jag avskyr manus som skedmatar publiken med vetenskapligt uträknade standardlösningar, typ ”om vi har en nakenscen fem minuter in i filmen så måste det komma en action­scen efter tio”, säger Fassbender och härmar en tillgjort doce­rande röst.

–  Jag söker alltid efter komplexa och välskrivna roller som gör mig lite rädd. Rollfigurer som hänger ihop. När jag nyligen började bli erbjuden stora studiofilmer, och jag ska verkligen inte påstå att jag är för fin för det, var det just Magneto i ”X-men” som lockade mest. Han har så att säga en hel del intressanta idéer och hans drivkrafter är mycket starka, säger han.

David Cronenberg har sagt att vissa skådespelare, som du till exempel, är bättre lämpade än andra att göra kostymfilmer. Hur ser du på det?

– Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att det alltid är arbetet med dialogen som är huvudsaken för mig. Oavsett om jag gör ett samtidsdrama, som Andrea Arnolds ”Fish tank” förra året eller kostymfilm som ”Jane Eyre”.

– Det svåra med kostymfilm är att man måste ta ställning till att folk talade, klädde sig och satt vid middagsbordet på ett helt annorlunda sätt än nu. Och sedan måste man kunna kasta all den vetskapen över bord. Faran med kostymfilmer är att de inte blir angelägna för en modern publik, att de blir alldeles för stela, säger Michael Fassbender, som gör sin första anslående entré i ”Jane Eyre” till häst. Ett transportmedel som han sedan barnsben hemma i Irland älskar lika mycket som motor­cyklar.

– Cronenberg är en perfektionist men han är också trygg och lättsam. Vi hade mycket kul under inspelningen av ”A dangerous method”, vilket jag tror var avgörande för resultatet. Jag tror nog tvärtom att vissa regissörer är bättre lämpade att göra kostymfilmer än andra, man måste ha ett starkt fokus på detaljer för att lyckas.

Fortfarande är Michael Fassbender allra mest tacksam för rollen som Bobby Sands i ”Hunger”, en film som vann över 30 internationella priser och gav honom tidernas karriärlyft.

– Den filmen förändrade totalt mitt liv. Det var sådan kris i filmbranschen då, i början av 2008, och jag var så okänd … Att få en huvudroll var helt oväntat för mig. Det är förstås lite komiskt att man alltid anses vara en så fantastisk skådespelare om man genomgår någon slags fysisk förvandling, säger Fassbender som svälte sig själv till ett dramatiskt lågt BMI för rollens skull.

I det nya samarbetet med Steve McQueen i filmen ”Shame”, där han är spritt språngande naken en stor del av filmen, blev utmaningarna än större. Under avslutningsgalan på Venedigs filmfestival fick han ta emot priset som bästa skådespelare för sin roll som den krisande finans­mannen Brandon som botar sin ångest med anonymt seriesex.

– Inför ”Hunger” handlade det mest om att vara disciplinerad och äta så lite som möjligt. Jag följde en diet i tio veckor bara. Inga konstig­heter. ”Shame” var däremot en mental utmaning bortom det mesta, även om rollen var väldigt fysisk också. Det var enormt jobbigt att försöka förstå en huvudperson som är så fruktansvärt självdestruktiv och har så låg självuppfattning som huvud­personen Brandon.

Det låter som om du och Steve McQueen har en lätt masochistisk relation?

– Nja, det skulle jag väl inte kalla det, ler Michael Fassbender avväpnande. Steve är en person som vill ta upp ämnen som andra gärna und­viker. Han brukar prata om ”elefanten i rummet”. ”Shame” handlar, för mig i alla fall, om ett slags intimitetskris i konsumtionssamhällets spår.

– Vi kan hoppa på ett plan när som helst, vi kan äta vad vi vill exakt när vi vill, vi kan få information om vad som helst på nätet. Allt är här och nu, allt tillgänglig på sekunden. Ett klick bort bara. Men vi har extremt svårt att komma nära varandra och verkligen kommunicera på djupet, säger Michael Fassbender, tar ett gentlemannamässigt farväl och hastar vidare mot nya utmaningar – och förmodligen många nya priser.

Den irländska skådespelargräddan med Daniel Day- Lewis, Colin Farrell, Liam Neeson och Gabriel Byrne har fått en ut­manare.