Han kommer någon halvtimma sent till fiket mitt emot Vasaparkens ena hörn, men han har förvarnat ett par gånger per sms. När vi ses är han inne i slutfasen av arbetet med en reklamfilm.
- Lite fransk youghurt - äh vi pratar inte reklam nu, säger han.
Men det är väl bra att reklamfilmen finns för er regissörer? Så att ni kan försörja er mellan varven?
- Jo visst. Och det är skönt att hålla på med små projekt, sådant som inte pågår i två år.
Det var just i två år som Mikael Marcimain arbetade med "Upp till kamp", från det att han fick Peter Birros manus i hand till dess han lämnade de fyra avsnitten till SVT i Göteborg.
Man kan säga två saker om den svenska tv-hösten. Dels att den högkvalitativa tv-trenden är ett faktum och dels att dessa serier inte når någon jättepublik.
Det är inte längre bara amerikanska HBO som med serier som "Sopranos", "Six feet under" och "Carnivàle" som utvecklat tv-dramat till ett storartat bildberättande. Danska "Föreställningar" är bland det bästa som någonsin visats på tv, och från SVT kom "Upp till kamp" som ett suggestivt epos på göteborgska. Man börjar fundera på om filmen är slut som genre, om det istället är tv-formatet som kommer att gälla i en tid när folk inte längre vill ha berättelser som är oåterkalleligen slut efter en och en halv timma, utan istället vill umgås med fiktiva människor i veckor, månader eller år.
I samma andetag kan man alltså också konstatera att dessa tv-dramer når en jämförelsevis liten publik. "Upp till kamp" landade på mellan en halv miljon och 750.000 tittare.
- Their loss. Jag tycker egentligen att det är helt otroligt att mer än en halv miljon människor har velat titta på vår serie. På SVT måste det finnas plats för produktioner som inte tilltalar alla.
Mikael Marcimain håller med om att tv-dramat genomgått en stor förändring de senaste tio åren och att det inom den amerikanska tv-produktionen kommer den ena serien efter den andra som är betydligt mer konstnärligt utmanande än europeisk tv-dramatik.
- Men jag hoppas verkligen inte att det kommer att innebära filmens död. Jag satt i juryn för Stockholms filmfestival nu senast, och då blev jag verkligen påmind om hur mycket intressant film som faktiskt görs, om man tittar vid sidan av blockbuster-utbudet.
- Däremot är väl de flesta ganska överens om att det svenska filmklimatet är alldeles för ängsligt för att det ska kunna bli riktigt bra film. De ekonomiska förutsättningarna är svåra, därför slarvas del en hel del, och samma sak gäller för svenska tv-serier. Produktioner hastas fram redan på manusstadiet, och såpornas ekonomiska effektivitet präglar arbetssättet.
Utan att han säger det själv, kan man slå fast att slarvig var det sista "Upp till kamp" var. Bara att skådespelarna hade förhållandevis gott om repetitionstid är ovanligt inom svensk tv-produktion.
- Jag ville åt någonting som ligger utanför orsak-verkan-berättande. Att skådespelarna skulle vara så trygga att det skulle gå att kasta in något oväntat under inspelning, som att någon plötsligt rörde sig i rummet på ett nytt sätt. Vi fick fram några oplanerade ögonblick som blev riktiga guldkorn och bidrog till den dokumentära känslan.
- En annan sak vi gjorde var att låta kameran dröja vid till exempel en hamnarbetarstatist, som inte riktigt förde händelseförloppet vidare. Det berättande hänger också ihop med hur jag föreställer mig den tid vi skildrade: Ett långsammare tempo, mindre målmedvetet.
Den långsamhet han talar om och som syntes i "Upp till kamp" ser vid en snabb kontakt med Mikael Marcimain inte ut som om en direkt utlöpare av hans egen personlighet. Det går fort när han pratar, och mobiltelefonen åker upp och ner ur väskan. På så sätt kanske man kan säga att de tajta ekonomiska ramarna för hans arbete passar honom rätt väl.
- Det går ju inte att komma till en inspelning och sega. Jag har en massa energi som jag måste bränna på något och det kommer väl till pass i det här jobbet. Även om jag blir trött av det. Jag tycker så mycket om mitt arbete och blir illa berörd så fort det är något som inte funkar. På det sättet känner han sig mest lik Tommy i "Upp till kamp", killen som får problem med knarket.
- Minus drogerna, så kan jag känna igen mig i Tommys destruktiva sätt att hantera motgångar, att allt är så upp och ner hela tiden. I mitt fall är det hanterbart, men med självtvivel är det svårt att ha lugn och ro.
Fast någon slags trygghet måste det ju komma med såna framgångar som du har haft.
- Det är klart att det följer självförtroende med den respons jag har fått på mitt arbete de senaste åren. Men det sätter ju också den där typiska pressen på en: nu har jag lyckats blåsa dem några gånger, men nästa gång åker jag dit&
Samtidigt måste du ha en väldigt stark känsla för det du gör, typ konstnärlig integritet, med tanke på att du vågade framhärda i att "Upp till kamp" skulle bestå av 90-minutersasvnitt, istället för de 60 minuter som var dealen.
- Väldigt långt in i processen var avsnitten en timme långa. Vi klippte och klippte, men det blev bara inte bra. Så i stället för att bara leverera, visade vi 90-minutersversionen för SVT, och där höll man med om att den var bättre.
- Men det är aldrig gratis att bråka och stå emot press. Framför allt måste man stångas mot sin egen oro - "tänk om de har rätt och jag har fel?" Det kostade energi och ångest, men det var värt det.
Jag har hört att det finns en rätt nepotistisk kultur inom SVT, att det är en extra kontaktbaserad verksamhet.
- Det är inget som jag har märkt, och jag är definitivt inte född in i branschen. Min bakgrund är kulturintresserad lägre medelklass, mamma tog med mig på museer och teatrar, men några film- eller tv-kontakter fanns inte i familjen.
Mikael Marcimain är nästan orolig inför att analysera sin egen begåvning, som om den skulle försvinna om han satte ord på den.
- Jag försöker verkligen att inte tänka så mycket på vad det är som får något att stämma. Jag är rädd om den där intuitionen, om impulserna som leder mig rätt. Jag går efter vad jag älskar att se i bild. Dessutom tror jag att jag är bra på att sätta ihop konstellationer av människor.
Nu har han vad han kallar "en liten filmfamilj", medarbetare som han har jobbat med tidigare och som han hoppas kunna fortsätta göra film eller tv med. Han läser manus till vad som skulle kunna bli filmer, men törs inte precisera sig mer än så, eftersom man aldrig kan veta om något blir av.
- På sikt vill jag skriva manus själv. Men än så länge är det skönt att ha den där distansen till materialet som kommer av att det är någon annans text.