Kanske är det något i vattnet i Falkenbergs kommun. Först ”Farväl Falkenberg”, sedan ”Man tänker sitt” och nu ”Hälsningar från skogen”. Villasamhällena och de mjuka kullarna i Hallands inland får en drömsk och mystisk aura. De två förstnämnda är fiktion, den tredje dokumentär, aktuell på filmfestivalen Tempo i Stockholm och med biopremiär om tre veckor.
”Hälsningar från skogen” är Mikel Cee Karlssons långfilmsdebut och utspelar sig runtomkring hans föräldrahem i Gällared mellan Ullared och Ätran i Halland. Den är också den senaste filmen från produktionsbolaget Plattform i Göteborg, efter bland andra Ruben Östlunds ”De ofrivilliga” och mobilfilmen ”En enastående studie i mänsklig förnedring”.
Flera av de inblandade i Plattform gick på Filmhögskolan i Göteborg tillsammans, däribland Karlsson och Östlund. Redan 2004 började de prata om att producera ”Hälsningar från skogen”. Sedan tog det fyra år innan filmen var klar.
- Man märker att man vill jobba under samma premisser, vill främja det personliga uttrycket. Jag har nog ganska svårt att se mig själv i filmbranschen om det inte finns en sådan grund, säger Mikel Cee Karlsson apropå Plattform.
Han är lite trött efter gårdagens festivalinvigningsfest och sitter i hotell Malmens nyrenoverade inrednings-Hades. Till skillnad från alla guldkuddar som omger honom har han gjort en stillsam, nästan minimalistisk film.
Återkommande karaktärer är en tjock dansk med guldkrona på huvudet, bygdens egen fotograf och Karlssons föräldrar. Vad det egentligen handlar om är lite svårt att säga.
- Min film utgick ju egentligen från ingenting, säger han apropå hur svårt det var att söka stöd med en sådan projektbeskrivning. Lite pengar blev det i alla fall även om viss teknik fick improviseras, en del åkningar är exempelvis utförda på en ”elmoppe för gamlingar”.
- Jag kunde beskriva vissa toner och tankar som kopplade till det jag var intresserad av. Men det var svårt eftersom filmen utgår från en skådeplats, jag har egentligen bara sökt situationer som jag var intresserad av. Sedan är det återkommande karaktärer, röda trådar.
Hur mycket interagerade du med dem du filmade?
- Jag umgicks ganska mycket med dem, så att de insåg att jag hade goda intentioner, folk förstår ofta inte vad man är ute efter. Det är klart det är svårt att koppla samman någon annans visioner med sitt eget liv.
Som att ”varför ska du in här och filma?”
- Ja, det kanske blir tydligt först när man ser filmen också. Det är en massa situationer med mina föräldrar som de tyckte var fullständigt ointressanta. Som när de begraver en stor sten i trädgården. Men de kunde ändå se det i efterhand, att det får en betydelse.
- Filmen utgår mycket från det, att scenerna får en särskild aura av sammanhanget och tonen.
Visste du att du var ute efter det från början?
- Det är väldigt personligt för mig och kommer nog automatiskt. Vi pratar alltid om det med Plattform, att man främjar det personliga uttrycket i stället för att städa bort det. Ser den processen och vad det gör med slutprodukten.