”Det känns som om jag alltid stått i köket, som om jag växt upp här”, säger Joan Crawfords mjölfingriga Mildred Pierce i Michael Curtiz melodramatiska klassiker ”Mildred Pierce – en amerikansk kvinna” från 1945. Hon klagar egentligen inte utan konstaterar bara fakta. Sedan hennes make Bert förlorat jobbet sköter hon inte bara sitt eget hem utan försörjer sin familj genom att baka konstfärdiga pajer.
Sextiosex år senare är det Kate Winslet som står där i köket och bakar så svetten lackar i Todd Haynes uppmärksammade miniserie som snart har svensk premiär i Canal Plus. Hennes Mildred klagar inte högt, men sliter likafullt med sina pajer. Vad har hänt med mrs Pierce, denna filmikon som skapade en smärre revolution med sitt dramatiska frigörelseprojekt, som omfattade både yrkesliv och sexualitet, under de här åren? Behöver vi ännu en välskräddad, retrochic melodram i tv-rutan? Och varför ska man egentligen se en remake av den gamla filmen som fortfarande är laddad till tusen och med en grymt stilig Joan Crawford som explosivt centrum?
Kanske för att storyn om den karriärlystna hemmafrun, som inte tog skit av någon annan än sin egen dotter, faktiskt är mer aktuell än någonsin. Jag laddade dvd-spelaren häromkvällen för att se om Curtiz känslosamma gamla mordthriller och fann en film som handlar om – curlingföräldraskapets svarta baksida.
Och det spåret blir bara än tydligare i Haynes välgjorda och färgstarka miniserie ”Mildred Pierce” som skippat den ganska töntiga mordgåtan (finns inte i boken) och ligger betydligt närmare den litterära förlagan signerad James M Cain. Den som till äventyrs trodde att curlingföräldrartrenden kom med 00-talet får sig här en intressant historielektion.
I fonden finns förstås fortfarande Mildreds spektakulära framgångssaga som startar med att hon bryskt kastar ut sin snälle men initiativlösa make ur huset i Los Angeles-förorten Glendale, tar jobb som snitsig servitris, jobbar som en galning och slutar som ägare till en hel restaurangkedja. Haynes tar i från tårna när han gestaltar Mildreds dramatiska liv som svänger upp och ner som höghastighetsgunga. Kate Winslet börjar lite trevande och stelt men efter något avsnitt har hon blivit varm i kläderna och gestaltar Mildred Pierce berömda kluvenhet (exakt kompass när det gäller yrkesval och lika usel precision när det gäller relationer och kärlek) med stor uttrycksfullhet.
Guy Pearce (Kung Edvard VIII i ”The king’s speech”) som den sexiga överklasslackern Monte Beragon, är en perfekt motspelare: lika snygg som ryggradslös. Och även om Haynes bjuder på ovanligt heta sexscener dem emellan, ligger seriens verkliga laddning i Mildreds komplexa förhållande med den vackra, bortskämdna dottern Veda.
I tv-serien får det sjuka förhållandet dem emellan blomma ut ordentligt. Winslets Mildred kanaliserar hela sin egen längtan efter en grandios klassresa uppåt i dottern. Och märker inte förrän det är för sent att hon närt ett lyxälskande monster vid sin fylliga barm. Framför allt Evan Rachel Wood (vuxna Veda) spelar med perfekt tonträff den söndercurlade dottern som blivit så omhuldad att hon aldrig utvecklat någon moralisk kompass.
Haynes erfarenheter av att undersöka historiska klassperspektiv i melodramens form (”Far from heaven”) betalar sig här. ”Mildred Pierce” formar sig framför allt till en brännande aktuell tolkning av det slags föräldraskap där barnen blir ett aningslöst livsprojekt med främsta syfte att stärka föräldrarnas ställning och varumärke.