Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Film & TV

”Min film är verkligare än minnet”

I Mia Engbergs nya dokumentärfilm ”Belleville Baby” skildrar hon ett gammalt förhållande med hjälp av Orfeusmyten.
I Mia Engbergs nya dokumentärfilm ”Belleville Baby” skildrar hon ett gammalt förhållande med hjälp av Orfeusmyten. Foto: Sveds Signe Söderlund

Mia Engberg lämnar queervärlden och andra subkulturer. I sin nya dokumentärfilm ”Belleville Baby” riktar hon kameran mot sig själv. Nu väntar premiär på Göteborgs filmfestival, sedan bär det av till Berlin.

Just nu står den svenska dokumentärfilmens stjärna som högst på himlen. Då lämnar Mia Engberg den klassiska flugan-på-väggen-dokumentären och satsar på en personligt färgad, poetisk och essäistisk film. ”Belleville Baby” kretsar kring henne själv och minnen av en sedan länge förlorad kärlek, en pojkvän från Paris som försvann och hörde av sig på telefon först tio år senare – efter ett långt fängelsestraff. Han ville få hjälp att minnas deras tid tillsammans.

– Det är typiskt mig att byta spår just nu, skrattar Mia Engberg.

Efter filmen ”165 Hässelby”, där Engberg följde verkligheten på nära håll, började hon tröttna på den metod hon använt länge och kände att det blev etiskt problematiskt.

– Man gör människor till material som ska passa i en berättelse man själv bestämt. Det är en sorts parasiterande. Jag var trött på att tränga mig på andra och använda deras liv och verkighet för att berätta mina berättelser. Jag tyckte det var dags att berätta något om mig själv i stället.

Vad hände med dig och dina minnen av ditt förflutna när du gjorde ”Belleville Baby”?

– När någon ringer och berättar så smärtsamma saker som han gjorde, är det skönt att vara filmregissör. Nu finns den här filmen som jag kan titta på och prata om. Ett sätt att bearbeta det som hänt. Men det handlar inte bara om terapi utan också om att vilja dela med sig av ett slags universella känslor som alla har varit med om. De flesta har ju på något sätt en förlorad kärlek, säger Engberg som bland annat använt sig av Orfeusmyten för att gestalta det förflutna.

– Först såg jag mig nog mest som Orfeus som försökte hämta någon upp ur mörkret, vilket ju är ett omöjligt projekt. Man kan inte frälsa någon med sin kärlek. Alla som levt med kriminella män eller i dysfunktionella relationer över huvud taget kan känna igen sig i det, säger Mia Engberg på ett Söderkafé i det polarkalla Stockholm.

– Liksom med alla riktigt bra myter kan man ju tolka den på många olika sätt. Man är ju Eurydike också, när man blir lämnad i mörkret … Det var roligt att ställa konkreta minnen – haschet, pistolen – mot det mytologiska perspektivet. Det kan ju placeras i vilken rivningslägenhet som helst.

– Det kanske är min ålder som påverkar också. Jag kommer från punken, det socialrealistiska berättandet och det subkulturella, som queervärlden som jag ägnat mig mycket åt. Men jag märker att jag blir alltmer påverkad av till exempel litteratur och konst.

– Det jag strävade efter i min film var att gestalta en känsla av längtan, något som gått förlorat och aldrig kommer tillbaka. Jag valde varje liten del av filmen efter det, och försökte inte berätta något verkligt, säger Engberg som i ”Belleville Baby” blandar bilder från förr och nu i ett collage av olika former: mobilkamerabilder, rester av en gammal filmövning från en kurs där man ser de enda autentiska bilderna av Vincent, mannen hon levde med i bland annat den parisiska stadsdelen Belleville, och samtida bilder från Stockholm.

– Filmen har nästan blivit verkligare än själva minnet, säger hon dröjande.

Även om ”Belleville Baby” är mycket mer Marcel Proust än cinema direct är den redan en liten del av det internationella svenska dokumentärfilmsunder med en inbjudan till filmfestivalen i Berlin som startar i nästa vecka.

Varför tror du att dokumentären har sådana framgångar?

– Det är en naturlig utveckling tror jag, människor längtar efter det autentiska och kanske beror det också på att spelfilmen inte riktigt håller den kvalitet som lockar yngre människor. Eftersom jag är lärare är flera av regissörerna mina gamla studenter, så jag känner mig allra högsta grad både stolt och delaktig.

Har skildrat queervärlden

Mia Engberg är född 1970 och har ofta skildrat utanförskap bland till exempel veganer och skinheads samt porträtterat queervärlden i filmer som ”The stars we are” (1998), ”Selma & Sofie” (2001), ”165 Hässelby” (2005) och producerat projektet ”Dirty diaries” med feministisk pornografi.

Hon jobbar också som lärare i dokumentärfilm på STDH (Stockholms dramatiska högskola).

Mia Engberg läser just nu Marguerite Duras ”Halv elva en sommarkväll”, lyssnar på gospel och tittar på ”Mamma mia!” med sina barn. Hennes favoritfestival är den glammiga gayfilmfestivalen i San Francisco.

”Belleville Baby” är nominerad till det nyinstiftade stora dokumentärpriset Dragon award best Nordic documentary och tävlar mot sju andra filmer, bland annat Stefan Jarls marknadskritiska ”Godheten”, Linda Västriks ”De dansande andarnas skog” som skildrar en pygmé­stam i Kongo och ”No burqas behind bars” av Nima Sarvestani om ett kvinnofängelse i Afghanistan.

Andra uppmärksammade dokumentärer på festivalen är Nahid Persson Sarvestanis personliga ”My stolen revolution”, Stig Björkmans ”Fanny, Alexander & jag” och ”Fidaï” som handlar om den algeriska kampen mot kolonialmakten Frankrike. DN