– Vi måste välja samhälle, säger dokumentärfilmaren Stefan Jarl.
Bland dokumentärfilmarna hittar vi vår tids whistle blowers, de som slår larm. Bråkmakare, tycker Stefan Jarl själv är en bra översättning till svenskan.
Han har gjort film i 45 år nu och många av dem har pekat på allvarliga problem i samhället, när det gäller demokratin, människan och miljön. Med en ”Ett anständigt liv” ville han stoppa knarket, med ”Naturens hämnd” visa hur en enda produkt, industrigödningsmedlen, hotade djur och natur och slutligen människan.
Sveriges argaste man har han kallats, men han har blivit lugnare med åren. Ofta är ilskan förvandlad till nervös energi, som när vi träffas för intervjun i Folkets bios lokaler på Söder. I höger tumgrepp står kontrollnumret på tågbiljetten till Malmö där han och filmen ska möta en vanlig publik för första gången. Ständigt på väg.
– Jag säger som T S Eliot, skrockar Stefan Jarl. ”Förvänta er inget lugn av gamla män.”
Nu har han slutit en cirkel, från ”Naturens hämnd” till ”Underkastelsen”.
– För 30 år sedan påbörjade jag inspelningen av ”Naturens hämnd”. Den handlade om människans manipulerande av naturen. Då var den kontroversiell, numera är det som sägs i den filmen en accepterad sanning.
– Sedan dess har jag samlat material till en ny film om vad som händer med de kemikalier som finns på marknaden sedan 50-talet. Utan det här samlandet i tretti bast hade det nog inte gått när jag började gräva i mina arkivlådor hittade jag många forskare som jag nu sökte upp.
I ”Underkastelsen” vidgas perspektivet. Bekämpningsmedlen känner vi till, men visste vi verkligen att man funnit 29 olika bekämpningsmedel i en chilifrukt? Att nappflaskor läcker kemikalier?
Det som händer nu är historiskt, vi blir påtvingade ämnen som aldrig funnits tidigare. Och detta är ny kunskap, många upptäckter har gjorts de senaste tio femton åren och det kommer nya kemikalier hela tiden. Det var först efter andra världskriget som den här industrin tog fart. Från en miljon ton då, till dagens 500 miljoner ton kemikalier per år.
Mediciner måste testas innan de släpps ut på marknaden, men kemikalier betraktas som ofarliga så länge de inte är undersökta. Därför måste forskarna jaga efter och testa vad industrin släppt ut.
– Jag fyller snart 70 år, mina föräldrar var kemikaliefria och jag också, jag föddes under andra världskriget. Mina tre barn är inte kemikaliefria, och deras barn kommer definitivt inte att vara det.
– I dag utsätts barnen redan på fosterstadiet, barnen ärver föräldrarnas kemikalier. De går rakt igenom placentan som vi tidigare trodde var en skyddsbarriär. Men de här kemikalierna är fettlösliga, därför går de också igenom ”hjärn- och blodbarriären”.
– Jag har under mitt liv samlat på mig en förfärlig massa kemikalier. I filmen lät jag, som äldre man, undersöka mitt blod för att få reda på hur min belastning såg ut. Jag frågade också min kompis Eva Röse, som är 30 år yngre, om inte hon kunde vara med och göra undersökning av sitt blod.
– Hon ställde upp trots att hon väntade barn, inte som en roll, utan som sig själv. Jag beundrar att hon var så modig och genomförde det. Jag tror inte många gravida mödrar hade pallat, för det är en ångest att få veta vad man har i sitt blod.
Eva Röse har levt miljömedvetet och är yngre, så hennes värden var mycket lägre än Stefan Jarls. Men på en punkt har hon inte kunnat skydda sig: hennes dos av flamskyddsmedel är mycket hög, det används inom teatern för att skydda sig, från att kläder och ridåer ska fatta eld …
De senaste tre åren har filmandet och Stefan Jarls ständiga uppdatering i den moderna forskningen pågått.
Han har rest från sitt hus på landet i trakten av Kinnekulle ut i Europa där han och fotografen Joakim Jalin har prickat in forskare på seminarier och kongresser. De har byggt upp sin portabla studio i närheten av forskarnas möten, för att få samma svarta bakgrund och ljussättning för alla: Stefan Jarl litade på ”det nakna ansiktets vittnesmål”. Han kunde ha rest till tredje världen och kommit hem med ”hemska” bilder men valde en annan väg.
Det har blivit en kör av röster, på olika språk, där 23 professorer talar om kemikaliesamhället från filmduken.
Det är Theo Colborn, professor vid Floridas universitet, grand old lady när det gäller hormonstörande kemikalier, som säger att barnen får det som i första hand modern har i sig. Många av dessa kemikalier kommer från samma källa, fossila bränslen, oljan, det som ligger bakom klimatförändringarna. Och kemikalierna, säger professor Colborn, kommer att drabba människan snabbare än klimatförändringen.
Det pågår ett gigantiskt experiment med oss. Forskare i Stefan Jarls film kommer med ett ytterst störande påstående: ”Vi har i USA en ’epidemi’ av adhd, autism, barndiabetes, barncancer, leukemi, beteendestörningar, fetma. Troligen spelar kemikalierna in. Alla de här effekterna har man konstaterat i djurförsök, mycket tyder på att det också gäller för människan.”
Barnkammaren blir en konkret bild och symbol för kemikaliernas intåg: barnet kryper på golvet, i pvc-plastgolv finns ftalater, en kemikalie som gör plasten mjukare. Ftalater finns också i plastleksaker, som ”läcker” när barnen suger och tar på dem. Mattan är ofta flamskyddsbehandlad. Soffan är behandlad med ytaktiva smutsavvisande kemikalier. Teven släpper ifrån sig flamskyddsmedel. I sängen ligger sängkläder som även de innehåller kemikalier.
– Naturligtvis får barnet i sig mikroskopiska mängder av varje kemikalie, men de utsätts för en hel cocktail, och på barnen blir också effekten större eftersom de har små kroppar.
Om de 23 professorerna har rätt kommer ”Underkastelsen” med kunskap som är näst intill outhärdlig att bära. Stefan Jarl tycker inte att den ska visas i skolorna. Han skulle nästan vilja ungdomsförbjuda och barnförbjuda filmen.
– Det är vi i de äldre generationerna som måste städa upp. Det är politikernas sak. Man kan inte göra kommande generationer förtvivlade över ett arv de har fått av oss.
På den känslosamma affischen står Eva Röse som en jungfru Maria på en renässansmålning. Stefan Jarl arbetar som alltid med kulturella referenser: filmen slutar med den bilden och börjar med ”Tomas tvivlaren”, Caravaggios målning där en man undrande sticker in fingret i Jesus sår.
– Det är min uppfattning om dokumentärfilmens uppgift att gräva i fakta, den är lika mycket vetenskap som konst.
– Filmen har ju undertiteln ” Till de oföddas försvar”, och vare sig Jesus föddes med hjälp av Josef eller Gud, så är madonnan urmodern i vår kultursfär. Affischen säger inte så mycket om filmen, jag ville bara ha en bra bild som associerar till ett motiv i filmen: ett försvar för de ofödda. Det vill säga: Gör er kvitt kemikalierna, för det är barnen som drabbas.
– Jag har ju ingen annan mission än att rädda mänskligheten, säger Stefan Jarl med sin karaktäristiska blandning av självironi och rasande allvar.
– Det skäms jag fanimej inte för.