Om Gud existerar så måste han vara på långsemester, konstaterade Jessica Hausner i sin långfilmsdebut, ”Lovely Rita”. I sin tredje långfilm gör hon en pilgrimstripp till den katolska mirakelkällan i Lourdes. Hennes nya film är en ironisk askungesaga om den ms-sjuka ateisten Christine, spelad av Sylvie Testud (Françoise Sagan i ”Bonjour tristesse”). Till skillnad från hennes medresenärer är pilgrimsresan mest ett sätt för den rullstolsbundna Christine att bryta sin ensamhet och isolering. När hon en dag vaknar upp och känner sig botad blir hon för första gången högintressant för sin omgivning.
– Mirakel är den mest extrema symbolen för allas vår längtan efter hopp. Och Lourdes är den perfekta spelplatsen för detta. Filmen är förstås en parabel som handlar om oss alla – även vi som inte sitter i rullstol. Vi försöker hitta en mening och ett hopp fast vi vet att livet kommer att ta slut, säger Jessica Hausner när DN träffar henne på filmfestivalen i Venedig.
Inför inspelningen åkte hon på flera pilgrimsresor till Lourdes för att göra research. Första mötet med Lourdes blev en chockartad upplevelse.
– Hela stället luktade död. Det var horribelt att se så många sjuka på en och samma plats. Jag tyckte att det var något sorgligt med alla människor som trodde att de skulle kunna bli botade genom olika former av ceremonier – fast chansen är minimal. Jag minns att jag tänkte: ”Om Gud existerar så måste han vara mycket grym som tillåter detta”, berättar Jessica Hausner, en österrikisk blondin med spikrakt hår, solglasögon och svart klänning.
Hon växte upp i en konstnärsfamilj i Wien, fick en klassisk katolsk uppfostran, men gjorde slut med kyrkan när hon var i 15-årsåldern.
– Även om jag har tappat min tro så kan jag de katolska koderna mycket väl. Jag förstår önskan att det finns någon som klappar dig på axeln och ger dig välsignelse, säger Jessica Hausner.
'Flera av filmens rollfigurer är löst baserade på verkliga pilgrimer som Hausner träffade i Lourdes.
– Jag försökte hitta ett sätt att skapa en enkel saga med arketyper som Askungen, Den vackre riddaren och så vidare. Jag har gjort en ett slags kärleksfilm som utspelar sig i dödsskuggans dal, med en humor som inte försöker göra sig rolig på Lourdes bekostnad.
Hausner fascinerades också av relationen mellan det rationella och det irrationella. I Lourdes finns ett läkarkontor som studerar mirakelfallen för att skapa en vetenskaplig bas. Människor som blivit helade måste också uppfylla vissa kriterier som kyrkan ställer upp.
– Det är något absurt med att försöka förklara en händelse som i sig är mystisk och irrationell, ovetenskaplig. En annan intressant absurditet med Lourdes var kontrasten mellan eleganta societetsdamer som drar rullstolar med utstötta bidragstagare som lever sina ensamma liv i fattigdom. Jag antar att Christine hamnar någonstans mitt emellan, säger Jessica Hausner.
Sylvie Testud kom in i filmen när Valeria Bruni-Tedeschi, syster till presidentfrun Carla Bruni, backade ur.
– Sylvie förstod precis vad jag ville åstadkomma och kunde se det ironiska med någon som blir helad trots att hon inte tror på Gud. Christines enda skäl att åka på pilgrimsresa var att det gav henne en chans att komma hemifrån, i slutändan vet hon inte ens vad hon ska tycka om att vara helad, säger Jessica Hausner med en road min.
– På andra sidan den stora lösningen, väntar nya problem. Som till exempel svartsjuka över att vissa får Guds kärlek och andra inte, säger hon.
Hausner understryker att hon varken försöker kritisera katolska kyrkan eller de pilgrimer som lever på hoppet.
– Hela grejen med Lourdes är att det är ett slags deal. De som åker dit är inga lättlurade offer. Även om de flesta inte helas, så gillar de att vara i en grupp med andra troende i några dagar – och känna sig trygga, säger Jessica Hausner.
Inför inspelningen inspirerades hon av Jacques Tatis sätt att fylla bildrutan med tablåer av människor. Men det finns också tydliga spår av Luis Buñuels subtila och surrealistiska humor.
– Ja, jag älskar Buñuel, men han skulle nog vara mycket hårdare mot katolska kyrkan än vad jag är. Men precis som Buñuel har jag en förkärlek för rollfigurer som känner sig instängda, som vill bryta sig loss till frihet och lycka.