”Han har en ful flickvän. Det tyder på dåligt självförtroende.”
Så kunde det fortfarande in på 2000-talet låta när det diskuterades vilka spelare som var värda att satsa på, om man får tro ”Moneyball”. Den är byggd på den sanna historien om hur fattiga basebollaget Oakland A’s i början av 2000-talet började slå lag som hade råd att köpa mycket dyrare spelare.
Det är en film om sport, fast ännu mer den första film jag sett inspirerad av det på senare år allt mer populära ämnet ekonomisk psykologi. I bästsäljare som ”Freakonomics” har ekonomer kyligt betraktat våra sätt att se på värden och kostnader. Vi bedrar ofta oss själva.
Det var vad sportchefen Billy Bean (Brad Pitt) upptäckte, när han behövde förstärka laget och fick kontakt med en utbildad ekonom. Denne påstod att talangscouterna inte visste vad de gjorde. Han kunde hjälpa Bean att plocka ut spelare som enligt ekonomiska kalkyler spelade så att de var värda miljonlöner, men förbisetts och kunde anställas för en bråkdel av summan.
Bennett Miller berättar historien rappt och roligt. Pitt, med välsmort munläder, och Jonah Hill som den klotrunda, tafatta nyutexaminerade ekonomen Pete är ett osannolikt team. När sportchefen Bean kommer in till de ärrade, åldrade talangscouterna som sitter församlade i en källarlokal under hemmastadion, och i släptåg har den kostymklädda Pete, är det som om chefen kommit in med en pingvinballong från Skansen och hänvisat till den när det gällt uttagningen av spelare. Man kan inte titta på statistik, säger veteranerna. Man måste titta på spelarna: hur de svingar, hur de för sig. Men det är just då spelare blir slarvigt avfärdade med ”han går som en anka”.
”Moneyball” vänder på sportfilmens klichéer. Här är det de som ser oengagerat på spelet – ”Google-pojken” är veteranernas öknamn på Pete – och värderar spelare med ekonomblick, som är hjältarna. De som blandar in känslor håller sporten tillbaka.
Det är ett kontroversiellt försvar för ekonomiskt tänkande. Det är möjligen för att inte provocera för mycket som manusförfattarna lagt in en blek sidohandling där skilsmässopappan Bean gullar med sin dotter.
Aaron Sorkin är en av manusförfattarna, och det finns likheter med den av honom skrivna ”The social network”: det är en sann nutidshistoria om fräckhet och sinne för hur datorkraft kan utnyttjas på ett nytt sätt. Här finns även ordduellerna utkämpade över bord.
Till dessa har Miller och Pitt, som också producerat, samlat ihop kantstötta hårdingar av det slag som brukar spela maffiabossar i Scorsesefilmer. Det är de bästa scenerna, inte uppbyggda kring Pitt utan kring skådespeleri. Helt i filmens anda visar det sig hur bra det kan bli med ett lag av okända men begåvade aktörer.