– Jag hade inte mer fantasi på den tiden än att jag skrev om min lägenhet, säger den verkliga Klas Östergren med regissören Mikael Marcimain vid sin sida.
För de flesta räckte det mer än väl. ”Gentlemen” slog ned som en bomb långt utanför de litterära kretsarna när den kom i 80-talets gryning. Sedan dess har hundratusentals knockats av den lika sprudlande som mörka berättelsen om de märkliga bröderna Henry och Leo Morgan, den fatala Maud och inte minst berättelsens sårbara alter ego. En riktig John le Carré-härva där berättaren sugs in i den berömda ”lugubra” lägenheten och vidare in i en ond malström, en cocktail av jazzmusik, gangstrar, perfekta Windsorslipsknutar, kalla kriget-paranoia, hemliga agenter och svensk vapensmuggling.
Att tillsammans med författaren börja nysta i historien utanför porten till den litterära adressen känns lite som ”Veckans brott” där Leif G W Persson besöker en gammal brottsplats. ”Gentlemen” utspelar sig under en tid för länge sedan då Södermalm ännu inte hade ombildats till ljusa och fräscha bostadsrätter.
En tid långt innan det fanns gravallvarliga baristas i varje gathörn, hippa surdegshotell och konferenshotell som designats för ABBA-pengar, samt en Jaguar Sovereign med nummerplåten ”RANELID” som kan ses parkerad på Hornsgatspuckeln.
– Här låg Kumlins Radio & TV där jag köpte sex tv-apparater på tre år. Och alla gick sönder, haha, ändå sörjer jag att affären inte finns längre, berättar Klas Östergren medan den bleka vintersolen börjar slockna i andra änden av Hornsgatan.
Nu ska berättelserna om gentlemän och gangstrar hamna på filmduken och på en platt-tv nära dig. Regissören Mikael Marcimain är gentlemannen som ska klä Östergrens ord i en stilig kostym.
– Egentligen är det rena självmordet att försöka filma sådana här speciella romaner, men om jag börjar tänka för mycket på det så får jag bara panik. Alla har en bild av hur Henry Morgan ser ut och vad han har på sig. Jag kände samma ångest och press när jag skulle filma Gellert Tamas ”Lasermannen” och det gick ju ändå ganska bra även om det var en annan typ av berättelse, säger han när vi sitter på produktionsbolaget St Pauls lokaler med stora spröjsade fönster Björns trädgård.
Precis som många andra fascinerades Marcimain av ”Gentlemen” när han sträckläste den som 15-åring.
– Sedan dess har jag läst om den genom åren med olika känslor, även om den alltid har underhållit mig så in i helvete. Innan jag ens började med film så tänkte jag att det vore kul att filma den. Böckerna är väldigt filmiskt skrivna även om de är komplicerade berättelser om berättelser, säger Mikael Marcimain.
Under en blöt natt på en sunkig krog i mitten av 00-talet försökte han övertala Klas Östergren att de skulle sätta tänderna i de båda böckerna. Författaren var måttlig road. Vid den tiden hade Östergren – ”av ren tjurskallighet” – redan nobbat några norska producenter som ville förlägga handlingen till Oslo. Han hade också just skrivit metaromanen ”Gangsters” som rev hela ”Gentlemen”-bygget med samma metodiska nit som Hjalmar Mehr jämnade Klarakvarteren med marken. Bland annat genom att påstå att bröderna Morgan var en och samma person – om de ens hade existerat över huvud taget...
Planerna på att filma ”Gentlemen” lades på is i ytterligare ett par år innan Benke Johansen och Stefan Barron på Sveriges Television tog tag i saken. De hade en fast och tydlig vision och var beredda på att hosta upp rejält med pengar till kalaset. 80 miljoner kronor, närmare bestämt, en ansenlig summa för en svensk produktion. Så just när författaren trodde att han äntligen var ute ur sin berättelse så sög den in honom igen. Aningen motvilligt började Östergren att hamra ner ett utkast på sin gamla Facit Privat hemma i Skåne.
Efter några olika turer fram och tillbaka bestämdes att det ska bli en SVT-serie i fyra delar om 90 minuter som omfattar båda böckerna och en långfilm som till största delen baseras på ”Gentlemen”. Huvudproducent är filmbolaget St Paul i nära samarbete med SVT..
Nu är två års manusarbete så gott som färdigt. Marcimain och Östergren finslipar de sista detaljerna.
– Jag känner att jag måste släppa det här psykologiskt nu. Av någon konstig anledning har det varit mentalt uppslukande på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Eller så har jag helt enkelt fått svårare att hoppa mellan isflaken, förklarar Klas Östergren med armarna i kors.
Trots två decennier i exil på Österlen är hans Stockholmsdialekt helt intakt. Han är fortfarande klädd som en äkta gentleman och sportar en grafitgrå kavaj med läderlappar på armbågarna, perfekt slipsknut och näsduk i bröstfickan.
Hur pass lojal är du med den unge Klas Östergren?
– Ganska mycket, faktiskt. När jag läste om ”Gentlemen” slogs jag förstås av att det var väldigt ungt skrivet men samtidigt fanns en sådan smittande ”joie de vivre”, som gjorde att till och med jag lade ner alla invändningar. Det finns fortfarande en jävla lust i filmmanuset, men mitt anslag är nog tyngre nu, det är inte så mycket pilsnerskoj längre. Från början var det en lek med noir-genren och några livsodugliga individer som var tvungna att gå under. Samtidigt fanns det en mörk bakomliggande historia. Jag tycker fortfarande att det är besvärande att vi exporterar mest vapen per capita i världen. Det är fan ingen ärofull industri som vi pratar om …
I början av 80-talet var det få som såg svärtan och sorgen i ”Gentlemen”. I stället blev det en cool generationsroman som fick unga män att börja klä sig som dandyer.
– Jag kände faktiskt en besvikelse över att så många kom fram och tackade för ”en jätteskojig bok”. Men när jag släppte ”Gangsters” 2005 tyckte många som läste om ”Gentlemen” att det var en förfärligt sorglig bok som grep tag i dem på djupet. Kanske hade de blivit äldre och var mer benägna att se smärtan i tillvaron, samhället och i sig själva. För mig var det i alla fall otroligt häftigt att de äntligen hade läst den bok som jag faktiskt skrev, säger han.
Samtidigt speglar ”Gentlemen” Klas Östergrens människosyn – att vi alla bär både en gentleman och en gangster inom oss.
– Ja, utan att riktigt kunna sätta fingret på det insåg den här valpiga författaren att människor är så sammansatta, konstiga och komplexa. Och med åren har jag förstått att det är just det jag tycker, skrattar Klas Östergren.
Östergren och Marcimain är överens om att svärtan från ”Gangsters” kommer att färga av sig också på filmatiseringen av ”Gentlemen”.
– Absolut, det är ofrånkomligt att ”Gangsters”-andan kastar sin skugga över ”Gentlemen”. Annars hade det blivit lite väl flåshurtigt. Att spela in ”Gentlemen” och säga att det är på låtsas och spela Allan med rollfigurerna hade bara blivit löjligt. Här ska inte vara några ironiska jävla citattecken. Det ska vara diskbänksrealism, okm än flippat och knasigt. För många läsare finns ju Leo likt förbannat. Det är jävligt häftigt och raffinerat att läsarna försvara rollfigurerna mot deras elaka författare, säger Klas Östergren och ser oförskämt nöjd ut.
Rollbesättningen har inte börjat, men kvinnan som ska spela Maud kommer att få slita hårt. Av rollfigurerna är Maud den stora vinnaren i film- och tv-versionerna.
– Det dräller ju inte direkt av storartade kvinnoroller i boken, men Maud har hamnat i centrum från början till slut. Vi har lagt till massor med scener som inte funnits, vi har gjort ”Våra nätter med Maud”, hehehe, säger Östergren i en blinkning till Eric Rohmers ”Min natt med Maud”.
Annars kommer filmen och tv-serien att berätta samma historia som i böckerna fast på ett annat sätt. I stället för att slaviskt stapla bokens nyckelscener på varandra har man valt att gestalta en scen som så att säga ligger intill den scen som alla redan har läst boken.
– Det finns flera fördelar med detta. För det första så kommer de som kan historien utan och innan att känna igen sig men inte på något exakt sätt. För det andra så har det hållit mig vaken under arbetet. Att bara översätta en bok som jag skrev när jag var 23 till filmduken hade inte varit fräscht. Nu känns det nytt.
Like a virgin ..?
– Precis. Men det går förstås inte att plocka bort allt, läsare vill ha de bevingade orden. Det är ungefär som när man översätter Ibsen. Kan rollfiguren säga ”tror sig fan” när alla sitter och väntar på det där ”fan trot”? Knappast.
Även om Klas Östergren är den som har huvudansvaret för manuset så har det varit ett intensivt grupparbete på distans från början. Ett jobb som påminner om att tömma en övermöblerad lägenhet.
– Vi har fått ombytta roller. Det är en detaljrik berättelserna där jag har slängt ut sak efter sak i en container på gatan för att få det lika rent som i det här rummet. Sedan har Micke plockat upp sakerna ur containern på gatan och tagit tillbaka dem igen, säger Klas Östergren och tittar på sin partner.
– Ibland har jag tröttnat på din jävla envishet, men det är väl den du lever på. Jag skulle bli galen av att bara regissera en kortfilm, jag har inte alls samma tålamod bakom kameran som jag har vid skrivmaskinen, säger Klas Östergren.
Mikael Marcimain ler.
– Klas värld är ett smörgåsbord. Jag gillar att han placerar rollfigurer i fel genre, att Leo, en gammal solkig hippie, blir privatdeckare, nästan som The Dude i ”The Big Lebowski”. Givetvis är det en spännande och tät thrillerhistoria, men det är detaljerna som jag är ute efter. Tidsstämning och atmosfär är ofta underskattat i svenska filmer, men det måste finnas plats för ett tittande som inte bara handlar om att ge publiken snabba fixar. Jag ser fram emot att få återskapa jazzklubbarna, Gärdesfesterna, musiken. Det ska kännas som om man har bott i den där lägenheten själv när man har sett tv-serien, säger Mikael Marcimain.
”Gentlemen” kom ut i en brytpunkt när Ronald Reagan valdes till president i USA, Lech Walesa blev strejkgeneral i Polen, linje 2 vann folkomröstningen om kärnkraften och videovåldsdebatten rasade i Studio S, Noice slog igenom i ”Måndagsbörsen” och Björn Borg vann Wimbledon för sista gången. Några år senare exploderade Boforsaffären rakt i ansiktet på den socialdemokratiska regeringen.
– Man kan säga att ”Gentlemen” förebådade en annan tid, som en brygga mellan den romantiska ”Upp till kamp” och den iskalla ”Lasermannen”. I slutändan är det ju en svanesång över det gamla folkhemmet, förlorad oskuld och ett Stockholm som försvann tillsammans med en massa människor. De där sköna lirarna som utgör Henrys lilla familj – var finns de i dag? frågar Marcimain.
Klas Östergren bryter in:
– Ja herregud! Jag såg nyligen Rainer Hartlebs film om rivningshotet som vilade över Aspudden i början av 70-talet. Det var helt jävla exotiskt! Unga kvinnor har hatt och pratar som Dramatenskådespelare och ölgubbarna låter som dagens nyhetsankare i tv. Det är som aliens, ett helt annat folkslag, säger Klas Östergren.
För dem båda handlar projektet om att återskapa en förlorad värld. En värld långt före Facebook, 3G-nät, gigantiska shoppinggallerior, gapiga dokusåpor, klipparmentalitet och Carema-skandaler.
– ”Gentlemen” handlar ju om något som jag har förlorat och saknat. Även om jag inte förstod det då så handlar de flesta berättelserna om förlust. Nu är det ännu tydligare. I min ålder kan man faktiskt tala om verkliga förluster, det handlar inte bara hårfästen utan om folk som försvinner på riktigt. Det som förr var enstaka dödsfall kommer nu på löpande band, suckar Östergren.
Han påstår visserligen att han blivit en surgubbe med åren, men vill inte bli någon sentimental stofil som yrar om att allt var bättre förr.
– Jag är ingen folkhemskramare, men den här vinstmaximeringen äter upp oss alla. Alla skumma och tråkiga affärer som pågår i samhället har en förödande effekt på folksjälen, det är i alla fall vad jag är ute efter när jag skriver. Jag tycker att det är skämmigt att vi alla numera är delägare i precis i allting, genom våra pensioner, förklarar han och gör en kort paus:
– Det kan låta patetiskt i vår cyniska tid, men det var inte patetiskt på 70-talet, då trodde man att man kunde påverka. I dag finns en slapp uppgivenhet, kombinerat med en girighet och cynism som är förfärligt sorglig.
Deras allra största utmaning handlar om hur de ska kunna överföra romanens komplicerade metastruktur till rörliga bilder.
– Jag kan inte säga att vi har löst dem, men det är Mickes jobb, flinar Östergren.
Marcimain lägger på ett aningen stressigt leende:
– Ja, det är den största nöten att knäcka, det får inte bli pajigt. Glidningen över från ”Gentlemen” och 25 år framåt till ”Gangsters” blir inte helt lätt att göra…
– Men vi lovar att slänga in ALLA grepp som finns; skyltar, journalfilmer, inre monolog, ja precis allt som går. Berättarröst kan vara skitfint trots att det finns en cinematisk dogm att man inte ska använda det, men det funkade perfekt när jag och Tomas Alfredson gjorde ”Soldater i månsken”, säger Klas Östergren.
Hur som helst, med 120 inspelningsdagar och 80 miljoner i potten har de inget att skylla på om det går åt skogen.
– Nej, fast jag måste lämna det här bakom mig nu, komma vidare i livet. Nu får det vara färdigt med denna historia. Vissa karaktärer har ruttnat bort, andra har dött, det är inte så många kvar. Ja, förutom Berättaren då ...