Kalle Josephson, skådespelare som närmast syns i Mikael Marcimains ”Call girl” och därpå i brittiska ”Sommarstället”:
Jag har två repliker i filmen. Lisbeth Salander kommer till den datorbutik som jag jobbar i och jag säger: ”Tyvärr den här datorn är helt trasig. Jag hoppas att du har gjort en backup.”
Jag cyklade till inspelningsplatsen. När jag kom fram väntade en egen trailer, bufféer och assistenter.
Scenen gjordes i en riktig datorbutik på Götgatan, som var omgjord och noga försedd med Apple-logotyper.
Det allra roligaste var att hänga med Rooney Mara i ”the green room”, rummet där skådespelarna väntar mellan tagningarna. Att få vara med där och höra hennes ängslan över om hon skulle vara bättre än Noomi Rapace. Hon hade många sådana där ”Spegel spegel på väggen där”-moment därinne. Mara frågade hela tiden sin assistent: ”Var inte vi bättre när vi gjorde den här scenen? Var inte jag snyggare än henne? Är inte jag bättre? Är inte jag yngre? Är inte jag coolare?” och assistent bara svarade: ”Jo, jo, jo! du är bäst, du är bäst!”
Charlotte Göransson, informatör Sollefteå kommun och statist i filmen:
De hörde av sig i januari 2011 och sa att de sökte ett stationshus. Vi gick runt och fotade huset på alla möjliga vis. Vi fick för oss att Östersund var konkurrenter och heta kandidater och var nervösa för det. Det var jättespännande och vi satt hemma och höll tummarna. I mars trodde vi att det var kört. När jag fick ett samtal trodde jag att de skulle berätta att vi inte hade blivit utvalda men då var det tvärtom. David Fincher och hans gäng hade varit här inkognito och tittat på stationsbyggnaden. Det var otroligt stort för oss när de ringde upp och sa att David Fincher var intresserad av vårt stationshus! Inför inspelningen fick hela huset en rejäl ansiktslyftning. De som driver skidanläggningen uppe på Hallstaberget körde ned stora lastbilar med snö och alla var med och fixade. Totalt var det nog 30–40 statister från oss i den första vändan i april, både privatpersoner och folk från amatörteatern. Jag var själv med som statist. Jag vet inte vad som ska hända med stationshuset nu, jag har inte hört något om att det ska användas i turistsyfte. Men nu kallar vi Sollefteå för Sollywood
Thomas Lothström , Segersta:
Jag har jobbat med film sedan mitten av 90-talet och blev mer eller mindre hånad när jag flyttade bort från allt som händer och upp till Kilafors. Sedan dök den här filmen upp och skulle spela in i mitt eget hus till och med. Järnhandeln i Hedestad är filmad längst ned i mitt hus och under inspelningen så lånade jag ut min lägenhet till regi och filmpersonal. David Fincher bodde i min lägenhet. Jag blev involverad i filmprojektet via gamla kontakter och jobbade mestadels med att leta upp lämpliga inspelningsplatser. I början var man ju starstruck men snart blev det mer som ett jobb och då tänkte man inte på det. Jag kommer ihåg första dagen när Daniel Craig kom till Kilafors. Han flög direkt hit när han hade kommit till Sverige. Alla trodde att det skulle vara väldigt Hollywood men sedan visade det sig att han avdramatiserade sig själv väldigt bra genom att dricka te med alla andra på bakgården av ett hus när vi filmade. Jag har ingen bra koll på vad skådespelarna gjorde under sin lediga tid här i trakterna, de höll sig mest för sig själva. Men de verkade vara väldigt lugna, David Fincher cyklade ju till och med runt på egen hand i Stockholm på kvällarna när han var där. Vi var alla ganska överraskade av att det inte blev någon stor anstormning från medier, det var ju här några av filmens nyckelscener spelades in. Vi var förberedda på paparazzi från England och allt möjligt, men sedan stod det bara ett tiotal lokalbor vid inspelningsplatsen och tittade.
Margareta Johansson, hembygdsföreningen i Segersta:
Alla åtta föreningarna i byn har fördelat vaktarbete. Till en början var Securitas inkopplade men föreningarna klarade det bra själva. Vi vaktade inspelningsplatsen, långtradare och kamerautrustning och annat viktigt. Allt var lugnt, jag och min man bor i närheten av där de sprängde tankbilen, men vi märkte aldrig någonting. Min uppgift var att leta upp rekvisita från 60-talet. Bland annat skulle jag hitta ett gammalt foto som skulle visa om det hade stått en handel på en plats där vi skulle uppföra en handel nu. Jag kontaktade alla som hade haft äldre affärer och lyckades hitta rekvisita från Knut Anderssons livsmedel, en gammal butik. Därifrån tog vi en liten disk som kunde snurra och kyldiskar. Det huset som byggdes för att användas i inspelningssyfte väntar på sitt öde. Vi vet inte riktigt vad som ska hända med det ännu, förslag lämnas in och man diskuterar. Det byggdes också upp två murar som är oerhört naturtrogna. Dem tog byalaget hand om. Jag har själv tagit till vara på en murdel från inspelningen. Det är en plywoodlåda klädd i väv och gips som är målad. Jag ska sätta den på en vägg, kanske i hembygdsgårdens lokaler. Som ett roligt minne.
Johan Harnesk, ansvarig för filmens specialeffekter i Sverige:
Vi arbetade med snö, regn – stora blötläggningar av asfalt till exempel – och dessutom en stor explosion i Bollnäs, en bil som kör in i en propantank. Sedan gjorde vi också mycket atmosfärrök i skogen. David Fincher är specialist på att skapa olika atmosfärlager, ofta flera stycken på samma gång som bidrar till att göra hans filmer så speciella, det kan vara alltifrån imma på en ruta till blöt asfalt. Man är på tå hela tiden med honom, han är väldigt hård mot både sig själv och alla andra – han har ett otroligt öga för alla detaljer. Han begär hela tiden det omöjliga, men inte det omöjliga omöjliga (skratt). Det var verkligen jättekul att få arbeta med honom.
Det största utmaningen var ett gigantiskt regn utanför Rådhuset på Scheelegatan i Stockholm. En av världens största regnriggar har jag förstått efteråt. Vi använde ”spinning rainheads” i riggarna som snurrar ut en massa vatten högt upp i luften för att få till ett 150 meter långt och 30 meter brett regn över Mikael Blomkvist när han stiger ut från rättegången i filmen. Men allt var ju stort under den här inspelningen. Vi gjorde också gigantiska snöläggningar, runt 7 000 kvadratmeter kring Henrik Vangers gård, vi filmade den scenen utanför Katrineholm. Vi jobbar med papperssnö, cellulosa.
Johannes Persson, statistansvarig och gitarrist i bandet Khoma som har med sin låt ”The guillotine” i filmen:
När jag jobbar så vet ju inte alla att jag håller på med musik. Under pausen mellan två filmblock vann vi P 3 Guld i kategorin ”Årets rock/metal”. Då spred det sig lite och när vi började filma igen kom producenten in till mig och bad mig skicka min musik. Hon var inte medveten om att jag spelar i flera band och har släppt typ tio album och att ”min musik” är rätt mycket. Men jag fick en adress och skickade i väg det och tänkte inte mer på det. Jag hade glömt bort det helt när Fincher kom fram under en inspelning och armbågade mig i solar plexus. Han sa att han gillade vår låt. Det kopplade inte direkt men jag frågade vilken låt och han sa att det var ”The guillotine” och att Trent (Reznor) hade valt ut låten. Det var väldigt speciellt eftersom han är en av världens få musikaliska genier, enligt mig. Han har ju själv skrivit all yttre musik som sätter stämningen. Vår låt är med i en scen där en karaktär lyssnar på den, vilket är lite häftigt. Jag tycker att det är väldigt konstigt att jag och mina band inte har varit med i fler filmer. Vi spelar ganska cineastisk musik i både Khoma och Cult of Luna, som jag också är med i. I det här fallet tror att musiken passar bra för just Finchers stil, vi är i samma känslomässiga sfär när det gäller konstuttryck. Han är ju väldigt suggestiv och det han gör går väldigt mycket i moll. Det gör vår musik också, minst sagt.
Malte Forsell, nyckelfigur som svensk ”line producer” – projektledare och administratör för hela produktionen i Sverige:
En sådan här stor produktion har aldrig gjorts i Sverige tidigare, men David Finchers metod är ju ändå förhållandevis ”liten” och ekonomisk om man jämför med studiofilmer som ”Mission impossible” till exempel. Men det mesta är ändå större, speciellt när det gäller allt som har med art direction att göra: Man kontrollerar mycket mer hur saker ska se ut i filmen och är trogna sin vision. Allt har ju med att göra vad saker får kosta och i Sverige får vi kompromissa redan från början och koncentrera oss mer på historia och ha större verklighetsanknytning. Noggrannheten är det som imponerade mest på mig, till exempel i scenerna som togs i centrala Uppsala. Samarbetet mellan det svenska teamet och det amerikanska fungerade genomgående bra, trots de skilda produktionskulturerna. Det var ovanligt stort, men ändå inte vulgärt eller larvigt, någon”star treatment”. Allt var förvånansvärt jordnära mot det man har hört om andra amerikanska filmer. Det som kostade mycket gjorde det på ett sätt som syns i filmen.
Ellen Nyqvist, statist i filmen och Mikael Nyqvists dotter:
Min medverkan i filmen är verkligen ett sammanträffande. Jag jobbade på kaféet Kaffe sedan ett år tillbaka. Fincher valde att filma just där eftersom ägaren är densamma som hade Stieg Larssons favoritkafé Kaffebaren. Han valde att ta den vanliga kafépersonalen i stället för skådespelare eftersom det skulle bli så dumt att ta in någon annan som inte kunde göra kaffe, och vi fanns ju ändå där. Det var ingen som visste att min pappa hade spelat Mikael Blomkvist i den svenska versionen från början. Först ville jag inte berätta det för jag tyckte att det var pinsamt. När jag kom till jobbet på inspelningsdagen trodde jag att jag bara skulle servera kaffe, men jag hade repliker och allting. Jag och Daniel Craig spelade in en hel dag, men replikerna klipptes bort i slutversionen. Vi filmade i tolv timmar och jag väntade hela dagen med att berätta hur det låg till. Först i slutet vågade jag berätta och han blev helt till sig ”oh my god, this is destiny, this means something”, höll han på. David Fincher blev också helt till sig när han fick veta. Han är ju så mycket för smådetaljer och just därför blev ju det extra speciellt. Inför filmningen var jag mest nervös för honom, han är min stora idol så det var jättehäftigt. Jag älskar hans filmer. Men han var lite svår socialt, man kunde inte få kontakt med honom personligen. Daniel Craig är jättetrevlig och vänlig och hjälpsam. Han är inte alls divig eller otrevlig, som många kanske tror, utan en jättevarm person. När pappa fick veta att jag skulle vara med i filmen tyckte han att det var jätteroligt. Jag tyckte att han också skulle sitta i kaféet och vara statist men det tyckte inte han var en lika bra idé. Han kom faktiskt förbi sista dagarna och hälsade på alla. Vi brukar skämta lite hemma om att han får ta de svenska filmerna, så tar jag Hollywood.
Stina Annehed, stand-in Rooney Mara/Lisbet Salander:
Det var väldigt spännande att följa Rooney Mara hela tiden. Min roll var att göra hennes scener så att teamet kunde rigga kameror och ljus. När de var färdiga gick jag ur och Rooney Mara gick in och gjorde scenen på riktigt. Jag fick kopiera henne i allt hon gjorde så jag observerade hur hon bar väskan, hur hon gick, hur snabbt hon gick, alla sådana detaljer. David Fincher regisserade mina rörelser. Jag hade sett de svenska filmerna innan, men Rooney gjorde kroppsspråket väldigt bra och helt annorlunda än Noomi Rapace. De är båda jättebra som Salander, men det är helt olika tolkningar. De hade sett att jag hade ungefär samma längd, samma hårfärg och samma hudfärg som Rooney Mara. När jag jobbade hade jag svarta kläder och min egen skinnjacka. Jag var med under inspelningarna de två månaderna i våras då de var i Sverige. Ibland var det mycket stillastående och eftersom vi filmade mycket på nätterna kunde det bli väldigt kallt att stå stilla i 40 minuter i sträck. Jag och Rooney fick inte tillfälle att träffas så mycket för när jag gick ut gick ju hon in. Sista veckan fick jag en kram och en t-shirt med hennes tuppkamssiluett på. Hon sa att hon var nöjd med min insats och det kändes ju jätteskönt.
Caroline Bonaldi, kostym:
Det har varit superkul, jag höll på med filmen till och från under ett år. Inom teatern, där jag har arbetat tidigare, är det ju helt andra proportioner och ett annat arbetssätt också när det gäller kostymarbetet. Vi har till exempel köpt många plagg av samma slag för att kunna patinera plagg så att de ser lika använda och gamla ut i alla scener i filmen. Vi både köpte, patinerade och sydde om plagg. Det var både amerikanska och svenska märken, både billigare och dyrare, men allting kollades förstås så att de stämde mot hur folk klär sig här.
Ola Rutz, location manager, platschef, och logistiskt ansvarig för inspelningar runt om i Hälsingland:
Totalt kom det runt 150 människor till trakten under två perioder, de inkvarterades huvudsakligen i Bollnäs och på den helabonnerade Kilafors herrgård där Daniel Craig och Rooney Mara bodde. Broscenerna med den välta lastbilen och tillbakablicken till 1960-talet var den största enskilda scenen, det var ett jäkla uppställ. Vi gjorde ju om så att hela Segersta såg femtio år äldre ut, säger han. När vi svenskar filmar säger vi att ”om vi ska filma i den riktningen så måste vi undvika att få med den där moderna lyktstolpen eller det fula huset”. Amerikanarna tänker tvärtom: ”Vi måste kunna filma i 180 grader, fixa det!” Så det vara bara att ta bort fyrtio lyktstolpar och måla om husen. Två hektar mark kring Segersta spärrades av, skolbussar dirigerades om och kyrkan stängdes tillfälligt. I uppdraget ingick också att bygga en lanthandel – Sjöströms livs – i full skala, runt 100 kvadratmeter. Huset står fortfarande kvar. Det var bara att söka bygglov. Att jobba för världsregissören David Fincher var lite som att gå ut i krig – skriver man på så får man göra jobbet, det är inte läge att gå runt och klaga. Allt var så mycket större och med så mycket högre krav. Fruktansvärt krävande, men framförallt otroligt roligt.
Anders Andersson, Segersta åkeri:
De gamla veteranbilarna som används för att filma 60-talsscener har stått i mina lokaler. I åtta, nio månader hyrde de in sig, ibland var det tjugo fordon totalt. Jag bor själv bara 50 meter ifrån inspelningsplatsen också. Vi hade fullt sjå att ta oss till och från hemmet under de veckorna de spelade in. Framförhållningen var inte alltid så god.
Jonas Rydegren, location manager, platschef, för inspelningarna i Uppsala:
Inför inspelningarna förhandlade en arbetsgrupp inom filmteamet med bland annat fastighetsägare och Uppsala kommun om sådant som utrymmesbehov, tidsåtgång och påverkan på länstrafiken kring Drottninggatan. Allt var så stort, det var i princip ett helt kvarter som vi arbetade i. Vi skulle ju både ta exteriöra scener som var tillbakablickar på 1960-talet och sådana som utspelade sig i mitten av 2000-talet. Och för de nutida scenerna skulle det samtidigt gå att känna igen vissa centrala fasader. För Uppsalaborna blev fasadförändringarna en möjlighet att mellan filmningarna, totalt tre dagar, uppleva hur en central gata i staden åkt femtio år bakåt i tiden. Det såg nog för många ut som ett komplicerat projekt innan inspelningarna började, men det kom ut något bra av det som vi filmade i Uppsala. Jag tror att det för många som bor där kommer att finnas något slags stolthet över att vara med på ett hörn. Så tänker vi nog alla som har försökt göra film av den här historien.
Makarna Elisabet och Charles Asker, Beckerhofs herrgård utanför Katrineholm:
15–17 skådisar bodde här i två omgångar i flera veckor och vi lärde känna dem ganska väl. Ingen av dem skulle egentligen äta här från början, de hade egen catering, men det slutade med att jag stod och lagade trerätters alla möjliga tider på dygnet varje dag. Jag fick gå igenom hela min köksrepertoar. När de kom hit så bad de mig att inte laga svenska rätter för de var otroligt trötta på det efter att ha blivit serverade köttbullar överallt. De kände sig väldigt hemma här. På söndagarna låg alla i soffan och kollade på soccer och åt hamburgare. Men de jobbade väldigt hårt. De flesta sov bara några timmar per dygn. Daniel Craig och Julian Sands (som spelar den unge Henrik Vanger, reds anm) badade i sjön Tisnaren här intill i slutet av oktober när det inte var mer än fyra grader. Utan bastu eller någonting simmade de runt, särskilt Julian Sands badade flera gånger och låg i länge i det iskalla vattnet utan att röra en min. Det roligaste som hände var när Sonys chefer skulle komma till Sverige och titta till inspelningen under ett dygn. De landade när första snön föll i oktober, och de andra badade. När allt var klart och alla hade åkt var vi helt slut. Det var de mest intensiva veckorna i våra liv tror jag.