Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Film & TV

När svensken blev ond i det mäktiga snöhelvetet

Den våldsamma succéserien ”Fargo” utspelar sig i klassiska svenskbygder i Minnesota. Medan manusförfattarna filar på den tredje säsongen, funderar Kerstin Gezelius på hur serien har raserat bilden av den goda svensken.

I den andra säsongen av ”Fargo” (HBO) rymmer svenskättade Ed och Peggy Blumquist med en livsfarlig tyskättad gangster i bakluckan. När paret bromsar in sin bil vid en liten rucklig stuga mitt i barrskogen tittar Peggy, en söt, blond, nervös och välvårdad hårfrisörska ut genom fönstret: på den risiga tomten med klistriga multnande löv, ett rostigt elskåp, någon halvt nerrasad björk och ett fult granskott. Hennes kommentar är inte det som motsvarande karaktär säger i många andra filmer: ”Vad är det här för kyffe? Aldrig i livet att jag sätter min fot här!”. Hon säger i stället: ”Vilken fin stuga. Varför är vi aldrig här?”

Peggy är trots allt – som många i dramaserien ”Fargo” – svenskättad, så även om hon drömmer om ett liv i glamour i Kaliforniens sol där hon ska nå sin fulla potential, ”actualize” som det heter i den självhjälpslära hon har fallit för, så kan hon när som helst också välja total askes.

Peggy, spelad av Kirsten Dunst, lever upp till Carl Jonas Love Almquists förmaning till svenskarna i ”Den svenska fattigdomens betydelse”: ”Vi måste kunna vara fattiga, med fullkomlig frihet, raskhet, självständighet: i sig finna en outtömlig hjälpkälla, och därur med färdighet, fintlighet, snabbhet upphämta hjälpmedlen i alla omständigheter denna kraft är grundväsendet i svenska nationligheten.”

Så Peggy städar stugan, lagar mat av gamla bönor, surrar sin otrevliga, misogyna tysk hårt vid en stolpe och lär honom att respektera kvinnor med en bestämd, vänlig ton och en vass kniv som hon sticker in mellan revbenen på honom när han är oförskämd.

Foto: HBO Kirsten Dunst som den svenskättade Peggy Blomquist i ”Fargo 2”. Den välvårdade hårfrisörskan har en överraskande kapacitet för våld. Foto: HBO

Fast det där sista skrev väl inte Almqvist någonting om? Ska inte svensken vara fredlig? Vad är det egentligen för bild dramaserien ”Fargo” tecknar av Minnesotas svenskättlingar?

En gång i tiden dök det bara upp några få referenser i huvudet på folk när man berättade att man var från Sverige: Svenska kocken i ”Mupparna”, någon anonym ”Inga” från en bortglömd porrfilm och i bästa fall en riddare som spelade schack med Döden på en öde strand. Kocken lät inte ens svensk och Ingas namn och sätt att säga ”Ja-aa”, var misstänkt tyskt. Dessutom är det högst troligt att det var Schweiz de såg framför sig hela tiden.

Sen dess har vi slagit världen med häpnad med en lång rad sammanbitna, attraktiva, intelligenta och socialt svårtillgängliga manliga och kvinnliga deckare, hackers och journalister som representerat vårt land på vita duken.

Den senaste svensken på den internationella arenan, Stellan Skarsgårds poliskommissarie i ”River” (Netflix) har alla egenskaper som man brukar tillskriva svensken. Han är lång, blond, attraktiv, stel, gravallvarlig, underlig, dålig på kallprat och lite väl rakt på sak när han väl öppnar munnen. Men han är också oerhört plikttrogen, intelligent, noggrann, arbetsam och – därom råder det inga tvivel – god.

För svensken är god. Det har varit lite grann vårt jobb internationellt sett. Så vad håller våra avlägsna släktingar i Minnesota på med?

Redan i originalfilmen ”Fargo” från 1996 lyckades bröderna Coen berätta något om det skandinaviska som vi aldrig har haft tillräcklig distans för att få till med sådan exakthet.

Snöhelvetet. Det mäktiga landskapets och de hjärtslitande folktonernas krock med den magnifika töntigheten och den fantastiskt dåliga smaken. Där fanns de goda svenskarna, den rättrådiga, höggravida, superkompetenta och fullständigt anspråkslösa polisen Marge Gunderson och hennes mjuka, omsorgsfulla man som graverade frimärken. Men där fanns också en väldigt speciell sorts naiv ondska, representerad av bilhandlaren Jerry Lundegaard, som aldrig slutade att se sig själv som ett offer trots att hans patetiska försök till självhävdelse fick allt blodigare konsekvenser.

Tv-dramat ”Fargo” (HBO Nordic) har spunnit vidare på berättelsen om den inte så där alldeles goda svensken, som visar sig vara en guldgruva av komiska motsägelser, oförutsägbarhet och djupt obehag. Både Peggy i säsong två och Lester Nygaard i säsong ett är passivt aggressiva sociopater utrustade med ingenjörsintelligens och en imponerande förmåga att blåljuga för sig själv och andra.

Många har skrattat åt att det lilla omkvädet ”Men det får man ju inte säga i Sverige” spridde sig som en pest över vårt land, samtidigt som folk i själva verket började säga precis vad fan som helst. Men det är egenligen inte så konstigt. Det tar ett tag innan vi brutit ner det svenska överjaget.

Censuren sitter inne i oss själva och vissa saker strider mot en nationell identitet som byggdes upp med socialdemokratin under förra århundradet och delvis sammanfattades av Axel Sandemoses Jantelag men som, att döma av Strindberg, Heidenstam eller C J L Almqvist, går längre tillbaka än så. Vi förväntas vara måttfulla, tysta, hederliga; gärna dela med oss och inte vilja sticka ut.

Foto: Gramercy PicturesJerry Lundegaard (William H Macy)i filmen ”Fargo”. Foto: Gramercy Pictures

Det korrekta uttrycket är nog snarare ”Men det får man ju inte säga om man är svensk”. Vi känner oss obekväma med att vara otrevliga rasister, som om vi pruttat i hissen eller kladdat på ovilliga kvinnor. Skamkänslan får en att känna sig dum och så skyller man på en inskränkt omgivning.

Det känns som om man inte får göra vissa saker i Sverige fastän vi inte gör annat än just dessa saker. Förnekelsekapaciteten är därför monumental: Svensken är inte rasist, eftersom han inte förhäver sig och alltså inte kan säga sig vara bättre än någon annan. Han är inte narcissist eftersom han inte är fåfäng, självupptagen eller ser någon glädje i att framhäva sitt ego. Han är inte konsumist, eftersom han är asketiskt lagd och kan leva i största enkelhet med stor värdighet. Och, bäst av allt, inget av detta kan vara en lögn, eftersom svensken är hederlig och uppriktig mot sig själv och andra.

Att rasismen, narcissismen, konsumismen, förnekelsen och lögnen ändå är i full blomning måste därför bero på något annat.

Det är den sidan av svenskheten som Ruben Östlund hade så roligt åt i ”Turist”, där pappan försöker att helt enkelt förneka att han sprang ifrån sin familj i en livshotande situation, med moderna argument som att man kan uppleva en situation så olika. Vilket Östlund listigt ställde mot den lika moderna tekniken; mobiltelefonerna som visar exakt vad som hände. Att frun spelades av en norska (Lisa Loven Kongsli) gick förmodligen den internationella publiken förbi, men gör det hela så mycket bättre. En typiskt svensk hustru hade kanske valt att försöka ”uppleva” situationen på samma sätt som han. För att undvika konflikt. Varför ska man tänka tankar som skapar aggression och obehag? Sanningen är ju ändå subjektiv ... typ.

I Susan Sontags kyliga analys av svensken i ”Letter from Sweden” återkommer hon flera gånger till den här zonen där man varken säger ja eller nej utan låter saker hänga i luften. ”Varför inte?” visade sig till exempel inte vara ett trevligt sätt att säga ja, utan att låta ett förslag glida bort utan att behöva svara alls. Att göra sig av med bollen. Har man bollen måste man bestämma och då får man allas blickar på sig. Bort med den! Den bränns!

Lester Nygaard (spelad av Martin Freeman) i säsong 1 av ”Fargo” får mycket riktigt panik när Lorne Malvo (Billy Bob Thornton) ställer frågan: ”Ja eller nej?” De har precis träffats i väntrummet till en akutmottagning och Malvo – en bisarr, förbipasserande yrkesmördare med psykologiska experiment som hobby – har på nolltid luskat ut vem Lester är. Nu kräver han ett svar på sitt generösa erbjudande att mörda Lesters plågoande sen barndomen: ”Ja eller nej?” Lester ropas in av sjuksköterskan och Lester ropar till slut ”ja” och går efter henne. Men det var ju bara ett svar på sköterskans rop. Eller?

”Ditt problem är att du har tillbringat ett helt liv i tron att det finns regler”, säger Malvo nästa dag. ”Det gör det inte.” Sen uppmanar han Lester att stå upp för sig själv och visa alla som tvingar honom att hacka i sig skit hela dagarna, att han fortfarande är en apa – ”djupast ner, där det räknas”.

Foto: AllAccess/insight mediaGaear Grimsrud (Peter Stormare) anlitas av bilhandlaren Jerry Lundegaard för att kidnappa Lundegaards hustru i bröderna Coens film ”Fargo”. Foto: AllAccess/insight media

Det är då Lester inser att alla de onda handlingar han snart kommer att utföra utspelar sig på en plats bortom lagen, att det – som så många av dagens massakrer – egentligen är ett inre, symboliskt drama, bara med verkliga offer. Det får naturligtvis groteska konsekvenser.

Peggy Blomquist (som när man tänker efter har drag av både mupp, porrstjärna och schackspelare med döden) behärskar förnekelsetekniken till perfektion. Både empatistörningen och förnekelsen av empatistörningen. När hon har kört på en man låter hon honom hellre dö än tar konsekvenserna. Och när hennes omfattande mörkläggningsarbete av krocken börjar orsaka än mer död och elände, är det som om hon lever upp. Hon har en överraskande kapacitet för våld och en mycket manipulativ hjärna. När hon nu rymmer med maken – de har förlorat allt och blivit mördare och kidnappare på kuppen – utbrister hon med alla sina vita tänder: ”We’re doing it, Ed! We actualize!”

Lester under inflytande av Malvo och Peggy under inflytande av självhjälpsläran Actualization påminner lite om när den goda, lydiga och solidariska sjuttitotalssvensken mötte nyliberalismen och plötsligt skulle bli så parodiskt pengakåt och antisocialistisk att han nästan slog knut på sig själv. Eller när den genusmedvetna, dagisskolade, språk- och pottränade nollnolltalssvensken, världens goda exempel, började mumla om allt de inte fick säga varpå situationen skenade i väg och vi på nolltid fick en högre procent nazister än något annat nordeuropeiskt land.

Deras dilemma är förstås inte exklusivt svenskt. Alla kan känna igen sig i att vilja ha mer, makt, frihet eller livskänsla och alla vet att det kan få konsekvenser.

Det är snarare hur fort allt omkring dem rasar som är så jobbigt bekant. Några ord från en mystisk främling eller från en självhjälpsguru, en internationellt berömd arkitekt eller en missnöjespartiledare som gillar att reta den kränkta nerven inom oss alla, så är hela den stränga, svenska icke-förhävelse-etiken som bortblåst och vi är beredda att riva ner relationer, lag, välfärd, demokrati och stadskärnor.

Efter två säsonger av ”Fargo” börjar man så smått undra om inte Axel Sandemose missförstod någonting djupt i ”En främling korsar sitt spår”. Jantelagen kanske inte alls är förtryckande utan snarare en förståndig läkarrekommendation från någon som känner sitt släkte. Du skall icke tro att du är något, för du är svensk, och om du börjar få för dig något i dag kan du mycket väl vara en fullt utvecklad psykopatisk mördare redan i morgon.

“Jag sa inte ja!”, envisas Lester nästa dag när hans lilla bubbla börjar spricka. Kanske har Malvo läst Susan Sontag och bestämt sig för att hitta ett sätt att få den här konstiga lilla ”svensken” att förstå hur mycket kaos som lite passiv aggressivitet och förnekelse kan generera. Det ser vi omkring oss just nu och det dryper hela ”Fargo” av. Billy Bob Thornton rynkar rart på näsan och ler med en blick som är både faderligt öm, retsam och helt igenom satanisk när Malvo tillrättavisar Lester med att påvisa ett väsentligt faktum:

”Du sa inte nej”.