”Du skulle kunna hoppa av alltihop och bli lycklig”, vädjar den förälskade regiassistenten till Marilyn Monroe, som verkar vara på väg att duka under varje dag av dåligt självförtroende, sprit, tabletter och förföljelse. ”Jag är lycklig”, säger Marilyn dimmigt och pojken inser att det är sant. Hon gillar att vara världens största stjärna.
Han reser sig med sårad stolthet och säger att de ska aldrig tala med varandra mer på inspelningsplatsen. På väg ut med rak rygg hoppas han att hon ska stoppa honom. ”Vi kanske kan ...”, börjar hon. Han vänder sig om. ”Blinka till varandra ibland?” föreslår hon med sitt mjuka, barnsliga leende. Han är krossad.
På trailern såg det ut som ”My week with Marilyn” skulle handla om fina kloka engelsmän som visade den fluffiga stjärnan vad livets värden egentligen bestod av.
Så var det inte. Stjärnan erövrade sensmoralen. Illusion, magi, stjärnstoff och lek har hyllats i film efter film under 2011. Alla har drömt om andra tider eller platser än den de lever på och i.
Woody Allen och Martin Scorsese har gjort var sina små juveler om parisiskt tjugotal – båda nominerade för bästa film, bästa regi och bästa manus (”Hugo Cabret” dessutom i åtta kategorier till, bland annat foto och klipp); engelsmännen hyllar Marilyn och fransmännen har slagit världen med häpnad med ”The artist”, en stumfilm om en stumfilmstjärna med ett bländvitt leende.
Slentrianåsikten har, i minst sjuttiofem år, varit att de är falska. Men det fina med ”The artist” är att den är retro utan att vara ironisk. Man skrattar åt George Valentins hängivenhet i hjälterollerna och hans genuina glädje över att vara känd och älskad av hela världen (ingen flykt från paparazzis, iklädd badtofflor och med ungen i sele på magen här inte). Men skrattet är bara hånfullt en liten stund. Sedan skrattar man häpet. Sedan tystnar man.
Rollen lär ha inspirerats av flera stjärnor. Valentino, förstås, Douglas Fairbanks, Errol Flynn och – i vår tid – George Clooney. Nu är Jean Dujardins tolkning av stjärnan nominerad till bästa skådespelare. På de Oscarsnominerades årliga lunch lägger han uppsluppet huvudet på förebildens axel. Clooney ler aningen stelare än vanligt.
För Clooney är just en sådan anakronistisk filmstjärna. Han dök upp och gjöt liv åt drömmen om Hollywood som en glittrig plats där stjärnor dricker dry martinis, spexar och är notoriska ungkarlar (i stället för monogama yogapraktiserande vegetarianer), men han har aldrig riktigt hittat sin roll. Han har själv skrivit, producerat eller regisserat seriösa roller åt sig, men ser alltid ut som om han både kan och vill ha mer skoj än de personer han porträtterar. De enda som har gjort något vettigt med honom är bröderna Coen, i komedier. Där råkar han alltid illa ut så att han kan flasha sitt leende som en desperat utväg ur trängda situationer. Där får han vara en sliten, pomaderad sol-och- vårare som alla ser igenom och som föraktas av sin fru. En skruvad karaktär. Kort sagt inte det slags roll som man vinner en Oscar med.
Men i Clooneys nominerade roll i ”The descendants”, den hawaianska advokaten, löper trådarna i den tragikomiska Matt King, en krisande, medelålders man som försöker mogna och komma närmare sina döttrar medan hans otrogna fru ligger i respirator efter en båtolycka. Skådespelarens ständiga solbränna och vita leende får sin naturliga förklaring eftersom han inte bara bor i Söderhavet utan är ättling i rakt nedstigande led till en hawaiansk prinsessa. Därmed har man snyggt hanterat problemet med skådespelarens prinslika uppenbarelse och han kan spela ner sin karisma precis så mycket som han gillar att göra. Både hans charm och hans Dressmanstela rörelseschema rämnar faktiskt i åtminstone tre utsökta scener.
Och då, när han äntligen är nominerad för en fin, realistisk rollgestaltning av Oscarssnitt så går just en skruvad, anakronistisk och pomaderad rolltolkare och snor hans Golden globe, hans Bafta och hans Actors guild-statyett. Det kanske kan kännas lite pyrt, men faktum är att en film som ”The artist” aldrig har funnits förut och Dujardin är destinerad att vinna.
Alexander Paynes film är inte lika skrattrolig som ”Sideways” och saknar ”About Schmidts” hisnande vändningar (Jim Taylor saknas också i listan över manusförfattare), men den är i alla fall en av de lätt räknade filmerna som utspelar sig här och nu i en förorenad värld där lyxhotellen är lika fula som slummen om inte fulare, där de rika kör ihjäl sig på speedboats och barnen växer upp oförskämda och respektlösa. Så småningom blir allt fint ändå och alla har något slags hjärta och försöker rätta till det fast det är för sent eftersom jorden snart går under. Det är en mycket sann film om amerikansk medelklass för den som bryr sig om amerikansk medelklass. Det är nog fel år för den.
Liksom för Brad Pitts ”Moneyball”, som han både producerar och spelar huvudrollen i. Han är visserligen utomordentligt laid back och känslig och mumsar som vanligt på någonting filmen igenom på ett uttrycksfullt sätt. Det är en intressant karaktär – en tränare utan verklig vinnarinstinkt, bara en rädsla för att förlora – och en intressant film om nya rekryteringsstrategier och hur de bryter mot sportvärldens ingrodda fördomar. Manuset av Steven Zaillian och Andrew Sorkin förtjänar sin nominering, Jonah Hills biroll är min favorit i den kategorin. Men vinnarmaterial är det inte.
Pitt borde ha blivit nominerad för sin aggressiva pappa i Terrence Mallicks ”Tree of life” i stället. Den egendomliga Cannesvinnaren som blandar frireligiös kitsch med en av de starkaste familjeskildringarna någonsin tävlar här i alla fall om både bästa film, bästa regi och bästa foto. Den skulle älskas av de tokreligiösa, men de skulle förstås aldrig komma på tanken att se något så konstnärligt, för i konsten vilar synden, så publikt har den haft det lite knackigt. Men ett litet filmunder är den i alla fall och fotopriset bör den ta.
Gary Oldmans George Smiley i ”Tinker, tailor, soldier, spy” är också lite för dämpad i en lika dämpad film, med ett labyrintiskt manus (den nomineringen är nästan obegriplig, både regi och biroller lyser starkare än just manuset). Oldman är världens bästa manliga skådespelare och borde ha fått en statyett ungefär tio gånger förut, men faktum är att han trots de tjocka glas-ögonen och den utsökta, vagt krossade men djupt intelligenta blicken ändå inte lyckades tvätta bort Alec Guiness odödliga Smileytolkning från näthinnan.
Nej, den enda som hade kunnat konkurrera med Clooney och Dujardin var Michael Fassbender men hans sexmissbrukare i ”Shame” var lite för övertygande. Ingen vill tänka på hans solkiga knullvandringar genom New York en sådan här kväll så han blev inte ens nominerad. Vilket säger något om vad som fortfarande är mest subversivt i det här landet.
Skådespelerskorna har ett betydligt sämre startfält i år. Rooney Mara är vacker och gör inte bort sig, men både Salanders roll och muskelmassa har försvagats så kraftigt i den amerikanska filmatiseringen av Stieg Larssons bok att rollfiguren förvandlats till en hämndängel, ett väsen, i stället för den dammiga, svettiga och sårade kropp Noomi Rapace gav henne.
Meryl Streep har alltid en chans med sin virtuosa tolkning av en stark men dement gammal dam i Järnladyn. Synd bara att rollen aldrig riktigt kom att handla om Margaret Thatcher, som den skulle.
Glenn Close minutiöst genomförda rolltolkning av Albert Nobbs, en kvinna som framlevde sitt liv som diskret, manlig butler är oavsiktligt obehaglig i filmen med samma namn.
Michelle Williams är delikat och charmig som Marilyn Monroe och i slutstridsscenen blixtrar hon till på allvar, men också hon avstår från att bli Marilyn. Det är förmodligen avsiktligt, men ändå otillfredsställande. Kanske har höjdpunkten passerats för karaktärer ur verkligheten?
Störst chans har väl Viola Davies furiösa och sammanbitna sydstatshembiträde i sextiotalets Mississippi även om filmen, ”Niceville”, också den nominerad för Bästa film, är odrägligt förutsägbar.
De allra mest hjärtslitande karaktärerna i år, de enda som verkligen konkurrerar med Jean Dujardin i fråga om närvaro och fokus, är två hästar. Joey i Spielbergs färgdränkta, melodramatiska men också fruktansvärt effektiva ”War horse” (nominerad i fem kategorier) och arbetshästen i ”Turin horse” av Bela Tarr (onominerad).
Spielberg följer konstens alla regler och kramar fram tårarna genom skickligt byggt berättande och hög dramatik. Tarr följer bara den svettiga arbetshästen i en av de längsta och vackraste öppningstagningarna någonsin och tårar börjar rinna efter trettio sekunder.
2012 ska bli ett mörkt och vilt film- år. Filmen och nostalgin kan bara fira sig själv på det här sättet en gång var tionde år. Sedan måste man dra undan röda mattan och skapa lite förvirring igen. I går firades Independent Spirit Awards i ett tält på Santa Monica Beach. Där firas filmer med huvudkaraktärer som är psykotiska, fattiga, har cancer, får hjärtattacker på spermabanker, sitter i fängelse och (nästan) hamrar in spikar i hallickars pannor – eller kommunicerar med alternativa jordklot som i den magiska debuten ”Another world”.
I de filmerna får man bakgrunden till alla stämningsskapande sirener som ljuder i natten här, ljus på de mörka förorter man flyger förbi på motorvägen, en förklaring till den ångest som sipprar ut under den avspända, kaliforniska attityden.
Hazanavicius har satt den stilistiska ribban högt. Stumfilmseran blir aldrig en referens eller en så kallad blinkning i ”The artist”, utan inspiration till ett nytt slags berättande. Ett försök att hitta tillbaka till filmens urspråk. Inte i en sockersöt om än rasande skickligt gjord laterna magica som Scorseses Hugo, utan på riktigt. Nu vill man veta vad som händer om någon vågar ta med sig det kompromisslösa språket ut ur nostalgin in i livet.
Som Owen Wilson till slut konstaterar efter att ha rest i tiden några gånger för mycket i ”Midnight in Paris”: ”Nutiden verkar plågsam för att man lever i den. För att livet är plågsamt”.
Oscarsgalan direktsänds i Kanal 9 kl 02.30-06.00 natten mot måndag. Oscarsvakan inleds redan kl 22.00 med dokumentärer och reportage.