Festivalön Lido svämmar över av italienska machopoliser med ”Polizia” och ”Carabineri” tryckt på ryggtavlorna. Men allt rampljus har ändå hamnat på en korrumperad kokainsnortare från New Orleans cajundoftande träskmarker. Nicolas Cages fallne stjärndetektiv, Terence McDonagh, ger Harvey Keitels onda snut från Abel Ferraras ”Bad lieutenant” (1992) en ordentlig match.

– Detta är ”the bliss of evil”, onds­kans salighet. För mig är New Orleans bakgator mycket mer fascinerande än Disneyland. Som ni vet har New Orleans genomlidit civilisationens kollaps, det finns en skräck som är högst verklig, säger den tyske regissören Werner Herzog, som numera bor i Los Angeles.

I filmens prolog skadar Nicolas Cages rollfigur ryggen svårt när han räddar en straffånge från att drunk­na under ”Katrina”-katastrofen. Ett år senare har smärtlindringen gått fullständigt över styr. McDonagh är ett vandrande drogapotek som missbrukar allt; vicodin, kokain, crack, heroin, hasard och utnyttjar sin maktposition för sexuella tjänster. Parallellt med utredningen av mordet på fem senegalesiska immigranter stjäl han kokain och drar linor med sin lyxprostituerade ”flickvän”, spelad av Eva Mendes.

Men trots de yttre likheterna med Harvey Keitels klassiska rötägg förnekas alla uppgifter om nyinspelning.

– Producenten som äger rättigheterna till titeln hade kanske tänkt sig en franchise-serie, men det finns ingen relation mellan filmerna. Jag hoppas att Abel Ferrara och jag kan se varandras filmer och träffas över en flaska whisky, säger Herzog som ett svar på Ferraras önskning om att Herzog och Cage ska ”ruttna i helvetet”.

Inte heller Nicolas Cage ser några större likheter mellan filmerna.

– Ferraras film genomsyras av katolsk skuld, medan vår film helt saknar kristen agenda. Vår film är mer existentiell. Jag tänkte aldrig att jag skulle porträttera ondskan. McDonagh bara är, säger Cage och låter Hollywoods sorgsnaste ögon svepa över den smaragdgröna lagunen utanför Hotel Excelsior.

Stjärnan mötte pressen med perfekt putsade svarta lackskor, grå power­suit, vit uppknäppt skjorta och ­festivalens fetaste armbandsur.

– Det intressanta är att det är McDonaghs brister som gör att han kan lösa mordfallen, han förstår drogkulturen och pratar gatans språk. Man kan heller inte döma honom. Vem av oss har blivit testad genom att försöka uthärda den smärta som han genomlider? undrar Cage.

Cage har aldrig varit främmande för att gestalta män på gränsen till nervsammanbrott – från Sailor i ”Wild at heart” till den utbrända ambulansläkaren i ”Bringing out the dead”. För drygt tolv år sedan vann han en Oscar när han spelade alkoholist I ”Farväl Las Vegas”.

– I ”Farväl Las Vegas” eftersträvade jag ett slags fotorealism. Min förebild var Albert Finney i ”Under vulkanen” och jag drack drinkar före tagningen för att bli ett äkta fyllo. Under inspelningen av ”Bad Lieutenant” jobbade jag mer impressionistiskt eftersom jag inte har druckit en droppe på fem år, säger Nicolas Cage.

– För mig är musiken den högsta konstformen. All konst försöker egentligen vara musik. Jag försöker alltid hitta soundet och rytmen i mina rollfigurer för att göra dem levande. Eftersom vi spelade in filmen i jazzens födelsestad, försökte jag lägga in New Orleans själ i rollfiguren och improvisera, säger Nicolas Cage och brister ut i en hyllning till Louisiana-staden.

– Jag föddes i Los Angeles, Kalifornien, men jag återföddes i New Orleans för ett antal år sedan. Det var något mycket personligt som hände mig där, en dörröppnare. Därför var jag livrädd för att åka tillbaka men också upplyft, det blev som ett reningsbad, säger Cage.

Han föddes som Nicolas Kim Coppola. Som liten var han en mager mobbad pojke som ofta dagdrömde och flydde i fantasin. Pappa August Coppola – bror till Francis Ford Coppola – var universitetslärare som försåg sonen med böcker av Herrman Hesse och tyska tjugotalsfilmer. Mamma, danskoreografen Joy Vogelsang, led av svåra depressioner och schizofreni. Cage har tidigare sagt att det är en lövtunn gräns mellan skådespeleri och schizofreni.

– Jag tackar fortfarande skådespeleriet för att ha fått ordning på mitt liv. Men jag hyser hatkärlek till det här jobbet. Vid 45 års ålder är jag inte samma person som när jag började vid femton års ålder. Jag är betydligt mer kontemplativ och hatar den fåfänga sidan av jobbet, röda-mattan-grejen gör mig nervös och obekväm. Och, tro mig, man blir väldigt uttråkad av sitt ego, säger han och fyrar av sitt lika karismatiska som oberäkneliga leende.

Kanske är Werner Herzog rätt man. Under inspelningen var den tyske regissören ofta mer intresserad av krokodiler och ödlor.

– Jag brukar alltid ge djur huvudroller i mina filmer. Här rollbesatte jag med iguanor, de är så bisarra men jag älskar dem! Jag filmade dem själv och de är bäst i hela filmen, ler Herzog.
Cage delar fascinationen inför djurriket. Han berättar att djurens sexvanor styr hans egna kostvanor. Cage ratar gris- och nötkött, till förmån för fisk och fågel – eftersom deras parningsakter är mer ”sofistikerade”.

– Fiskar är gudomliga. De överlevde syndafallet, jag tycker att de är väldigt värdiga, säger Cage.