Den 1 februari 2010 stack dansken Ronny Rasmussen ihjäl sin bästa vän med ett samurajsvärd. Olyckshändelse eller dråp?

Det vi vet är att de gamla vännerna hamnat i ett häftigt fyllegräl efter att ha druckit enorma mängder sprit. När svärdet träffade halspulsådern gick livet inte att rädda. Rasmussen hävdade att det hela var en tragisk olycka, att han bara velat freda sig och se till att hans vän gick hem. Polisen trodde inte på den före detta mc-gängmedlemmen som även hade hemmet fullt av vapen och anabola steroider. Rasmussen åtalades för dråp och dömdes så småningom till fängelse i två år och tre månader för ”uagtsomt manddrab”.

Att dräpa med samurajsvärd hör knappast till den danska vardagen inte ens i kriminella kretsar. Men det uppmärksammade rättsfallet var framför allt unikt på ett annat sätt. För första gången någonsin hade en filmare fått tillstånd att skildra ett danskt rättsfall från början till slut. Resultatet, Eva Mulvads dokumentär ”The samurai case”, (”Med døden til følge”), har just visas på Göteborgs filmfestival inom ramen för årets danska satsning med totalt femton nya långfilmer, 9 dokumentärer och 6 spelfilmer.

Vi lever i en kultur som är besatt av brott och straff, av offer och gärningsmän, men hamnar oftast i händerna på sensationslystna rubrikmakare eller ”Efterlyst”-jargong på tomgång. Mot denna bakgrund ger ”The samurai case” en lika fascinerande inblick i ett mänskligt öde som i en modern rättsprocess. Eva Mulvad och ”Armadillo”-fotografen Lars Skree tar oss med tittaren in i rättssalen, rakt in i huvudet på rättsdramats aktörer. Genom att korsklippa mellan åklagaren, försvararen och den åtalade får vi multipelt perspektiv på en och samma process.

Dokumentären borde vara obligatorisk tittning på polisskolan och alla juridikutbildningar. Det är ett nyanserat och psykologiskt porträtt av en förtvivlad förövare som försöker undvika ett långt fängelsestraff. Framför kameran krackelerar bilden av en uppumpad och tatuerad våldsverkare när han hulkar i ångest över vad han har ställt till med. I slutet är det en bruten man som gråter av ånger och har förlorat allt; sin bäste vän, sin fru, sitt jobb och sitt hem.

Både som drama och mänskligt porträtt är ”The samurai case” mer spännande än de flesta fiktiva rättegångsfilmer med sina hjältar och skurkar, sina sentimentala pläderingar, utstuderade ögonkast och klichéfyllda repliker. Ännu ett bevis på hur den nakna verkligheten utgör ett allt mer dödligt hot mot den uppklädda fiktionen.