Valet av Jessika Gedin som programledare för ”Babel” är bra. Hon har erfarenhet av tv-mediet och den bokbransch hennes program är satt att bevaka, och hon kan ta folk, som det heter. Dessutom var hon utmärkt i det litteraturanstrukna ”Detektiverna” som hon ledde i radions P 1 i somras.
Men det är inget lätt uppdrag hon tar. Och sannolikt kommer hon att få kämpa rätt länge för att bli lika älskad som företrädaren Daniel Sjölin. Oavsett hur bra hon är redan från start.
För ja, Daniel Sjölin var älskad. Han kunde nästan ha varit tillverkad i tv-mediernas egen tomteverkstad. En trevlig, smart, läst och beläst svärmorsdröm. Som kunde plira spjuveraktigt under lugg.
Så ska nämligen den svenske primus programledaren vara. Se på andra public service-succéer – ”Skavlan”, ”På spåret”, ”Allsång”, ”Vinterstudion”, vilket ni vill – plirande spjuveraktiga mitt i livet-män. Män som männen kan bli lika avundsjuka som kvinnorna trånsjuka på.
Och hur viktigt vi än tycker att litteraturen, eller allsången, eller tågfrågorna eller kändisarna är, hur många telefonsamtal redaktionerna kan ringa (ni skulle bara veta) för att vara först med att luska ut namnet på den nya programledaren, och hur hårt en kommentator än sedan kan sparkas fram för en harang i spalterna, så är sanningen nog den att innehållet är sekundärt. Det är (en helst redan känd) programledare som är nyheten. Och då allra helst en programledare som kan plira spjuveraktigt under lugg.
Hoppas att SVT och Jessika Gedin kan bryta den där trenden nu.