En man sitter vid en färjeterminal och kisar i det vita solljuset. Han bär skäggstubb och trista kläder, han äter glass. Han samtalar med en ordknapp beige kollega, konversationen går outhärdligt långsamt. Meningarna. Liksom. Stapplar. Fram. Inget blir sagt.
Mannen i skäggstubb är kommissarie Kurt Wallander, i Kenneth Branaghs skepnad, och det vi tittar på heter ”Wallander – One step behind”, britternas tredje tolkning av Sveriges kanske största deckarsuccé – Henning Mankells gnällige gamle folkhemsnostalgiker och Ystadpolis.
Det är erbarmligt. Nästan upprörande dåligt. Men det som stör är inte främst mängden logiska luckor i manus (”Oj, kollega saknas på jobbet, vi sticker hem till honom, får portvakten (?) att låsa upp, och går in med dragna vapen. Men titta, han har fått en kula för pannan!”), inte heller den idiotiska idén att engelska skådespelare använder svenska person- och ortnamn (”Kööt, let’s go to Subrannen”), att dialogen är sämre än i en amerikansk kriminallaboratoriedeckare i c-klassen på TV 3, att den seriemördare som härjar i idyllen är totalt otrovärdig, eller att någon på TV 4 blivit så till sig i trasorna över att Stor Shakespearetolkare velat göra Wallander att man betalat för skiten. Inte ens de ideliga reklamavbrotten, och Nyheterna och Vädret mitt i härligheten, vilka förlänger pinan till två timmar och femton minuter, är det som får mig att med mörkt sinne gå och lägga mig inför ännu en arbetsvecka.
Det är Sverigebilden som gör ont.
Det är bilden av det avfolkade monokroma samhället, de spikraka renrakade gatorna i välansade villaområden där ingen låtsas höra en skrika. Och det är alla fjösiga tölpiga män som släpar sig fram i fula kläder; aningslösa, stillösa och initiativlösa i ett, med världsrekordhög moralisk svansföring och förment närhet till sina känslor. Det är deras eviga tystnad, som om godheten bodde i den knarriga sävligheten.
Jävla orättvisa Branagh, är det sista jag tänker innan jag somnar i framstupa sidoläge.
Men med en halvt sömnlös natts betänketid går det upp för mig: Det är ju briljant. Det engelska teamet har på något märkligt sätt – med en urusel deckare – fångat den svenske mannen på pricken. Och jag tänker – kom tillbaka Gunvald Larsson. Du är gapig, töntig och tillkämpat hård. Men du är bara en fiktion, inte en smärtsam insikt.