Det är så roligt med historier om ratade succéer. Allt hopp som finns i revanschen: att det som kastats bort kan göra uppror mot sitt öde. Som ett bespottat byrålådsmanus som samlar mod till sig och går liksom liksom Julia Roberts LA-hora i "Pretty woman" ner för Rodeo Drive och får upprättelse.
Johan Kling fick göra sin film "Darling" utan filmstöd. Sedan blev den en succé. I en artikel i DN (12/2 -07) förklarade filmkonsulenten Marianne Ahrne varför hon gett hans manus avslag.
- Jag fick nej av tre konsulenter inför "Darling", klart att jag blev arg, säger Johan Kling. Men så kom plötsligt en av dessa konsulenter och sa att hon hade fel. Då är det knappast henne jag är argast på. Hon är ju ödmjuk.
Marianne Ahrne motiverade sitt avslag med orden "Jag känner inga människor som liknar dem i 'Darling'." Men ska det vara krav på att konsulenterna måste känna igen sig personligen för att man ska få stöd till en svensk film? Vem känner någon som har spelat schack med döden?
- Men egentligen är det självklart att det går till så här, att det kommer an på om en enskild människa finner något av värde. Skillnaden är ju att Ahrne inte gömde sig bakom objektiva fraser. Det var egentligen väldigt ärligt skrivet av henne.
Efterhandsberättelsen om "Darling" handlar alltså om ett manus som inte fick stöd, som filmades i alla fall, men med en minibudget. Sedan kom kritikernas kärlek, en filmpublik som kom och såg, Nordiska filmpriset och 100.000 kronor vid Filmfestivalen i Göteborg, och nu en nominering till Dagens Nyheters Kulturpris.
Men mina frågor får inte Johan Kling att gå loss i revanschistisk ilska. Det tycks vara fel intervjuperson att försöka hetsa åt det hållet.
Det kan vara fråga om en känsla för diskretion, till exempel är Johan Kling ovillig att nämna några exempel på den "omogna film" han tycker görs i Sverige. Men jag får också intrycket av en grundläggande vänlighet.
Johan Kling har gjort reklamfilm, en gång i tiden producerade han ZTV-klassikern "Knesset", och ännu tidigare var han med om att bilda 80-talsbandet Ratata. I mitt huvud borde det betyda en viss stockholmsk självsäkerhet, i värsta fall en dryg been around-personlighet: en övertydlig fasthet i handslaget, ett överdrivet bruk av ens förnamn och ett chop-chop-chop-sätt att bestämma tid och plats för träff. Men något sånt syns inte till under de tre timmar vi fikar bulle i hans lägenhet på Kungsholmen.
Däremot står han för sin grundläggande kritik av svensk film, som går ut på att den är oambitiös och fixerad vid simpla, övertydligt psykologiserande historier: "Som om filmmodernismen aldrig existerat."
- Jag vill berätta om människor, visa dem snarare än sälja in ett ideal om hur folk borde vara. Jag dras till ett glanslöst filmberättande. När vi gjorde "Darling" var jag noggrann med att undvika det "lookiga", att få bort alltför snygga färger och uppenbara ljussättningar.
Egentligen kopplar han inte heller sin egen revanschberättelse till just "Darling", mer till den unge man som för mer än 20 år sedan började skriva romaner utan att bli utgiven.
- Det låter kanske lite duktigt, men med stigande ålder har arbetet i sig blivit det viktiga. Inte de febriga drömmarna om framgång.
Han beskriver motgångarna i 20-årsåldern som ett slags depression som blev en kris, som slutade i en smärtsam men avgörande fråga: "Varför gör jag det här, varför skriver jag?" Och svaret: "För skrivandets egen skull, för att försöka åstadkomma konst."
- Men att vilja arbeta för konstens skull behöver inte betyda att man måste fastna i föreställningar om att man ska åstadkomma oemotsäglig kvalitet. Det är en sådan där insikt som kommit med ålder och mognad: jag har befriat mig från storslagna fantasier om att arbeta för evigheten.
- Det är smärtsamt, men helt klart värt det, att förstå hur obetydlig ens egen insats är.
Regissören Johan Kling pratar om manusskrivandet som det viktigaste i hans arbete.
- Jag tycker egentligen inte att det är roligt att skriva, men givande. Själva inspelningen är mest ett nödvändigt ont, som kombinerar flera dåliga grejer på en gång: att tvingas stå utomhus och frysa och att ha med människor att göra.
Med skrivande menar han inte bara att författa text, utan att bygga en hel idé om hur filmen ska se ut med stämningar, bilder, situationer och ett tonläge.
- Som att gatorna skulle vara tomma och regnmörka i "Darling". Den sortens förberedande fantasier är det som ger mig mest i manusarbetet. En del av det arbetet handlar om att få röra sig fritt i en inre referensvärld, full av gamla favoritfilmer och romaner.
Att inte vilja träffa för mycket folk; det låter ju som ett försvårande drag för en regissör?
- Jag vet. Men å andra sidan är jag inte den sorts regissör som vill överinstruera och snacka i all oändlighet med skådisarna. Det är väl en autentisk känsla jag vill åt, och då tror jag att det finns ett värde i att skådespelarna är osäkra på vad som förväntas av dem.
Eftersom "Darling" utspelar sig i en modern svensk överklassmiljö utgår jag ifrån att Johan Kling har en gedigen Östermalmsbakgrund. Men där landar vi inte.
- Jag är uppvuxen i olika stadsdelar inom Stockholms tullar, och har i och för sig bott på Östermalm. Men jag tillhörde inte den världen alls och jag vill egentligen inte prata om min egen bakgrund, det är för personligt och för komplicerat.
Ändå är inte den svenska överklassen riktigt så ovanlig i svensk film som påståtts i samband med "Darling". Det är bara det att överklassen sällan betraktas som just en klass, som ett fenomen och särintresse. Som Ingmar Bergmans och Liv Ullmanns "Trolösa", där den extrema kulturöverklassens värderingar och vanor knappt ens behandlas som en specifik miljö, utan som en naturlig hemvist för ett Bergmanmanus. Där den enorma villan, det blonda barnet och den fröskalsdominerade färgskalan är något universellt.
- Sedan jag fick första idén till "Darling", egentligen för mer än tio år sedan, har mycket hänt med skildringen av svensk överklass. Tyvärr fastnar de där diskussionerna så gärna i attribut. Men överklass handlar till sist inte om saker, utan om känslan av att vara mer värd än andra. Kärnan i hela deras tillvaro är att vara överst och titta ner.
Fast, lägger han till, han är glad att mottagandet inte blev så "politiserat".
Med oviljan att ringas in i en hållning, en estetisk preferens, är Johan Kling en god representant för sin generation. På hyllan i arbetsrummet samsas Kafka- och Beckettvykort med Julie Andrews som springer nerför kullarna med gitarr och resväska i högsta hugg; ett lp-omslag till "Sound of music".
- Just nu skriver jag på tre möjliga manus samtidigt. Jag funderar på att göra ett happy end. Fast med bibehållen värdighet.