Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Film & TV

Noomis egen sanning

Sveriges minst kompromissvilliga ­skådespelare pendlar mellan USA och ­hemstaden London. Spelar mot Gary Oldman och Charlize Theron. Frontar Rolling Stones-videor och är exekutiv producent för sina två kommande filmer. Men belåten är Noomi Rapace alls inte. ”Jag känner alltid att jag inte gjort mitt bästa än, säger hon till DN:s Georg Cederskog.

Noomi Rapace väntar i Grand Hôtels Cadierbar. Inhumant väder utanför rutorna mot Strömbron, tvärgrått, råkallt. Hon är klädd i svart, franska kläder av catwalkslag. Har tekopp, två plingande Iphones och snart cigg på bordet. En servitör frågar lent om det önskas något mer.

Det är ett hastigt scenbyte för henne: Från Hunts Points tröstlösa gator i södra Bronx, där hon just varit, till en sjangdobel miljö av bladguld, stuck och businessmummel vid grannborden slipshannar emellan.

I Bronx träffade hon prostituerade i en stadsdel där mer än halva befolkningen lever under fattigdomsgränsen och det begås flest våldsbrott per capita i hela New York City. Rapace åkte dit för att förbereda sig för nästa roll – ­Sarah i den brittiske regissören Khurram Longis drama ”Alive alone”: En prostituerad kvinna med grava missbruksproblem som blir vittne till ett gangster­mord, upptäcks av mördarna och tvingas fly. (Jo, just en sådan roll Rapace inte kan motstå). Snart träffar Sarah en muslimsk man – spelad av formidable Matthias Schoenaerts (”Bullhead”, ”Rust and bone”) – som just frigivits från Guan­tánamolägret.

Det är därför Noomi Rapace den här vintern är slarvigt blonderad och varmröker Newport menthol-cigaretter. Hennes mobil är dessutom full av ostajlade Debbie Harry-bilder från 1976 som inspiration.

– Jag måste röka i rollen. Jag har aldrig tyckt om det så det tar verkligen emot, särskilt på morgnarna. Dessutom läser jag Koranen inför filmningen, förklarar hon.

Denna exilsvenska ska inte bara skaffa sig rökhosta, hesa stämband, kunskap om profeten ­Muhammeds uppenbarelser, om torskar och hur en 0,2-grams kabbe heroin löses upp inför injicering utan också snabbt magra för att kunna gestalta denna Sarah. Nio kilo ska bort. Från 56 till 47 kilo. Hon har sju veckor på sig. Det betyder sexhundra kalorier om dagen – i praktik­en ångade grönsaker, och minibitar fisk – jämte snabba tvåtimmarspromenader med Angel Haze ettriga rap i lurarna.

En lätt uppoffring för denna långfilm, tycker hon.

– ”Alive alone” är ett av de vackraste manus som jag någonsin läst och dessutom en otroligt viktig historia.

Schoenaerts har hon redan spelat mot i kommande ”The drop” där också Tom Hardy och den framlidne James Gandolfini medverkar.

– Matthias och jag klickade verkligen under den inspelningen och han hade redan fått ”Alive alone”-manuset då och frågade om jag ville spela mot honom i den. Hans rollfigur är oskyldig, men har blivit torterad, krossad känslomässigt i lägret och är förstås hatisk mot USA. Han möter min karaktär, en heroinist som varit med om en massa fruktansvärda saker i livet, de blir förälskade och går från att hata till att kanske förlåta, eller i alla fall acceptera.

Blondie-håret, självsvälten och de läbbiga mintciggarna är en del av hennes metod. Hon vill stiga in i sina roller, det hon kallar ”bubblan”, och stanna där till filmen är klar. Byta identitet. Det är ju något alla skådespelare talar om, men inte alltid gör lika kompromisslöst som hon.

En annan människa kan man bli med hjälp av sådant som sitt manus, research, emotionell finmotorik, förändrad plastik, rörelsemönster, kostym, peruker, smink och språk förstås (hon lärde sig sina repliker på romska inför inspelningen av ” Sherlock Holmes – a game of shadows” med Jude Law och Robert Downey Jr, hennes första stora utlandsroll). Men man kan också byta fysik. Rekonstruera kroppen genom att tappa tappa vikt. Eller bygga deltoid- och rectus abdominismuskler med japansk Tabataträning sju dagar i veckan när en roll i Ridley Scotts rymdbakelse ”Prometheus” så kräver.

– Det jag alltid försöker är att se till att både mitt psyke och kropp matchar karaktären jag ska göra så bra som det bara är möjligt. Jag ville förbereda mig precis som jag tänkte Elizabeth Shaw i ”Prometheus” skulle ha gjort inför en farlig rymdresa. Bland annat genom att bli stark som en panter, ett kattdjur. Stark på riktigt, inte gymtränad.

Gå in i bubblor har hon gjort förr. Hennes cyberpunkiga Lisbeth Salander i Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” lyckades både krackelera bilden av vårt präktiga hängslen-och-livrem-Sverige och göra Rapace ryktbar som ohämmad skådis, hardcore. Hon gjorde Salander till en digital native i det hårdnande 10-talet – en varelse född in i pixelvärlden och beväpnad med dess verktyg som kan tvinga ner maktmän på knä. Rapace är ”rak­blads­vass och hård som volfram” sammanfattade New York Times Kathryn Shattuck efter premiären.

Hur fungerar ditt CV i en filmindustri där tjurig kompromisslöshet inte alltid uppskattas?

– Jag har varit otroligt lyckligt lottad som fått jobba med folk som velat att jag ska göra det jag tror på. Det jag alltid gjort – kriga för det jag tror på – funkar faktiskt förvånansvärt bra även i USA. Och jag dras ju till filmer som inte bara är snygg paketering. Jag har kunnat skapa rollfigurer som ligger närmare mig än Hollywoodidealen. Men det är klart att jag hamnat i en del konflikter på möten när jag ifrågasatt manus och rollsättning, tillägger hon.

– De tycker inte att man som skådespelare har rätt att tycka om helheten, då överskrider man en gräns.

Noomi Rapace tror att mer osminkade uttryck ligger i tiden. Att tv-serier som ”The Wire”, ”Breaking bad” och ”Orange is the new black” fått filmproducenterna att söka andra ämnen och tilltal. Analysen av vad som är en smal indie­film enbart för kräsna cineaster eller en bred publik­succé är inte längre lika självklar.

– Drömfabriken är i förändring. Det här perfekta och glamorösa blir till slut ganska osexigt och det är ju inte längre något exklusivt att göra en läpp- eller tuttoperation (skratt). Tv-serierna och filmerna som blir framgångsrika i dag handlar ofta istället om sådant man kan relatera till, människor ur verkliga livet som blir deprimerade, fulla, dumpade eller vad som helst. Kolla bara på ”Girls” i HBO. Jag får rollerbjudanden nu som jag trott bara skulle erbjudas mycket mer kommersiellt gångbara skådespelerskor.

När Noomi Rapace inte filmar läser hon numera ett manus i veckan i snitt. Hennes agenter på amerikanska CAA , Magnolia Entertainment och svenska Agentfirman gör grovgallringen. Just nu är hon med och utvecklar två amerikanska tv-serier och ska dessutom göra film av två manus som skrivits direkt för henne. I dessa projekt blir hon exekutiv producent. Ett av dem, det kommande politiska dramat ”What happened to Monday?”, regisseras av Tommy Wirkola och spelas in i England och Rumänien. Rapace ska ensam förkroppsliga sju tvillingsystrar. En utmaning hon aldrig ställts inför, vilket verkar göra henne särskilt uppspelt.

– Jag försöker välja roller utifrån regissörer, motspelare och manus. Jag vill inte jobba ihop med skådespelare som är lata och ovilliga att öppna sig, som inte vill utforska nya vägar. Film gör man ihop annars fungerar det inte. Vad jag får betalt är aldrig avgörande. Jag skulle aldrig kunna göra något enbart för pengarna. Det som är viktigt är att få arbeta ihop med sådana som jag tycker är bra.

Ändå har flera av dina utländska filmer sågats av kritikerna.

– Jo, jag har gjort saker som jag inte heller tycker är bra. Kommer man från två olika håll inför en inspelning och inte delar visionen av vad det ska bli så är det väldigt svårt, men jag har ändå lärt mig av det och känner inte heller att jag har bråttom.

Tycker du att blivit en bättre skådespelare sedan du lämnade Sverige?

– (Tystnad) Jag tror det. I dag håller jag nog inte så krampaktigt i koncentrationen. Samtidigt är allvaret starkare, men jag behöver inte redovisa det för alla hela tiden. Jag har romantiserat tyngd och en mörk hårdhet. Det där kan bli fåfängt, koketteri. Bara ett sätt att skydda sig på, konstaterar hon självkritiskt.

Utrikesjobben må ha gjort henne bättre, men belåten är hon inte.

– Jag är otroligt självkritisk och inte nöjd med något som jag gjort. Jag känner alltid att jag inte gjort mitt bästa än. ”I can’t get no satisfaction” är som en … rubrik för mig.

Din Salander-tolkning i läder och kajal har lett till att du nu betraktas som gjord för just mörka hårda roller. Amerikanska filmdatabasen Imdb skriver att du ”ofta spelar känslomässigt och fysiskt misshandlade och ärrade kvinnor”. Är du missuppfattad som skådespelare?

– Många tror att jag är så hård och kaxig, men jag tycker inte att det är sant. Det jag försöker göra på scen eller i filmerna är att öppna mig och vara skyddslös. Ta risker.

Det är ändå svårt att tänka sig dig i lättsamma trivselfilmer av Meg Ryan-snitt eller som kome­dienne.

– Jo, fast jag gillar faktiskt galghumor. Romantisk komedi kommer jag nog aldrig göra, säger hon och fnissar lite åt själva tanken. Och jag är inte folklig heller. Fast jag har märkt att jag skrattar mer nu. Jag kanske har blivit lite mjukare på äldre dar. Jag känner mig mindre hatisk och cynisk.

Hat åldras illa.

– Ja, men hittar man en kanal som jag har gjort i skådespelandet så minskar ju också det inre trycket.

Man slutar kasta sten på poliser under anarkistdemonstrationer.

– Jo, men jag var bara fjorton då.

David Lagercrantz skriver nu en fjärde Millennium-bok som ska utspela sig ett antal år framåt i tiden – skulle du kunna tänka dig att spela Lisbeth Salander igen om den filmatiseras?

– Va, är det sant – skrivs det en till bok? Det har jag helt missat. Spela Salander …. Jag vet inte, allt handlar ju om hur boken blir. Jag älskade att göra henne och utan den rollen hade jag aldrig kunnat få chansen till allt det här jag gjort sedan dess. Jag hade verkligen henne i mitt hjärta. Hon är i mig. Anarkistrebellen finns inom mig – fast jag bär guld nu, säger hon och tittar på sina händer prydda med Hermès-armband och rader av Maria Nilsdotters heavymetal-influerade ringar.

Noomi Rapace har fortfarande inte sett Rooney Maras Salander-tolkning i den amerikanska filmversionen av ”Män som hatar kvinnor”.

Det är väldigt svårt att tro på – i synnerhet efter alla rapporter i branschen om hur amerikanskan detaljstuderade Rapaces skådespeleri, fysionomi och kläder inför sin inspelning – men hon försäkrar att det är sant.

– Det blev bara aldrig av. Jag var mitt uppe i lanseringen av Sherlock Holmes-filmen då och upptagen jämt. Men vi var faktiskt båda på Claridge’s i London samtidigt, hotellet. Rooney Mara gjorde av en ren slump intervjuer där för ”The girl with the dragon tattoo”. Jag satt i rummet intill och pratade med en massa journalister om Sherlock-filmen, fast jag träffade aldrig henne efteråt.

Vart är du på väg? Vad vill du använda dina möjligheter till?

– Förändra världen, säger hon, bara halvt på skämt tycks det. Lutad över den nu avsvalnade tekoppen talar hon länge om hur ”skakigt det är på många ställen i Europa” i dag. Hur klyftorna mellan människor och samhällsklasserna snabbt ökar i Sverige.

– Det blir som en tryckkokare. Och när folk blir desperata och känner sig hotade så ökar rasismen och ”vi och dom”-tänkandet blir allt starkare. Folk börjar leta efter syndabockar och måltavlor. För mig har just film varit en bro till något annat. Sedan jag var liten har filmer gett mig hopp och fått mig att känna mig förstådd och mindre ensam och dessutom gett mig utlopp för vrede, aggression och sorg.

Proppfull av ”kaotiska känslor” såg hon som tonåring biofilmer som ”Romper Stomper” (skildringen av ett skinheadgäng med Russell Crowe i huvudrollen), ”Krigarens själ”, ”True romance” och ”Natural born killers”.

– Konst – framförallt kanske musik och film – har en väldigt direkt sprängkraft och kan verkligen påverka folk. Fungera som maktfaktorer till och med. Med de strömningar som finns omkring oss nu så blir det ännu viktigare för mig att vara trogen mitt hjärta och göra filmer som verkligen borde göras. Inte vara tyst inför det som händer.

Hur ska du lyckas med det i en underhållningsindustri där intäkterna alltid styr och politiska ställningstaganden kan leda till brännmärkning?

– Jag har träffat ganska många namnkunniga skådespelare redan som tar ställning i sina yrkesval. Jag tror att det går och att det är en tid nu där det inte är så svart eller vitt heller kring dessa frågor. Också studiocheferna vill ha nya tankar.

Noomi Rapace flyttade hemifrån vid 15, gick på Södra Latins gymnasium och så två terminer på Skara skolscen. Då hade hon redan hunnit bo på Island, i Järna, Hudiksvall och skånska Blent­arp och dessutom varit statist som sjuåring i Hrafn Gunnlaugssons film ”Korpens skugga”. En helt avgörande erfarenhet för hennes framtida yrkesval. Modern heter Nina Norén och är skåde­spelare, hennes far Rogelio Duran var romsk flamencosångare, styvfadern, Hrafnkell Karlsson är isländsk hästuppfödare. Första gången DN intervjuade dottern, för fjorton år sedan, spelade hon ”Fadren” i Thorsten Flincks precisa regi på lilla Teater Plaza vid Odengatan i Stockholm.

Vad är den avgörande skillnaden mellan din tid i fria teatergrupper som Galeasen och Orionteatern och hur du arbetar i dag som filmskådespelare?

– Det är nog högre i tak utomlands än i Sverige. Här blir det ofta ängsligt. Man blir rädd för att ta i, för att det ska sticka ut eller vara för annorlunda. Ofta försöker man skapa något som är ­… lagom. Den ängsligheten är väldigt icke-kreativ. Den finns förstås överallt, men jag har sett mindre av sådant sedan jag började filma i England och USA där man föreslår något och folk snarare svarar ”yeah, let’s explore it!”.

Ändå är det inte resurserna som är avgörande för om det blir bra teater eller film, betonar hon.

– Det viktigaste är att man kämpar för något som känns sant oavsett om man gör det på Teater Galeasen eller i Hollywood. En egen sanning. Är det ingens hjärteprojekt så blir det heller ingenting, bara ointressant. Det gäller all konst.

Vi hörs en vecka senare på telefon. Noomi Rapace sitter i en tågkupé och tittar ut på den mulna engelska landsbygden med en selleri/gurka-juice i näven. På väg tillbaka till London efter veckas fastekur hos sin dietist Lisa Jeans i grevskapet Kent. Svältandet fortsätter.

– Man blir faktiskt rätt emotionell av en sådan här kur. Skör. Lite konstig i huvudet. Det är många saker som kommer upp, det är som alla gamla dörrar man försökt stänga öppnas, det är svårt att fly från sina demoner.

Konduktören dyker upp för att få se hennes biljetter. Southeastern Railways-rälsen rasslar i bakgrunden.

Vad tycker du är din skatt som skådespelare – vad är det som gett just dig de här chanserna?

– Min första impuls är att säga min sorg. Min förmåga att omvandla och använda den och mina sår som skådespelare, fast också min glädje. Jag tror att jag började skådespela i ett rätt desperat försök att hantera mina demoner. Ha dem som bränsle istället för att bli uppbränd av dem. Det är allt det här som gör att jag aldrig kan bli nöjd med vad jag gör.

Vad är din sorg?

– Man föds ju med olika personligheter och jag tror jag föddes med något allvar. Jag tyckte vuxenvärlden var hycklande. Men det var inget tungsinne, jag har aldrig känt mig deprimerad. Jag känner mig oftast ljus och stark och jag har en stor överlevnadsdrift. Sådant gör en handlingskraftig.

Det är väl just det där som gör att du fortfarande förväxlas med Salander-gestalten.

– Jo, men vi har ju likheter, även om jag är mindre arg (skratt). Jag har inte heller blivit så illa behandlad som hon. Jag har inte gått igenom något helvete, fast det har ändå alltid varit en kamp för mig. Jag kan inte minnas någon gång när ­livet inte varit en kamp för mig. Men att jag är så målmedveten handlar inte om att jag är starkare än någon annan utan bara sjukt envis.

Hon är säker på att drivkraften kommer från hennes mamma och styvpappa. De fick henne att känna att hon verkligen skulle kunna ”få vingar och flyga”.

– Även om det fanns brustna drömmar och sorg när jag växte upp så hade de alltid enorm tro på mig. De tog mig alltid på allvar, också de gånger när jag snurrade lite fel.

Vad är det sämsta med ditt jobb?

– Att bli igenkänd och tittad på. Kändisbiten. Jag blir inte hög eller förförd av celebriteter och kändisskap. Den där yttre karusellen är inte på riktigt och det är farligt om man börjar ta den på allvar. Jag kan bli stressad av allt det.

Varför det?

– Jamen, jag är ju rätt blyg. Jag tycker det kan vara jobbigt att tala med folk jag inte känner. Samtidigt vill man inte vara otrevlig – vilket leder till att man spelar en konstruerad version av sig själv. Det där kan få en att tappa kontakten med sig själv.

Du brukar säga att du gillar väldigt få människor.

– Ja, men det har faktiskt ändrats. Jag har nog erkänt för mig själv att jag också tycker om att vara nära människor. Men jag är ofta ensam, jag är hellre själv än fyller upp min tid med sociala saker som inte betyder något. Fluff. Jag har några få väldigt nära vänner i Sverige, men också i London och Paris nu. Men jag är inte särskilt social när jag filmar, då går jag nästan aldrig ut utan stannar i min egen bubbla.

Vad är det bästa med ditt yrke?

– Mötena, svarar hon snabbt. Få klicka med människor och nästan få flyga, nästan lämna verkligheten och omvärlden.

– Numera får jag jobba med människor som jag har sett upp till sedan jag var liten och de vill jobba med mig. Det är helt overkligt. Det känns som att allt är möjligt – som att jag har värsta knippan med guldnycklar till en massa dörrar. Livet står öppet på något sätt. Jag känner mig väldigt lycklig i det

Noomi Rapace

Personligt

Noomi Rapace är 34 år, letar efter en fast bas – ett hus någonstans i västra London till henne och sonen Lev, 10, gillar Thåström, Iggy Azalea och Malmörapparen Jaqe och vill snarast möjligt se Anna Odells film "Återträffen". Hon överväger att säga ja till ett erbjudande om att designa en klädkollektion för ett internationellt modeföretag.

Rorschachtestet

"Det där är ett avtryck av ett hjärta, som en stämpel. Kolla här i min mobil – jag har en bild på en skulptur i guld som föreställer ett riktigt människohjärta och det har ju precis samma form". (Det här såg Noomi. Vad ser du?)

Filmografi

Sedan hon 2009 fick Guldbagge och Bafta-nominerades för "Män som hatar kvinnor"/ "The girl with the dragon tattoo" har hon synts i "Svina­längorna" (2010), "Baby call" och "Sherlock Holmes – a game of shadows" (2011), "Prometheus" (2012) samt "Dead man down" och Passion" (2013). Hon kan under 2014 ses på bio i "The drop" och "Child 44" – regisserad av svenske Daniel Espinosa med Tom Hardy, Gary Oldman och Joel Kinnaman som mot­spelare.

Rekommenderas av Noomi

Rapace rekommenderar varmt den Bafta-nominerade budgetfilmen "Metro Manila" i regi av Sean Ellis. Brittiske Ellis och tyske Fatih Akin ("Mot väggen") är två regissörer som hon just nu diskuterar nya projekt med: "Det är ganska slumpmässigt, man möts någonstans, börjar prata och upptäcker att man gillar varandra och vill samma sak konstnärligt".