För Brüno är det viktigt att vara smal, snygg och att bleka huden kring sin analöppning. Det är också viktigt att ha rätt kläder på sig – gärna en läderväst från Dirk Bikkembergs eller något leopardfärgat från Cavalli – och att vara känd. Men mest centralt är ändå sex. Skulle Brüno inte få sex skulle han inte må bra. Skulle han inte få syfta på sex i varje mening skulle han sannolikt inte heller må bra. Det är ungefär med honom som med hans bröder Ali G och Borat, ”sexy time”, ”punaaaani” och ”arschenhaller” hela dagen lång.
Somliga tycker att de tre typerna är det roligaste som finns, andra tycker att de mest är asjobbiga men faktum kvarstår: Sacha Baron Cohen, mannen bakom rollfigurerna, har skapat 2000-talets tre mest slagkraftiga komiska ikoner.
På fredag har filmen om Brüno premiär över stora delar av världen. Den är en berättelse om hur han förlorar jobbet som programledare för det österrikiska modeprogrammet ”Funkyzeit” efter ett debacle på en modevisning. Men i stället för att låta sig nedslås omlokaliserar Brüno enkelt till Los Angeles och ger sig fan på att bli en känd pratshowvärd. Under tiden adopterar han bland annat ett afrikanskt barn (”svart är bäst, för det passar till allt”) och får folk att bli obekväma av hans rätt aggressiva gayighet (filmen fick redan för ett år sedan en falsk undertitel av skvallersajten Defamer: ”Delicious journeys through America for the purpose of making heterosexual males visibly uncomfortable in the presence of a gay foreigner in a mesh t-shirt”, ungefär: ”Läckra resor genom Amerika med syfte att få heterosexuella män synbart obekväma i sällskap av en gay utlänning i nätbrynja.”
Enligt The Sun bjuds betraktaren av filmen på ”en av de mest fruktansvärda händelser som någonsin fastnat på en filmremsa” och en scen där Brüno runkar över Milli Vanillis spöke frammanat av ett medium.
Men liksom med Ali G och Borat bygger filmen i grunden på att oförberedda människor beter sig som idioter eller reagerar underhållande på att de utsätts för världens konstigaste intervjuare.
Enligt legenden gav Sacha Baron Cohen sig själv ett ultimatum efter att han avslutat sina studier i historia i Cambridge: lyckas som komiker på fem år eller bli något annat. Efter diverse jobb på mindre tevekanaler i England där både Ali G, Brüno och en föregångare till Borat förekom fick Baron Cohen 1998 ett stående inslag i en kvällsshow på Channel 4 som Ali G. Det blev i sin tur det egna programmet ”Tha Ali G show”.
Under första halvan av 90-talet hade andra brittiska komiker som Chris Morris (”Brass eye”, ”Nathan Barley”, ”The IT crowd”) börjat finslipa på fejkintervjun som format och bedragit mången b-kändis med absurda frågor. Sacha Baron Cohen och Ali G tog det sedan ut i världen. Filip & Fredrik har mycket att tacka för (idén att få ”Robinson”-Emma Andersson att ta på sig en t-tröja med trycket ”Treblinka” exempelvis). ”Ballar av stål” är ett mer aktuellt exempel.
En medarbetare på ”Tha Ali G show” har sagt att de stora utmaningarna var att gästerna inte skulle börja skratta samt att de inte skulle gå. Genom att använda sig av fejkade produktionsbolag med fejkade hemsidor lyckades man snärja showens kända gäster. De lurades sedan att tro att en man i kostym skulle utföra intervjun, ända tills de satt där i soffan och Ali G tog över.
Borat fick i sin tur icke ont anande amerikaner att tro att han verkligen var från den kazakstanska statstelevisionen och utsatte dem sedan för sin godmodiga antisemitism och något märkliga syn på kvinnor.
I ”Brüno” är det Paula Abdul som blir itutad att hon blivit utnämnd till årets artist i Tyskland. Under intervjun fick hon äran att sitta på Brünos trädgårdsmästares rygg, något hon enligt en radiointervju ”blev skadad för livet av i minst ett år”.
Det verkar dock ha blivit svårare och svårare för mannen bakom de tre rollkaraktärerna att undvika upptäckt. Ali G fick flytta till USA när han blev för känd i England, det fungerade sedan i två korta säsonger på kabelkanalen HBO innan han fick lägga kondommössan på hyllan. Därefter reste Borat nästan bara runt i hålor i den amerikanska Södern där kabel-tv var en ovanlighet och är efter de gigantiska framgångarna med filmen permanent pensionerad.
I de recensioner av ”Brüno” som finns är det flera av kritikerna som frågar sig om det inte är lite väl mycket som är förberett och iscensatt.
Ungefär som när Brüno ”ramlade” med rumpan före på Eminem under MTV Movie Awards tidigare i våras. Det rör sig hela tiden mellan ”verkligt” och ”påhittat” och är en guldgruva för fantasifull marknadsföring som ofta genererar sig själv.
Julinumret av GQ pryds av en naken Brüno och fick en amerikansk tidningsbutikskedja att stoppa tidningarna i svarta plastpåsar för att bilden är ”pornografisk”. I vissa svenska tidningar har man kunnat hitta fejkade telefonsexannonser som leder till en telefonsvarare där Brüno svamlar på låtsastyska (”kugelsack”) och filmen fick en gigantisk dos gratisreklam redan i höstas när diverse modevisningar i Milano och Paris fick påhälsningar, en del oönskade, andra mer välkomna. Det gick väldigt fort för modevärlden att ställa sig på tårna och bevisa sin kärlek till Brüno och samtidigt ropa att de minsann inte gick att lura längre.
Sacha Baron Cohen är helt enkelt för känd.
Samtidigt är han väldigt, väldigt privat. Paparazzibilder visar nästan alltid en lång man med mörka polisonger, jeans, tröja och keps. Ofta i sällskap med australiska skådespelerskan Isla Fisher och deras gemensamma dotter Olive. Det finns inget av varken Ali G, Borat eller Brüno över den bilden och de gånger hans kultiverade brittiska röst hörts offentligt är lätträknade.
Det är mycket sällan Sacha Baron Cohen ens har låtit sig intervjuas som sig själv. Ali G, Borat och Brüno har fått svara på frågorna i hans ställe och nästan alla publika framträdanden har varit i rollkaraktär. Hösten 2006 intervjuades han av Neil Strauss i Rolling Stone och det är därifrån den mesta informationen om honom och hur han arbetar fortfarande hämtas.
Generellt har hemlighetsmakeriet kring det Baron Cohen gör alltid varit stort. Från inspelningen av ”Brüno” har i princip ingenting läckt ut, bortsett från de spektakulära upptågen inför en delvis medveten publik (Stella McCartney hade lite svårt att hålla sig för skratt när hon fick frågan om varför Brüno suttit och sugit på en tampong under hennes visning i höstas).
Under Golden Globe-galan 2007 dök han till slut upp utan mustasch och grå polyesterkostym för att ta emot priset till bästa manliga skådespelare för ”Borat”. Under den efterföljande frågestunden där journalisterna slår knut på sig själva för att ställa så förvirrade frågor som möjligt ger han anledningen till att inte ha kostym: ”Jag vaknade bakfull och råkade raka av mig mustaschen.”
Och när han till slut klipper av sig den blonderade hårhjälmen, bokar av tiden hos vaxningssalongen och slutar använda läppglans lär inte heller Brüno dyka upp igen. Inga mer fejkintervjuer, bara vanligt skådespelararbete.
Ungefär som de filmer han redan gjort. Som den arrogante franske racerföraren Jean Girard var han roligast av alla i ”Talladega nights”. I ”Sweeney Todd” var han Johnny Depps konkurrerade barberare Adolfo Pirelli och om något år kan man se fram emot honom som Sherlock Holmes i sällskap med Will Ferrells Watson.