Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Ny film om Kim Anderzon: ”Hon kunde spela i alla situationer”

Kim Anderzon var dråplig, fysisk och hade en unik publikkontakt. Dokumentären ”Kim – Den skalliga primadonnan”, som skildrar hennes färgstarka karriär och hårda kamp mot en ovanlig cancerform, inviger årets Tempo dokumentärfestival på måndag kväll.

Ett födelsedagssällskap tågar sjungande genom ett nedsläckt Mosebacke etablissement in till det avskilda Cornelisrummet. Där sitter Kim Anderzon i lotusställning på golvet omgiven av buketter och cellofanpapper. Hon fyller 50 år. När hon får syn på de utklädda gratulanterna i dörröppningen skrattar hon högt och hjärtligt. Hon klappar takten till marschen, slår med handflatorna mot knäna och dansar sittande. Hennes glädje påminner om ett barns rena förtjusning.

– Man ser på henne att de som kommer är några hon har haft väldigt kul ihop med, berättar hennes dotter, skådespelaren och regissören Tintin Anderzon.

Det är kollegorna från Pistolteatern som kommer sjungande. Scenen inleder dokumentären ”Den skalliga primadonnan” om skådespelaren Kim Anderzon. Dottern Tintin Anderzon hade länge tänkt att hon skulle berätta om sin mammas roll i Pistolteatern. När hennes bror, på pappans sida, regissören Fredrik Egerstrand ringde och insisterade på att de skulle göra en dokumentär om just det var saken biff. Då hade Kim Anderzon redan fått sin cancerdiagnos.

”Den skalliga primadonnan” följer två spår. Berättelsen om skådespelaren Kim Anderzon med den unika publikkontakten och berättelsen om Kim Anderzons energiska kamp mot en ovanlig och aggressiv cancer. Teatern och sjukdomen. Andra perspektiv valdes bort.

Läs recension av filmen här

– Filmen hade kunnat göras på många olika sätt. Det finns exempelvis ingen mor och dotter-uppgörelse i filmen, vilket är ett tänkbart element när en dotter möter sin mor i en film. Vi berättar heller ingenting om hennes barndom eller allt som hände innan hon hamnade på teatern. Vi ville göra den här filmen, om teaterskådespelaren Kim Anderzon och vi följer henne genom det sista året i livet, säger Fredrik Egerstrand.

En ambition var att förmedla något av teaterns unicitet och magi, som kommer av dess flyktighet, i dokumentären. I slutet av 1960-talet kom Kim Anderzon till den numera nedlagda Pistolteatern i Stockholm. Där arbetade hon i 17 år. I plakatteaterns tid gjorde Pistolteatern avantgarde. Det fanns inget intresse av att pådyvla publiken ett entydigt budskap. Pjäserna som sattes upp var ofta fräcka, fysiska och dråpliga och teaterns organisation icke-hierarkisk.

Kim var ingen politisk petimäter. Hon var vegetarian till exempel men kunde ta sig en skiva prickig korv då och då, vad kallar man en sådan person?

Pistolteatern och Kim Anderzon hade också en viktig del i att introducera den italienske dramatikern Dario Fo – som senare fick Nobelpris i litteratur – för den svenska teaterpubliken. Hans direkta stil och tilltal passade Kim Anderzon perfekt.

– Man skulle bryta borgerlighetens normer och använda hela kroppen. Det var politik, det var anarki, men mest var det teater. Kim var ingen politisk petimäter. Hon var vegetarian till exempel men kunde ta sig en skiva prickig korv då och då, vad kallar man en sådan person? undrar Tintin Anderzon.

– Skön, säger Fredrik Egerstrand.

Kim Anderzon hade en unik publikkontakt. Skådespelare som Krister Henriksson sökte upp henne för att lära just det. Hon älskade sin publik, pratade direkt och spontant till den.

Tintin Anderzon och Fredrik Egerstrand återkommer flera gånger till Kim Anderzons vilja att kommunicera med människor i allmänhet och med publiken i synnerhet.

– Hon visste hur man använde sig av kameran och var en extrem situationsskådespelare, det märks också i det som vi filmade. Hon kände av situationen och kunde förstärka den. Vissa människor har upplevt att det finns ett skådespeleri hos henne även i dokumentären, men hon var sådan som person. Det handlar om att hon var extremt lyhörd, kommunikativ och hade något att säga, berättar Fredrik Egerstrand.

I en scen i filmen syns den skalliga Kim Anderzon med besvär resa sig från sjuksängen. Hon säger:

– Det är Amor som har slagit rot i mig, som ska ge mig en stor läxa att förstå, att känna att kunna ge och att vara i kärlek. Kärlek är ju att verkligen se, att se och vara intresserad av en annan människa mer än i sig själv.

Hade hon något mörker i sig?

– Nej, hon var ingen ångestfylld människa. Jag såg henne aldrig deprimerad, hon hade något slags ilska blandad med humor som motor. Hon kunde bli väldigt irriterad när man frågade henne: ”Hur mår du egentligen?” ”Nämen, jag har ingen ångest”, fräste hon till svar, säger Tintin Anderzon.

”Den skalliga primadonnan” är sitt dödstema till trots en ljus film. Arbetsglädjen, glädjen i att uttrycka sig och vänskapsrelationerna överskuggar sjukdomen och döden. Det finns inget nagelfarande av eventuella konflikter eller kriser i Kim Anderzons liv i filmen.

– Det är inte många som säger något negativt om henne, det har att göra med flera saker, bland annat att hon precis hade gått bort när intervjuerna gjordes. Även om allt slutar med döden, så segrar livet i filmen. Det handlar om den kraft Kim hade. När livet levs fullt ut kan man följa med in i döden på ett annat sätt, säger Fredrik Egerstrand.

Det var förstås olika svårt för Tintin Anderzon och Fredrik Egerstrand att filma. Ändå, berättar de, var det en inspirerande upplevelse att se en människa kunna hantera sitt eget döende.

– Men det har varit ganska jobbigt för mig, alltså. Jag har inte fått vara i fred med min sorgeprocess. Det var så mycket som jag skulle hålla på med till filmen efter att hon hade dött att jag var helt bedövad ett år efteråt, säger Tintin Anderzon.

Mångsidig aktris

Kim Anderzon (1943–2014) slog i genom som teaterskådespelare på Pistolteatern i Stockholm. Där spelade hon i flera uppmärksammade Dario Fo-pjäser som ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” (1977) och ”En kvinna” (1979). Senare gav hon också flera populära soloföreställningar på Mosebacke, bland annat Eva Enslers ”Vivavagina”, 1997.

För en bredare publik blev hon känd genom sin medverkan i filmer som ”Sällskapsresan” och ”Göta kanal”. 1983 mottog hon en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Andra dansen”.

”Den skalliga primadonnan” inleder Tempo dokumentärfestival den 6 mars och får biopremiär den 10 mars.