Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film & TV

Ny film skildrar Förintelsens mekanismer

”Conspiracy” är baserat på protokollet från Wannseekonferensen 1942, då praktikaliteterna kring ”judefrågans slutgiltiga lösning” diskuterades.
”Conspiracy” är baserat på protokollet från Wannseekonferensen 1942, då praktikaliteterna kring ”judefrågans slutgiltiga lösning” diskuterades. Foto: Alamy

I dag, fredag, är det precis 70 år sedan den ökända Wannseekonferensen ägde rum utanför Berlin. Henrik Arnstad tittar närmare på hur filmvärlden har skildrat Förintelsen med utgångspunkt i HBO-filmen ”Conspiracy”.

Nyckelscenen i ”Conspiracy” utspelar sig i det rökiga mötesrummet under Wannseekonferensen 1942. Där berättar SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann exakt hur det ska gå till att mörda miljoner. En industriell anläggning byggs och dess namn är Auschwitz: ”När byggnationen är klar räknar vi att kunna processa 2 500 per timme. Inte per dag, per timme. Vid 24 timmar per dygn blir det 60 000. Det innebär 21 900 000 judar per år, om det någonsin har funnits så många.” Eichmanns chef – SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich – gör en konstpaus och fortsätter:

– We can achieve that. Imagine!

I dag för exakt 70 år sedan träffades en handfull nazityska statstjänstemän i villan på adressen Am Großen Wannsee 56-58, sydväst om Berlin. Syftet var att hantera praktikaliteter angående Die Endlösung der Judenfrage – ”judefrågans slutliga lösning”. Diskussionen varade i knappt två timmar. Efteråt drack mötesordföranden Heydrich ett glas konjak tillsammans med Eichmann, som förvånad såg sin chef röka för första gången. ”Heydrich var uppenbart tillfredsställd”, berättade Eichmann senare. När andra världskriget slutade 1945 hade cirka sex miljoner europeiska judar mördats.

Dramafilmen ”Conspiracy” (2001) bygger på en idé, lika enkel som genialisk. Manus baseras i görligaste mån på protokollet från Wannsee-konferensen den 20 januari 1942. Filmen är ett samarbete mellan amerikanska HBO och brittiska BBC utifrån en tysk förlaga – ”Die Wannseekonferenz”. I huvudrollerna återfinns stjärnor som Kenneth Branagh och Colin Firth (regi Frank Pierson). Källan bakom filmen – det så kallade Wannseeprotokollet – går det att orda mycket om, liksom om hur den implementeras i filmen.

Exempelvis finns inga belägg för att citatet som inleder denna artikel någonsin har yttrats. Men en sådan diskussion missar det viktiga angående populärkulturens roll som skildrare av det förflutna. Ingen historisk spelfilm kan göra anspråk på att vara hundra procent sann.

All historieskrivning, vare sig populärvetenskaplig eller akademisk, handlar i själva verket om nutiden. Och eftersom Västerlandet i dag grundar sin identitet på förhållandet till Förintelsen berättar produktioner som ”Conspiracy” mycket – både om vad som hände i det vackra Wannsee 1942 och om oss själva 70 år efteråt. God populärhistoria innebär kompromisser och kräver därmed hårt arbete, stort allvar inför uppgiften och nära kontakt med forskningen. ”Conspiracy” lyckas med allt detta – och är dessutom en extremt spännande film.

Det florerar en myt om konferensen, att det var under sammankomsten som beslutet att industriellt mörda judarna togs. Det är fel. Deltagarna hade inte sådan makt. De 15 närvarande tjänstemännen skulle i stället diskutera en fråga på lägre nivå, nämligen vem som skulle dö (”evakueras” som omskrivningen löd) och vem som skulle leva. Vem var att betrakta som ”jude”? Skulle även halvjudar dö? Kvartsjudar? Judar som varit krigshjältar under första världskriget och erhållit järnkorset? ”Conspiracy” skildrar diskussionen, men är också en studie i makt.

Kenneth Branagh visar – i vad han kallat sitt livs ”most disturbing acting experience” – hur Heydrich systematiskt och leende maler ned motståndet från övrig nazitysk byråkrati, angående SS krav på överhöghet. Han möter inga humanitära motargument angående morden – däremot legalistisk oro från konstruktören av Nürnberg-lagarna, juristen Wilhelm Stuckart (Colin Firth). Hur ska ett folkmord konstrueras lagtekniskt?

Dagens ständiga klyscha om att Förintelsen var ”obegriplig” krossas i samma takt som deltagarna dricker vin (”utsökt!” utropar de mitt i morddiskussionen), äter buffémat och röker. Det är fullt möjligt att överlägga folkmord, ungefär som tjänstemän i dag diskuterar allt möjligt annat på konferenser världen över. Logistiskt är skillnaden liten mellan industriproduktion och industriell massdöd. Förintelsen är, såsom byråkratisk ingenjörskonst, världshistoriens bäst dokumenterade folkmord.

Efteråt packar konferensdeltagarna ihop sina pinaler, samtalar en stund och försvinner. Därpå fungerade Förintelsens mekanik ”som ett urverk”, skriver historikern Mark Roseman. Eichmann dröjer kvar i villan, därtill beordrad av den skolade violinisten och musikersonen Heydrich, som uppmärksammar en skiva med klassisk musik.

I filmen är det adagiot ur Schuberts stråkkvartett i C-dur. Heyd­rich säger lyriskt att tonerna ”sliter hjärtat ur kroppen”. Just detta vackra adagio i filmens slutminut spelar en huvudroll, inte minst eftersom det är den enda musik som över huvud taget förekommer i ”Conspiracy”. Förintelsen utfördes av unga män som trodde sig förverkliga en vacker utopi. ”Tänk, en judefri kontinent. Och vi kan åstadkomma det!” säger Heydrich och kallar sig själv en drömmare. Schuberts stråkkvartett är summering – den är sorg, ångest och vemod över ett Europa som aldrig återfunnit sig självt efter Auschwitz.

Populärkulturens betydelse för kollektiv historieuppfattning har flera exempel. DN:s Johan Croneman skrev (10 januari) om att vi inte ska glömma D-dagen 1944, men denna perifera krigshändelse konstruerades i allt väsentligt först 1962 i spelfilmen ”Den längsta dagen”. Och det var en amerikansk tv-serie som skapade vårt minne av Förintelsen. Produktionen ”Holocaust” hade premiär 1978 på NBC. Året därpå visades den i Sverige under namnet Förintelsen. Begreppet hade visserligen myntats redan i september 1942 av Dagens Nyheters ledarsida, som skrev att slutmålet angående de tyska judeförföljelserna ”tycks vara den fysiska förintelsen”.

Men det var först tv-serien på 1970-talet som etablerade den stora medvetenheten om Nazi-Tysklands judeutrotningar. Innan dess hade USA besvärats av sporadisk populärkultur om Förintelsen, utifrån landets antisemitiskt drivna passivitet under krigsåren.

”Holocaust” fick enorm effekt. I USA sågs den av 120 miljoner människor, i Sverige av hälften av befolkningen och i Västtyskland förekom det cyniska skämtet att den hade ”större genomslag än originalhändelserna”. Över hela västvärlden gjordes uppföljningsdokumentärer, där överlevare för första gången fick berätta sin historia.

Alla produktioner i genren förintelsefilm tvingades sedan förhålla sig till tv-serien. Perspektivet hos offret har standardiserats och kan problematiseras, då det försetts med stereotyper om hur europeiska judar ska skildras i film (”Conspiracy” är en av få filmer som vågar skildra förövarperspektivet).

En märklig detalj angående förhållandet mellan krigsfilmer och filmer om Förintelsen är hur vattentäta skotten förblir dem emellan. I Steven Spielbergs storproduktioner ”Rädda menige Ryan” (1998) och ”Band of Brothers” (2001) existerar knappt judemorden. Enbart Quentin Tarantinos intressanta ”Inglourious basterds” (2009) vågade överträda gränserna, utifrån sin uttalade ambition att driva med de ”historiskt korrekta” Spielberg-filmerna. Tarantino låter till och med filmens skurk, SS-översten Hans Landa, resonera kring antisemitism:

”Om vi ska bestämma vilka attribut judarna delar med ett djur, så blir det råttan. Om en råtta kom in här, medan jag talar, skulle du då servera den ett fat med mjölk? Troligen inte. Jag tror inte det. Du tycker inte om dem. Du vet inte varför, egentligen, men du tycker inte om dem. Allt du vet är att du upplever dem som frånstötande.”

Citatet är en utmärkt sammanfattning av rasismens äckelkänslor med tydlig autentisk koppling till Nazi-Tysklands antisemitiska propaganda – men det återfinns inte i något källmaterial. Omöjligheten att göra ”sanna” historiska skildringar är egentligen ingen begränsning utan en möjlighet, som utnyttjas av både god och dålig populärhistoria.

Det är vi själva som laddar exempelvis den vackra villan i Wannsee med innehåll. Det förflutna existerar inte längre i verkligheten, utan konstrueras i historieintresserade hjärnor. Historien i sig kan inte lära oss något. Det är våra medmänni­skors tolkningar av den som antingen kan leda oss vilse – alternativt förmedla essensen av folkmord, ondska och mörker.

Filmen ”Conspiracy” finns att köpa på dvd. Läs mer om Wannsee-konferensen i historikern Mark Rosemans bok ”The villa, the lake, the meeting: Wannsee and the final solution” (2003).

”Sophies val” (1982) Storfilm med

”Sophies val” (1982)

Storfilm med Meryl Streep i huvudrollen. Spelfilmsindustrins svar på tv-serien ”Förintelsens” kommersiella framgång. Psykologiskt drama om hur svårt det är att efteråt hantera ett personligt trauma, upplevt i Nazi-Tysklands koncentrationsläger. Regi: Alan J Pakula.

”God afton, herr Wallenberg” (1990)

Filmen exploaterar myten om Raoul Wallenberg i Budapest 1944 som ensam hjälte. Men svenska staten började – som enda land i världen – redan 1942 rädda judar i stor skala. Wallenberg var enbart en senkommen kugge i ett stort maskineri. Filmen (liksom hela Wallenbergmyten) kan i stället ses som en metafor för den enskildes moraliska ansvar. Regi: Kjell Grede.

”Schindlers list” (1993)

Spielberg gör ofta anspråk på historisk autenticitet – ”based on a true story” – vilket är problematiskt. Oskar Schindler var nazitysken som utifrån ett moraliskt uppvaknande hjälper judar – vilket har tolkats som Spielbergs eget uppvaknande inför Förintelsen. Filmen symboliserar 1990-talets moralistiska historiesyn, som fick extra stort genomslag i Sverige. Regi: Steven Spielberg.

”Livet är underbart” (1997)

Italiensk film om Förintelsen, som dock exkluderar det italienska deltagandet i folkmordet – som brukligt är angående Italiens oförmåga att hantera sitt fascistiska krig tillsammans med Nazi-Tyskland. Regi: Roberto Benigni.

”Pianisten” (2002)

En film som på ett utmärkt sätt visar hur slumpmässigt det kunde gå till att överleva Förintelsen, dessutom en mycket vacker produktion. Tyvärr dras den med stereotypen om judar som hjälplösa och veka offer. Regi: Roman Polanski.