Gary Oldman, som spelat alltifrån Jesus och Beethoven till Sid Vicious och JFK:s mördare, är van att bli typecastad till maniska, våldsamma, psykotiska figurer som klättrar på väggarna. Inte minst senast som Harry Potters eldfängda gudfar Sirius Black.

– Det var fantastiskt trevligt att bli ombedd att sitta i en stol och vara rätt anonym, berättade en prydligt mustascherad Gary Oldman som verkade genuint glad över, som han sade, att slippa vara ”fyrverkeriet i dramat”.

Han gör Alec Guinness gamla paradroll som mästerspionen George Smiley i Tomas Alfredsons filmatisering av John Le Carrés älskade kalla kriget-deckare ”Tinker, tailor, soldier, spy” (”Mullvaden” på svenska).

Alfredsons atmosfärrika, sjuttiotalsdoftande och gastkramande drama ”Tinker, taylor, soldier, spy” har med all rätt fått ett fantastiskt mottagande i Venedig. Om inte filmen får ett pris när juryn delar ut festivallejon på lördag kväll ska jag äta upp min ackreditering. Och Oldman lär dessutom ha en god chans att vinna skådespelarpriset för sitt intelligenta och laddade porträtt av en hyperhemlig man som bara visar känslor i ytterst små gester.

Gary Oldman var full av beröm för den svenske regissören som gör internationell debut efter kritikersuccén ”Låt den rätte komma in”.

– Man ska komma ihåg att tv-serien ”Mullvaden” med Alec Guinness var en sensation i England, gatorna var tomma när den visades i slutet på 70-talet, påpekade Oldman.

– Det finns mycket nostalgi kring den – så det var säkert många som höjde på ögonbrynen när valet föll på honom. Boken är själva essensen av England under det kalla kriget. Men Tomas Alfredson var ett perfekt val för att regissera en ny film på boken. Han förstod materialet, men han romantiserar det inte, sade en avspänd Gary Oldman tillbakalutad i en skinnfåtölj i baren på anrika Hotel Excelsior.

Gary Oldman är också nöjd med filmens återhållsamma tempo och stilfulla blick på sjuttiotalet (den svenske fotografen Hoyte van Hoytema, som filmade ”Låt den rätte komma in”, har gjort ett mästerligt arbete).

– Den känns som en sjuttiotalsfilm inte bara när det gäller innehåll, utan även utseendemässigt. Jag tänkte på sjuttiotalets stora filmer som ”Avlyssningen”, ”The connection” och ”En satans eftermiddag” och blev helt nostalgisk när jag såg den färdiga filmen. Den har ett europeiskt tempo, det gillar jag.

Tomas Alfredson själv besvarade Oldmans komplimanger lite senare på en presskonferens om filmen.

– Även om jag är svensk har jag kalla kriget i färskt minne, sade den 46-årige regissören. Det kändes ju som om Sverige på den tiden var halvvägs bakom järnridån, och jag minns väl hur England fortfarande präglades av ”the hot war”, and­ra världskriget.

Han tyckte inte heller att det hade varit svårt att komma som svensk till en stor, brittisk inspelning:

– Alla var otroligt hjälpsamma mot mig, de talade till mig som om jag var en mycket gammal människa.