Novemberregnet sköljer över Hornstull som i Guns’n’Roses-balladen, men kön utanför Bio Rio ringlar sig ändå en bra bit utanför entrén. Filmfestivalens enda visning av Gaspar Noés ”Enter the void” är utsåld och när salongen väl öppnas upp väller publiken in bland biofåtöljerna för att se vad den kontroversielle fransmannen ska hitta på den här gången.
Kvällens huvudperson oroar sig.
– Jag hoppas att ni åt innan ni kom hit. För det här kommer att ta ett tag, säger Noé från scenen.
Sedan släcks ljuset och en nära tre timmar lång nervig irrfärd drar i gång. Genom ett Tokyo med lampor blinkande i klara neonfärger och tunnlar upplysta av gult ljus studsar kameran fram som en kula.
– Jag valde Tokyo för att det ibland ser ut som ett flipperspel, säger en svårt sömnig och bakfull Noé från en hotellsoffa i centrala Stockholm dagen efter. Föregående kväll slutade – efter filmvisning, frågestund och en helkväll på diverse klubbar och barer tillsammans med delar av publiken – inte förrän sex på morgonen.
– Tokyo är en väldigt filmisk stad. Men också bra på så sätt att de här karaktärerna blir mer ensamma och utsatta om de placeras där. Oscar och Linda hör inte hemma i Tokyo, de är inte länkade till verkligheten, de bara flyter ovanpå den.
Oscar och Linda är filmens huvudpersoner, engelska syskon som efter en traumatisk bilolycka i barndomen är föräldralösa. Kameran följer den rotlösa duon dels på den japanska huvudstadens strippklubbar och mest slitna barer, dels genom deras fragmentariska minnen av barndomen.
Apropå flipperspel förresten – man har till och med chans att få en extraboll. Ett genomgående tema i filmen är reinkarnation.
– Jag tror inte själv på reinkarnation, eller på något liv efter döden. Men jag läste en bok om folk som nästan dött och sett tunnlar av ljus och hur de drömt om en plats där de återförenas med sina vänner. De här historierna finns överallt, men jag hade inte sett en film om ämnet. Så jag gjorde en.
Noé jämför också den drömska ”Enter the void” med en hallucinogen drogtripp.
– Den enda drog jag använder numera är alkohol och mest för att det är en social grej, säger han om sin inställning till droger. Jag får alltid vänner lättare med ett glas vodka i handen. När jag var tonåring rökte jag gräs, men det var nog mest för att få andra intresserade av mig. Droger kan få en att se världen från andra perspektiv för en stund, men mest gör de en bara lat och repetitiv.
Noé långfilmsdebuterade för elva år med ”Ensam mot alla” sedan. ”Enter the void” är hans tredje film. Den upphackade kronologin, de långa tagningarna och de dyra specialeffekterna gör filmerna svårsålda.
– Ibland när man säljer in en film till en producent eller ett tv-bolag kan man jämföra den med någon annan film som gjort mycket pengar eller vunnit priser, så att de vet vem som har varit inne på samma ämnen förut och hur framgångsrik han eller hon var då. I fallet med ”Enter the void” är den atypisk på många sätt. Inte många finansiärer är villiga att satsa på filmer de inte vet var de ska placera. För ”Enter the void” var inte bara svår att beskriva innan vi började spela in, den är till och med svår att beskriva nu när den är färdig.
”Irréversible” blev omdiskuterad för de mycket grafiska scenerna när en mans skalle blir inslagen med en brandsläckare och den utdragna våldtäktsscen som utlöste den filmens vansinnesfärd genom en storstad (Paris den gången). Drogerna, en abortskildring och de många explicita och väldigt inträngande sexscenerna (man får till exempel följa ett älskande par på väg mot klimax inifrån kvinnan) i ”Enter the void” gör att Noé ännu en gång kommer att utnämnas till fransk films gossen Ruda.
– Det svarta fåret, det är jag. Jämfört med andra regissörer i Frankrike så kanske jag ”missköter” mig, men folk behöver någon sådan också. Varje samhälle mår bra av några satungar. Och jag spelar den rollen så bra att de nog inte vågar gå till någon annan.
Du gillar att provocera helt enkelt?
– Visst. Folk kan diskutera om våldtäktsscenen i ”Irréversible” var ”realistisk” eller inte, men ingen trodde att den var på riktigt. Folk kan tycka att en film är förfärlig, men de accepterar alltid att den är magi. Och de vill se tricket utfört så skickligt som möjligt.
– Jag tror på att berätta saker som de är. Om ämnet är tufft gör jag filmen tuff, om ämnet är sött gör jag filmen söt, om ämnet är utsvävande gör jag filmen utsvävande.