En illegal abortör i Ceausescus Rumänien, en civilisationskritisk sheriff i Texas och en mytologiserad rockikon. Det är några av huvudpersonerna på Cannes filmfestival. DN:s Helena Lindblad rapporterar i halvtid.
En gråblek, hjärtslitande film om två unga kvinnor i Bukarests förfallna förorter som får betala ett skyhögt pris för att göra abort, låter kanske inte som den värsta kioskvältaren. Men kritikerna i Cannes, som har mycket bra att välja mellan när festivalen nu närmar sig halvtid, älskar Cristian Mungius "4 luni, 3 saptamini si 2 zile" (4 månader, 3 veckor och 2 dagar).
Det är lätt att hålla med. Mungius berättar sin bitvis fasansfulla historia med hopbitna tänder, ett stramt och genomkomponerat bildspråk och övertygande personregi. Men bortom den till synes enkla historien växer en feministisk diskussion som vidgas över tid och rum. En stark kandidat till Guldpalmen.
Östeuropéerna är heta i årets festival. I tävlingen finns också ryska "Izgnanine" (Förbannelsen) av Andrej Zvjagintsev som ansluter till det rumänska temat om kvinnlig förtvivlan i en cynisk mansvärld. Den är inte lika sammanhållen som hans tidigare film "Återkomsten", men en stark närvaro av Maria Bonnevie gör att man uthärdar den lite krångligt tänkta historien om en tyst kvinnlig desperation. Det oändligt vackra öppna landskapet hjälper också till - rysk melankoli i varenda estetisk regndroppe och varje fårflock som liksom flyter över fälten. Om det fanns ett särskild Guldpalm för Tarkovskij-lärjungar som skapar magiska kameraåkningar skulle det självklart Zvjagintsev.
På östsidan finns också österrikaren Ulrich Seidl som sexchockade med "Hunddagar" för några år sedan. Nu är han tillbaka med det betydligt mer sammansatta dramat "Export/Import" som pendlar mellan Ukraina och Österrike och skildrar på ett gripande sätt hur fattigdom och själlös konsumism med människor som varor drabbar underklassen lika på Europas bakgårdar.
På amerikanernas sida finns bröderna Coen som gör en övertygande comeback med den nihilistiska Cormack McCarthy-filmatiseringen "No country for old men" som utspelar sig i en gudsförgäten del av västra Texas 1980. Just när man just räknat bort Coenbröderna som lättsinniga skojare kommer de tillbaka med sin bästa film sedan "Fargo".
Här är det den amerikanska manligheten som är i djup kris. Tommy Lee Jones ärrade sheriff får ett komplicerat fall på halsen som inbegriper en blodig jakt på en väska med knarkpengar.
I pauserna mellan tjuvjakten filosoferar sheriffen sorgset över vilket samhälle han egentligen hamnat i: om hur våldet och konsumismen eskalerar. Javier Bardem i rollen som den diaboliske yrkesmördaren Anton Chigurh som går sida vid sida med döden borde vara solklar som vinnare av skådespelarpriset. En typisk Coenkaraktär med tantfrisyr, bistert småleende och vapen som används vid koslakt. En annan av rollfigurerna, spelad av Woody Harrelson, förklarar Chigurhs absoluta ondska med att "han saknar humor". Samtidigt blir mördaren på typisk Coenvis ofrivilligt komisk i sin konsekventa galenskap.
Vid sidan av Bardem är Sam Riley, som spelar den undergångsdömda rockikonen Ian Curtis i Joy Division-filmen "Control", bäst i år. Stjärnfotografen Anton Corbijn har gjort film på änkan Debbies Curtis bok om livet med en av postpunkens mest lyskraftiga stjärnor. Corbijn har gjort ett intelligent jobb, undviker musikerbiografiklichéerna så gott det går och har skapat ett allmängiltigt drama i den diskbänksrealistiska brittiska sextiotalsfilmens anda som snarare skildrar de unga rockstjärnornas vardagsliv med tedrickning i kök fulla av tvätt och Curtis dagtidsjobb som arbetsförmedlare.
Den fransk-italienska skådespelaren Valéria Bruni-Tedeschis andra film som regissör, "Le rêve de la nuit avant" (Drömmen från natten innan), är en liten filmdröm. Dessvärre visas den utanför tävlan. Filmen blandar dikt och verklighet, teatermagi och vardagsrealism.
Regissören spelar själv den fyrtioåriga singelaktrisen Marcelinne som i filmen gör Natalia Petrovna i en knölig uppsättning av Turgenjevs "En månad på landet". Samtidigt grubblar hon alltmer panikartat över hur hon ska hinna få barn innan det är för sent. Valéria Bruni-Tedeschis blandning av nervighet och absolut närvaro är suverän.
Den 60-årsjubilerande filmfestivalen har hållit jämn och hög kvalitet. Men fortfarande återstår bland annat den omsusade "Le scaphandre et le papillon" (Fjärilen i glaskupan) av Julian Schnabel om den franske Elleredaktören som blev förlamad och blinkade fram en bok om sitt öde, liksom Catherine Breillats kostymfilm "Une vieille maîtresse".